# ID: svediakorp-gov440607
# author: Claeys (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 624
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Jag vill också gratulera Miet Smet, även om jag gör det p.g.a. att hon har lyckats utarbeta ett betänkande om könsstympning, offentliga kroppsstraff, stening, hedersbrott och påtvingade äktenskap, utan att använda termerna ” islam ” eller ” muslim ” en enda gång.
Ni får förlåta mig för att jag är sarkastisk, men jag kan bara beklaga det faktum att det tydligen betraktas som politiskt inkorrekt att nämna en sak vid dess rätta namn och att gå till botten med saker och ting, även när vi behandlar ett mycket komplicerat problem, dvs. det grundläggande misslyckandet att respektera kvinnors rättigheter i en stor del av världen.
Betänkandet är anmärkningsvärt på vissa ställen, med tanke på de förskönande omskrivningarna – som jag, som sagt, bara kan beklaga.
Föredraganden nämner t.ex. ett kulturellt arv som gör att män har en privilegierad ställning eller att traditionella åsikter och stereotyper påtvingas kvinnorna, men ingenstans i texten namnger hon detta.
Vi måste fråga oss vem som faktiskt gynnas av en sådan malplacerad blygsamhet.
Den kulturella relativismen som är så förhärskande i Europa i dag, står i vägen för en korrekt prognos av problemen och utgör i sig något som mer liknar ett hinder för en riktig lösning.
Det är inte alla muslimer som inte respekterar kvinnors rättigheter, på samma sätt som alla muslimer inte är fundamentalister.
Verkligheten visar emellertid att kvinnoförtrycket tyvärr har blivit norm i muslimska stater och i stater där muslimer utgör en majoritet av befolkningen.
Lägets allvar kan skilja sig från land till land eller från region till region, men diskriminering av kvinnor är vanligt förekommande i den muslimska världen och är i sig inte på något sätt relaterad till befintligheten av fundamentalistiska s.k. minoriteter.
Jag inser att detta inte är någon behaglig tanke, men det är å andra sidan ett skäl att genomföra åtgärderna som nämns i betänkandet med ännu större beslutsamhet.
Jag kan sålunda i många stycken instämma i Smets betänkande.
När man sluter avtal med tredje länder är det inte tillräckligt att – som hon helt riktigt säger – fastställa sanktionsklausuler.
Dessa sanktioner måste faktiskt också träda i kraft om man konstaterat överträdelser av kvinnors rättigheter och om de lokala regeringarna tolererar eller t.o.m. utnyttjar dessa överträdelser.
I betänkandet påpekar föredraganden mycket riktigt att EU: s medlemsstater måste se till att alla former av våld mot kvinnor måste uppmärksammas och bestraffas inom deras egna rättssystem.
Könsstympning förekommer även på vårt territorium, och i detta sammanhang finns det en relaterad form av problemet som vi bör uppmärksamma, dvs. kirurgi för att återställa mödomshinnan.
Efterfrågan på sådana operationer växer snabbt, och jag anar att det kommer att följa diskussioner om detta under vilka man ställer sig frågan om socialförsäkringssystemet snart bör finansiera bevarandet av sådana bakåtsträvande sedvänjor.
Det är tråkigt att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor tydligen har beslutat sig för att ge frågan om huvuddukar – själva symbolen för kvinnoförtrycket inom islam – ett stort utrymme.
Man behöver bara ta tunnelbanan i Bryssel, Paris eller London för att inse hur populär huvudduken är nuförtiden, i jämförelse med för tio år sedan.
Radikaliseringen av islam är inte bara något som sker i Pakistan eller Egypten, utan även i våra egna storstäder.
Europa bör därför sända ett kraftfullt budskap att våra normer och värderingar, som t.ex. lika rättigheter för män och kvinnor, inte är något som skall diskuteras och att man inte heller kommer att göra det.
De som inte är beredda att acceptera dem är inte längre välkomna hit.
