# ID: svediakorp-gov440492
# author: Boudjenah (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 646
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Budgeten för 2004 kommer att bli den första budgeten för det utvidgade Europa.
Det är ett utmärkt tillfälle att välkomna de tio nya medlemsstaterna, även om de drastiska medlemsvillkoren har inneburit en chockbehandling för ländernas befolkningar.
Men jag skulle vilja hålla mig till en enda fråga här: lever den här budgeten upp till de utmaningar som EU borde ta itu med för att bidra till en rättvisare värld, en värld som präglas av ökad solidaritet?
Här kan man känna både tvivel och betänkligheter.
Jag tänker i första hand på Palestina.
Hur tänker Europa bemöta de försämrade levnadsvillkoren i de ockuperade palestinska områdena och den omfattande förstörelsen av grundläggande infrastruktur, inte minst infrastruktur som har finansierats av Europa?
I ett ändringsförslag från min grupp uppmanas kommissionen därför att göra en bedömning av de växande behoven hos den palestinska befolkningen samt att inrätta en särskild budgetpost för återuppbyggnad och återanpassning av de områden som förvaltas av den nationella palestinska myndigheten.
Det tror jag skulle vara en stark politisk signal nu när Sharons politik framför allt inriktas på att avlegitimisera anspråken på en palestinsk stat, men utan en sådan stat kommer det inte att bli möjligt att uppnå någon fred.
Enligt samma tankegångar är min grupp positiv till att anta ett ändringsförslag av utskottet för utveckling och samarbete, som syftar till att säkerställa ett stöd till människorna i Västsahara och se till att detta inte avbryts.
Stödet till Irak kommer att vara en av budgetens viktigaste frågor.
Frågan om lån till landets återuppbyggnad gör det återigen möjligt för oss att sända ut en stark politisk signal.
Men är grundproblemet själva beloppet, om det bör vara 200 eller 500 miljoner euro?
Jag tror inte det.
Det viktiga är att få ett slut på ockupationen.
Ett politiskt stöd, som gör att det irakiska folket så snart som möjligt återfår sin suveränitet och handlingsfrihet, är en förutsättning för att de själva skall kunna analysera sina behov och upprätta strukturer för att tillgodose dem.
Låt oss inte bedras av den dolda delen av det amerikanska stödet, som hur som helst uppgår till miljarder.
Bushadministrationen vill först och främst bana väg för de amerikanska företag som redan nu ligger i startgroparna för att göra affärer i Irak, vilket nyligen tillkännagavs vid ett möte.
Administrationen tänker i alla fall till fullo utnyttja lagstiftningen som för närvarande gör det möjligt för utländska företag att förvärva 100 procent av aktierna inom olika sektorer av den irakiska ekonomin.
Är det så här man kommer att kunna tillgodose landets enorma behov?
Jag tänker då på hela raden av offentliga tjänster, från vattenförsörjning till elektricitet, för att inte tala om utbildning, socialtjänst och hälsovård.
Jag tror inte det.
Tanken att medlen skall förvaltas av Förenta staternas centralbank är därför oacceptabel.
Kommissionsledamoten talar om behovet av att förbättra säkerheten i Irak.
Men så länge det irakiska folkets suveränitet hånas, kommer inga problem att kunna lösas.
Omröstningen om säkerhetsrådets senaste resolution, 1511, vittnar om en symbolisk fransk-tysk reträtt i frågan, som är symbolisk för den europeiska nervositeten inför amerikanska påtryckningar.
Men EU skulle vinna på att tydligare uttala sig för en strikt respekt för det irakiska folkets intressen, så att det så snart som möjligt kan återfå sin värdighet, och att i fråga om budgeten förespråka en multilateral fond med särskilda anslag där FN skulle inta sin rättmätiga plats.
I det här sammanhanget måste irakierna få komma till tals.
Det irakiska folket måste så snart som möjligt göras delaktigt i återuppbyggnaden och demokratiseringen av landet.
Europa skulle vinna på att vara en medaktör och partner i den här processen.
