# ID: svediakorp-gov440600
# author: Smet (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 657
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Jag tror att vi är fullständigt medvetna om hur kvinnors rättigheter kränks runtom i världen.
Dessa kränkningar sker på grundval av ett antal värden, däribland traditioner, social sammanhållning eller de manliga familjemedlemmarnas heder.
Kvinnlig könsstympning ses som ett sätt att upprätthålla denna tradition.
Mord eller stympning av hedersskäl ses som ett sätt att bevara friden i samhället, och offentlig stening eller bestraffning av kvinnor tolereras för att bevara den sociala ordningen.
Världssamfundet visar lyckligtvis alltmer sitt missnöje med dessa förhållanden, vilket åskådliggörs genom reaktionerna mot steningen av Amina Lawal, den visserligen sena reaktionen mot talibanregimen och de envisa frågorna om fotografen och journalisten Zahra Kazemis död i Iran.
Samtidigt erkänns kampanjer för kvinnors rättigheter.
Att Shirin Ebadi, kvinno- och barnrättsaktivisten i Iran, får Nobelpriset är också en mycket viktig signal, liksom det uttalande som Senegals president Wade gjorde här i kammaren denna eftermiddag.
President Wade nämnde uttryckligen sin kamp mot kvinnlig könsstympning.
Den fråga som vi måste ställa oss själva är om Europa, via de olika kanaler som EU har till sitt förfogande, verkligen är i färd med att anta en strukturerad politik när det gäller de allvarliga kränkningarna av kvinnors rättigheter.
I alla händelser finns det en början till politik.
I Cotonouavtalet med AVS-länderna omnämns kvinnlig könsstympning uttryckligen.
Dessutom har vi den uttryckliga hänvisningen i budgeten om att underlåtenhet att vidta åtgärder för att förebygga och bekämpa grovt våld mot kvinnor – och stening, offentlig bestraffning, bränning och våldtäkt räknas upp – är skäl för att dra in EU-bistånd.
EU-politiken på detta område är dock inte tillräckligt strukturerad.
Det är därför parlamentet har begärt att något slags system skall antas.
Vad skulle ett sådant system kunna utgöras av?
Ett antal sanktioner skulle kunna ingå, till exempel en särskild klausul om sanktioner och slutligen hävande av avtalet om allvarliga och återkommande kränkningar av kvinnors rättigheter förekommer.
För det andra måste dessa sanktioner och hävanden av avtal genomföras i fall när partnerlandets regering systematiskt underlåter att aktivt agera mot dessa missförhållanden genom lagstiftning samt inom administrationen och rättssystemet.
Det kan naturligtvis även finnas positiva aspekter.
Till exempel att systematiskt inbegripa projekt som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor i program för utvecklingsstöd, eller att uppmana och ta hänsyn till att partnerländer ratificerar konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW), samt tilläggsprotokollet till denna.
Ett exempel på detta är de samtal, eller förhandlingar, som pågår med Iran.
Vi ser fram emot det dokument som blir resultatet av detta.
Detta dokument måste, enligt vår åsikt, innehålla uttryckliga hänvisningar till åtgärder för att motverka våld mot kvinnor och mot kvinnors rättigheter, och även CEDAW måste tas upp.
En annan möjlighet är att kommissionen tillhandahåller personal som är utbildad i att granska avtal med tredje länder ur ett jämställdhetsperspektiv.
Lokala kvinnoorganisationer i utvecklingsländerna måste även vara delaktiga i dessa avtal.
EU: s medlemsstater, och övriga Europa, kan kräva lagstiftning mot könsstympning.
När flyktingstatus beviljas bör det dessutom beaktas att en del kvinnor flyr från våld i sina hemländer.
Ett av Europeiska unionens motton är att skydda de mänskliga rättigheterna, vilka inbegriper kvinnors rättigheter.
Mer än någon annan region förväntas EU att agera, i viss bemärkelse, som världens samvete i detta avseende.
Jag undrar i vilken utsträckning kommissionen är beredd att tillämpa ett mycket mer strukturerat tillvägagångssätt när det gäller politiken på det här området.
Jag har fått positiva svar på ett antal frågor som jag har tagit upp, men de är alla ad hoc-åtgärder.
Den nuvarande politiken är, uppriktigt sagt, inte tillräckligt strukturerad.
