# ID: svediakorp-gov440591
# author: Rothley (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 804
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, kommissionär Bolkestein!
Jag tackar er för era vänliga ord, och kan bara bekräfta dem.
Samarbetet mellan kommissionen och parlamentet är mycket riktigt utmärkt på området för försäkringslagstiftning och skydd för olycksoffer, och jag tackar er för det.
Vi fortsätter konsekvent att skydda olycksoffren med det femte direktivet, som följer efter det fjärde.
Det vore kanske klokt, herr Bolkestein, att inte gå in på enskilda ändringsförslag under debatten, eftersom vi fortfarande, i alla händelser, måste diskutera dem med rådet.
Låt mig göra några förtydliganden om innehållet.
Jag kommer att börja med att ta upp frågan om domstols behörighet.
Det femte direktivet rundar av det fjärde på ett mycket bra sätt på detta område.
Med det fjärde direktivet såg vi till att olyckor som sker i en annan medlemsstat kan skaderegleras i den medlemsstat som den skadelidande är bosatt i.
Efter antagandet av det fjärde direktivet antogs förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, den 22 december 2000.
Där vidtas åtgärder för att den skadelidande partens hemvist skall gälla som jurisdiktion vid direktanspråk när den skadelidande har civil ansvarsförsäkring.
Genom det fjärde direktivet blev detta möjligt för olyckor som sker i en annan medlemsstat, och i och med det femte gäller det för alla olyckor.
Detta innebär att det inte bara kommer att bli möjligt att göra upp i godo i den egna medlemsstaten om ett krav uppstår i en annan, utan att det också kommer att bli möjligt att inleda rättegångsförfaranden i den egna medlemsstaten.
Vi kan inte göra mer än så för olycksoffren.
Vad mer innehåller detta femte direktiv?
Rättegångskostnader som anses vara nödvändiga och skäliga kommer att ersättas.
När rättegångskostnaderna – till exempel för juridisk rådgivning – anses vara nödvändiga och skäliga utgör de ett krav som måste ersättas.
Vi måste öka minimibeloppet.
Systemet för detta är något av ett lappverk inom Europeiska unionen, och alla är överens om att det behövs en ny bestämmelse efter 20 år.
Detta är dock en fråga om beloppen, och det finns naturligtvis problem med detta.
Det är inte precis lätt – och jag vet det alltför väl – att öka minimibeloppen, eftersom detta uppenbart leder till en höjning av premierna.
Den kompromiss som vi nådde – fem miljoner euro för personskador och två miljoner euro för sakskador – tror jag att försäkringsmarknaderna kan hantera.
För övrigt finns det en aspekt av minimibeloppen som inte får förbises, nämligen att se till att olycksoffer med mycket svåra skador får ett tillräckligt skydd.
Jag finner det absolut oacceptabelt att en 20-åring, som är förlamad efter en olycka, blir beroende av sin socialförsäkring efter 20 år, samtidigt som den ansvariga parten, som är obegränsat ansvarig, blir ekonomiskt ruinerad.
Denna kompromiss är därför verkligen vettig.
Vi är i färd med att utarbeta en bestämmelse om släpfordon.
Detta nämns i ett tidigare direktiv, men bestämmelserna är helt olika inom Europeiska unionen.
Ofta är släpvagnens registreringsnummer känt, men inte dragfordonets, och då blir skaderegleringen svår.
Kommissionär Bolkestein!
Jag vill nämna två ytterligare punkter i ert förslag som vi inte godtar.
För det första handlar det om att företrädarna för skadereglerarna skall överta gröna-kort-byråernas befogenheter.
Vi bör inte genomföra denna sammanslagning, som är överflödig, eftersom den skadar ett system som fungerar, nämligen gröna-kort-byråerna.
Vi har även bortsett från bestämmelsen om svaga trafikanter; den innebär att det skall finnas en obligatorisk försäkring.
Det är ett mycket specifikt problem, och vi bör samarbeta – kommissionen och parlamentet – för att ta itu med denna fråga om obligatorisk försäkring i ett annat direktiv.
I det stora hela – och jag är tillbaka där jag började – har samarbetet mellan parlamentet och kommissionen varit så utmärkt på grund av att vi förde en europeisk dialog på europeisk nivå om alla dessa frågor, mellan försäkringsgivare, motororganisationer, parlamentet och organisationer för olycksoffer – jag talar om den europeiska trafikrättskongressen som hölls i Trier.
Det är just på grund av att vi arbetade så hårt med den här frågan och för att vi diskuterade så mycket, som vi också kan finna lösningar tillsammans, lösningar som kommer att hjälpa olycksoffren.
Jag är övertygad om att vi snabbt kommer att nå resultat i de kommande diskussionerna med rådet.
Detta bidrar till att vi kan gå vidare, och framför allt: det uppmuntrar oss att föra dialog på EU-nivå; när vi gör det är det lättare att finna lösningar.
