# ID: svediakorp-gov440396
# author: Swoboda (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,094
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar!
Får jag börja med att gratulera föredragandena varmt till deras gedigna arbete och deras nära samarbete med alla de andra ledamöterna i utskottet för regionalpolitik, transport och turism.
I mitt inlägg i den här debatten vill jag gärna koncentrera mig på det arbete som Georg Jarzembowski har gjort och på att räkna upp de förhållanden under vilka en avreglering verkligen kan lyckas.
Vad godstransporterna beträffar så finns det inga skillnader mellan oss; vi är överens om behovet av att avreglera eller att öppna upp marknaden för godstransporter eftersom den procentuella andel gods som transporteras på järnväg stadigt har sjunkit de senaste åren och faktiskt årtiondena.
Detta är inte resultatet av en avreglering, som kom till stånd mycket senare.
Tvärtom är avreglering faktiskt en nödvändig, om än bristfällig, reaktion på denna utveckling.
Området landsvägstransporter har känt av just den avreglering som vi faktiskt vill se på området järnvägstransporter.
Nationella gränser utgör nu praktiskt taget inga hinder för internationella vägtransporter inom Europeiska unionen, vilket inte heller avvikande tekniska standarder eller säkerhetsstandarder gör.
Den externa kostnaden för vägtransporterna bärs dock av transportföretag, något som har varit till deras fördel, och vägnätet har erhållit enorma belopp för offentliga investeringar.
Vägarnas överlägsenhet över järnvägarna kan inte betraktas som det fria företagandets triumf över förstatligade industrier eftersom vägtransporterna inte skulle ha kunnat blomstra utan offentliga investeringar.
Vad passagerartransporter beträffar är jag väldigt tacksam mot kommissionären för hennes förklarande anmärkningar, och jag hoppas att det pragmatiska och logiska i hennes resonemang även har övertygat Georg Jarzembowski, som inte är helt immun mot den sortens övertygande argument som kommissionären använde sig så rikligt av i dag.
Låt oss vara uppriktiga: den avgörande frågan är inte huruvida föreskrifterna träder i kraft 2005 eller inte; vad som är avgörande är att de införs vid någon tidpunkt under de kommande åren.
Vi är överens på den punkten.
Min grupp kommer att rösta för Jarzembowski-betänkandet, men jag vill gärna säga mycket tydligt på gruppens vägnar att försöken att avreglera godstransporterna bara kommer att lyckas om de åtföljs av större flexibilitet i fråga om passagerartransporterna.
Godstransporter måste ha företräde av de skäl som jag har angett, men på vissa villkor.
En framgångsrik avreglering av järnvägstransporterna kommer också att vara beroende av åtgärder som harmonisering av tekniska specifikationer och säkerhetsstandarder.
Mycket har redan sagts om detta, och vi instämmer helt med vad vi har hört.
De hinder för en inre europeisk marknad som fortfarande finns på detta område måste avlägsnas systematiskt.
Detta är en utmaning för politikerna i hela Europa och alldeles särskilt för järnvägsindustrins båda sidor.
Vilket tar mig över till det andra villkoret.
Det har blivit modernt i dag att genomföra reformer som strider starkast mot intressena hos dem som mest direkt påverkas av dem, nämligen arbetsstyrkan.
Jag anser att det skulle vara bättre om vi kunde säkerställa arbetstagarnas stöd, i synnerhet de järnvägsanställdas, för reformer och förändringar.
Det avtal som nåddes för några dagar sedan om förarbevis för lokförare är ett väldigt gott tecken.
Om vi överlåter ansvar på järnvägsindustrins båda sidor – arbetsgivare och anställda – med förbehåll givetvis för att underlåtenhet att utöva detta ansvar kommer att resultera i ett påtvingat politiskt beslut, tror jag fast och fullt att de kommer att komma fram till en effektiv lösning, såsom i fallet med förarbevis för lokförare.
Jag hoppas att detta verkligen är början på ett konstruktivt partnerskap mellan ledning och arbetsstyrka inom järnvägsindustrin.
För det tredje kommer en avreglering bara att fungera om ytterligare medel investeras i infrastrukturen.
En hänvisning har redan gjorts till elmarknaden, till situationen i Storbritannien, till exempel.
Om vi avreglerar men inte strävar efter att säkerställa att det finns tillräckligt med stimulansåtgärder för investeringar finns det en uppenbar risk att näten kommer att bryta samman och att frön till osäkerhet kommer att sås.
När allt kommer omkring är målen med konkurrens att pressa ned priserna, något som också sänker vinstmarginalerna för infrastrukturoperatörerna, och att åstadkomma ett bättre och mer fullständigt utnyttjande av infrastrukturen.
Om inga kompensatoriska eller stödjande offentliga investeringar görs kan allvarliga problem uppstå.
Jag är något bedrövad över det faktum att det, efter en väldigt bra presentation eller presentationer för rådet av kommissionen, inte har dykt upp något klart uttalande om investeringar i de transeuropeiska näten, särskilt om ytterligare stimulansåtgärder, med andra ord de 30 procent som kommissionen efterlyser för gränsöverskridande projekt.
Vi måste uppmuntra alla medlemsstater att öka sina investeringar i järnvägsnät, med särskild betoning på – det behöver man väl knappas säga – gränsöverskridande åtgärder.
Hur skall vi kunna föra Europa samman om det inte finns tillräckliga investeringar i järnvägsinfrastrukturen?
Jag hoppas att ett uttalande i denna fråga kan väntas till toppmötet i december, om inte dessförinnan.
Och låt mig ännu en gång rikta ett tack till kommissionen, som har gjort så mycket bra förberedande arbete.
Den sista förutsättningen för en framgångsrik avreglering är enligt min mening att skapa lika villkor.
Som jag redan har nämnt är en av de många orsakerna till att vägtransporterna har befäst sin överlägsenhet är att väganvändarna inte betalar de externa kostnaderna, med andra ord de miljörelaterade kostnaderna.
De betalar varken för det ytterligare slitage som förorsakas av tunga fordon inte för den skada på miljön som förorsakas av fordonsutsläpp.
Kommissionsledamoten har presenterat ett direktiv om prissättning på infrastruktur som jag inte finner helt tillfredsställande eftersom jag tycker att det erbjuder för lite utrymme vad gäller att komma tillrätta med denna obalans.
Jag finner det dock alarmerande att läsa om vad som har hänt i rådet, att få veta hur lite bifall och stöd det finns för den ståndpunkt som kommissionen har antagit.
Jag hoppas att kammaren kommer att stödja kommissionen kraftigare i den här frågan, och jag vill gärna än en gång tacka föredragandena för deras insatser i den här riktningen.
Georg Jarzembowski har gjort ett utmärkt arbete.
Allt han behöver göra nu är att ta det där förtroendesprånget och koncentrera sig på godstransporterna; framförallt borde han fullt ut stödja sin värderade kollegas, kommissionär De Palacios, ståndpunkt, och sedan kommer vi att nå fram till ett bra beslut.
