# ID: svediakorp-gov440603
# author: Valenciano Martínez-Orozco (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 638
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag vill först och främst berömma Smets betänkande.
Jag anser att hon beaktar många av klagomålen och kraven från kvinno- och människorättsorganisationerna i sitt betänkande.
Det är sant att vi har gjort stora framsteg, genom uttalanden och i ord.
Man hör ofta politiska ledare säga att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter.
Det enda problemet är att dessa uttalanden inte följs av åtgärder; det händer ingenting.
Kvinnors mänskliga rättigheter vägs alltid mot något annat.
De vägs mot traditioner, kulturer och familjen, och vi ser att det alltid finns en grad av relativitet inblandad när vi måste ge särskilt skydd åt kvinnor som utsätts för mycket allvarliga förföljelser, och detta känner vi alla till, detta har beskrivits och detta har alla tillgång till upprörande information om.
FN: s flyktingkommissarie har redan antagit riktlinjer som syftar till att övertala regeringarna att fatta beslut om asylansökningar på ett sätt som säkerställer att kvinnorna uppmärksammas på lämpligt sätt i förfarandena för att fastställa flyktingstatus och om att asylansökningar från kvinnor på grund av könsfrågor skall erkännas som sådana.
Vad vi till syvende och sist talar om är,, att skydda kvinnornas mänskliga rättigheter på internationell nivå, och vi har instrumenten för att göra detta.
Av ett eller annat skäl är det mycket lättare att få flyktingstatus om man förföljs av politiska skäl än om man förföljs på grund av sitt kön.
Kvinnor som riskerar att utsättas för könsstympning vet inte att de kan få internationellt skydd, eftersom vi inte talar om det för dem och eftersom vi aldrig tar det nödvändiga steget framåt för att verkligen göra bruk av de instrument för rättsligt skydd som vi har till vårt förfogande för att skydda kvinnorna.
Miet Smet betonar flera förslag i sitt betänkande, som enligt min mening skulle kunna vara mycket användbara i samarbetet med tredje länder om skydd för kvinnors rättigheter, men saken är den att vi saknar ett av instrumenten, nämligen kvinnornas möjlighet att söka skydd inom våra gränser och inom ramen för vårt rättsliga skydd, något som emellertid är möjligt under andra omständigheter, som helt klart är jämförbara med de situationer som kvinnor tvingas utstå.
Procentandelen förföljda kvinnor som beviljas flyktingstatus är i sanning löjligt låg.
Det är dessa fall som verkligen bör undersökas om vi någonsin skall inse att våra uttalanden måste omsättas i särskilda åtgärder, eftersom vi – och jag vill betona detta – i brev, i uttalanden, i författningar och till och med i många dokument från parlamentet och kommissionen, har erkänt att det är absolut nödvändigt att skydda de kvinnor som utsätts för denna förföljelse.
När jag talar om förföljelse, talar jag dessutom om allvarliga angrepp, det är inga småsaker.
Jag talar om stening, om könsstympning, om bränning, om syrakastning, om hedersrelaterade brott, om tvångsäktenskap, om slaveri och om sexuellt utnyttjande.
Om alla dessa former av angrepp inte är skäl för att skydda kvinnorna i den internationella lagstiftningen, vad är det då som krävs?
Varför tar vi inte ett steg framåt och ser till att våra uttalanden följs av specifika åtgärder?
Varför säger vi inte till kvinnorna att de inte skall oroa sig, att de har någonstans att vända sig när de utsätts för allvarliga angrepp?
Anledningen är att vi är beredda att erkänna dessa angrepp som allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, men vi är inte beredda att erbjuda kvinnorna de lösningar som vi erbjuder under andra, liknande omständigheter.
Vi är inte beredda att göra detta av den enkla anledningen att de – och vi – är kvinnor utan makt.
