# ID: svediakorp-gov440309
# author: Maaten (ELDR ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,093
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Som kommissionsledamoten med rätta påpekade, är det nu gällande direktivet om badvatten från 1976 föråldrat.
Det är ett tungrott direktiv som bygger på föråldrade uppgifter.
Vi måste emellertid medge att detta gamla direktiv är populärt bland européerna, och det var verkligen rätt av kommissionsledamoten att påpeka att direktivet varit en framgång.
Det är uppenbart att vi kan tacka detta gamla direktiv för att mycket av det badvatten som var förorenat för inte så länge sedan nu blivit mycket renare.
Det förslag till översyn som kommissionen lagt fram är mer flexibelt, och gör det befintliga direktivet mindre tungrott, och är i sig en förbättring.
Av de nitton parametrar som krävdes för mätningar enligt det gamla direktivet återstår endast två, och dessa är faktiskt tillräckliga för att uppnå de resultat som krävs.
Sedan 1976, vilket var innan de första direkta valen till Europaparlamentet hade hållits, har självfallet vårt sätt att se på miljön, och likaså vår syn på frågor som subsidiaritet, genomgått grundläggande förändringar.
Vi bör därför fråga oss om unionen faktiskt skall fatta beslut om kvaliteten på badvatten, om Europa är bättre rustat för att avgöra detta än medlemsstaterna, samt om detta kan få gränsöverskridande effekter.
Under de inledande diskussionerna i utskottet för miljö, hälsa och konsumentfrågor, ifrågasatte jag ovanstående frågor.
Jag måste tillstå att utskottet för miljö, hälsa och konsumentfrågor besvarade dem alla jakande, och bekräftade att det är nödvändigt att ett sådant direktiv finns även i fortsättningen och att det behöver förbättras.
Min egen grupp delar inte denna uppfattning och vi har därför lagt fram ett ändringsförslag.
Under alla omständigheter gör detta att vi återigen måste se över frågan om subsidiaritet.
Vidare rådde det också viss förvirring inom själva utskottet.
I direktivet finns det ändå en hänvisning till turistnäringens intressen, men det rör också direktivet om den inre marknaden, trots att det, som alla säkert vet, här är fråga om ett direktiv som faktiskt borde skydda den allmänna hälsan.
Den rättsliga grunden för direktivet är dock miljön.
Kort sagt råder det total förvirring.
Jag undrar faktiskt om det inte helt enkelt är så att vi håller fast vid detta direktiv, inte för att det finns ett behov av det, utan helt enkelt för att det redan existerar.
Tillhandahållandet av information är avgörande.
Jag tvivlar inte det minsta på att det också häri ligger en viktig europeisk uppgift, i form av konsumentskydd och information till konsumenterna som måste bli mer lättillgänglig för de som badar och använder badvatten.
Detta skulle kunna ske via Internet, men jag sitter personligen inte alltid med min bärbara dator på stranden, så därför måste vi söka fler alternativ för att det skall vara tydligt för de badande huruvida vattnet är rent eller inte.
I detta sammanhang framstår exempelvis det förslag om ett system med smiley-märken som lagts fram i utskottet för miljö, hälsa och konsumentfrågor som utmärkt.
Ett sådant borde innehålla aktuell information, det vill säga inte information från förra året, utan aktuell information som uppdateras varje vecka, eftersom det faktiskt skulle vara till viss nytta för de badande.
Informationen måste vara tillgänglig för alla.
Vi skulle kunna använda exemplet med den blå flaggan.
Trots att flaggan inte är något gemenskapsinitiativ, ingår den dock i ett välkänt, populärt och effektivt system.
Nackdelen med den blå flaggan är att den endast sätts upp efter anmälan och således inte återfinns på de badplatser som gjort ett medvetet val att inte ansöka om en sådan.
Dessutom kostar blå flaggor pengar.
Frågan är om kvaliteten på badvatten kommer att förbättras enbart som en följd av denna förbättrade information.
Tittar man på den blåa flaggan som ett exempel upptäcker man hur upprörd man blir på de badplatser där man blir av med sin blå flagga.
Skulle inte ett sådant förfaringssätt var mer effektivt än att ständigt skärpa normerna?
Den föreslagna skärpningen av normerna är i alla fall enligt min åsikt tämligen diskutabel.
Både EU: s egna vetenskapliga kommitté och Världshälsoorganisationen är av uppfattningen att det på grund av de enorma nationella skillnader som föreligger faktiskt är omöjligt att fastställa vetenskapliga normer på internationell nivå.
Följaktligen är strängare normer tämligen diskutabelt.
Jag tycker framför allt synd om de regeringar som påstår sig vara för strängare normer så länge de inte måste följa dem.
Vad jag förstår är det också ett argument som hörs på olika håll inom rådet.
Jag anser att det är fel.
Om de nu vill ha strängare normer, så må det vara.
Men de bör naturligtvis också följa dem.
Dessa strängare normer innebär till exempel i Förenade kungariket eller mitt eget land Nederländerna, att 30 procent av det badvatten som fortfarande anses vara bra då skulle bli ” dåligt ”.
Vad gör kommissionen i ett sådant läge?
Kommer vi att översvämmas av överträdelseförfaranden?
Kommer vi att stänga stränder?
Löper vi inte en större risk att sådana stränder helt enkelt inte längre kommer att betecknas som badvatten, trots att man fortsätter att bada där?
Folkhälsoeffekten uppnås därför inte genom att strängare normer föreskrivs.
Vad detta beträffar hade vi också föredragit om kommissionen gjort en kostnads-nyttokalkyl.
Var finns till exempel i dag alla de sjuka turister som man utgått från vid fastställandet av de strängare normerna?
Enligt vetenskapsmännen borde dessa sjuka turister befinna sig någonstans, men ingen har sett dem, inte ens skymten av dem.
Frågan är om vi funnit lösningen på ett problem eller om vi skapat ett problem för en lösning som fanns där hela tiden.
Naturligtvis återstår det att se huruvida de nya medlemsstaterna kan leva upp till de gamla normerna, än mindre nya sådana.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag är nöjd med den kompromiss som lagts fram av utskottet för miljö, hälsa och konsumentfrågor.
Den kommer att innebära bättre information för badande och andra friluftsanvändare, bättre kvalitet på badvattnet, men också en avreglering och en förenklad lagstiftning.
Sammantaget med de förbättringar som kommissionen infört, tror jag att vi på det hela taget kommer att få en bättre lagstiftning, naturligtvis under förutsättning att EU bör lagstifta på detta område.
