# ID: svediakorp-gov440250
# author: Vike-Freiberga, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,231
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Mina damer och herrar!
För att kunna bevara Europas inflytande och betydelse i dagens värld, är det vårt ansvar att göra det bästa av det som vår gemensamma kontinent har: dess rika väv av kulturer, språk och olika nationer.
Vår kontinents språkliga och kulturella mångfald är en ovärderlig och rik källa som utgör själva kärnan i den europeiska integrationen.
Den bidrar till Europeiska unionens, som uttrycks genom det nya motto som föreslås av konventet om Europas framtid: ” Förenat i mångfalden ”.
Under ett halvt århundrade tvingades Lettland lida under totalitarismens ok.
Fullt medvetna om sakernas tillstånd har letterna därför ett särskilt väl utvecklat sinne för innebörden av valfrihet och medborgerliga rättigheter.
Vi skall därför göra allt som står i vår makt för att se till att en anda av tolerans, förståelse och ömsesidig respekt fortsätter att vara förhärskande bland folken på vår kontinent, och att detta står i fokus för våra ansträngningar för ett ökat samarbete.
Direkt efter grundandet 1918 visade Lettland att det ville vara en öppen och demokratisk stat.
Det lettiska folkets storslagna dröm att leva i frihet i ett stabilt och blomstrande land förvandlades tyvärr alltför snabbt till en mardröm.
Det hemliga avtalet mellan Hitler och Stalin, som slöts 1939 i form av den ökända Molotov-Ribbentrop-pakten, delade upp Central- och Östeuropa i tyska och ryska intressesfärer.
Avtalet resulterade i det mest destruktiva krig som hittills har drabbat mänskligheten, och raderade ut namnen på de tre baltiska staterna på den politiska världskartan.
Under 50 långa år har Lettland fått genomlida två brutala ockupationer – genomförda av Nazityskland och Sovjetunionen – och förlorade mer än en tredjedel av den befolkning som fanns före kriget.
Det lettiska språket slukades efterhand upp av ett annat, ryska, både i det offentliga såväl som i det vardagliga livet.
Det var inte långt ifrån att letterna blev en minoritet i sitt eget hemland.
Lettland fick därför en tung börda i arv efter sovjetmaktens ockupation.
Den språkpolitik som Moskva tillämpade under ett halvt århundrade hade som syfte att fullständigt förryska Lettland och förstöra dess nationella identitet.
Denna ondskefulla politik fick svåra och långvariga konsekvenser som landet är fast beslutet att få bukt med under de kommande åren, med hjälp av det statliga programmet för att integrera det lettiska samhället.
Samtidigt som alla demokratiska länder fullt ut erkänner allas rätt att bevara sitt språk, sin kultur och sin etniska identitet, vårdar dessa länder samtidigt skyldigheten att skapa de förutsättningar som gör det möjligt för alla medborgare att fullt ut ta del av hans eller hennes lands politiska och ekonomiska liv.
Jag känner inte till något land i världen i vilket folk skulle kunna delta på detta sätt, utan att i tillräcklig grad kunna bemästra det nationella språket, som i vårt fall råkar vara lettiska.
Jag vill framhålla att minoriteter spelade en viktig roll i samband med inrättandet av den lettiska staten 1918, såväl som i samband med återupprättandet av den lettiska självständigheten 1991.
Lettland har gjort avsevärda ansträngningar för att möjliggöra för minoriteterna att skydda sin kultur och identitet, och bevara sina språk och traditioner.
I mitt land, som bara har 2,3 miljoner invånare, får fler än 100 organisationer som företräder nationella minoritetskulturer ekonomiskt stöd från staten.
Efter återupprättandet av den lettiska självständigheten 1991 har man infört ett statsfinansierat utbildningssystem som ger barn möjlighet att i grundskolan få undervisning på lettiska eller på ett av de åtta minoritetsspråken, dvs. ryska, ukrainska, polska, vitryska, hebreiska, romani, estniska och litauiska.
Det finns få länder i världen som kan skryta med en sådan prestation.
Denna lettiska politik grundas på övertygelsen – som jag redan har nämnt – att olika språk och kulturer utgör en av vår kontinents största rikedomar.
Den logiska konsekvensen är att Lettland har ett särskilt ansvar för det lettiska språket, som är ett av endast två överlevande språk i den baltiska språkfamiljen.
Lettiska, som talas av färre än två miljoner personer i världen, är därför en unik beståndsdel i vårt storslagna europeiska kulturarv.
Det lettiska utbildningssystemets utmaning och huvuduppgift är att skapa de förutsättningar som gör att den unga generationen kan utvecklas.
När det gäller reformeringen av utbildningssystemet har man för avsikt att behålla grundskoleundervisningen på lettiska eller på ett av de åtta minoritetsspråk som jag redan har nämnt.
Från och med september 2004 måste man emellertid från och med högstadiet se till att minst 60 procent av undervisningen i de föreslagna ämnena sker på lettiska, samtidigt som skolorna själva kan välja vilka specifika ämnen det handlar om.
Jag vill tillägga att den lettiska politiken för minoriteter helt och hållet följer internationella kriterier, och att detta har bekräftats många gånger under de senaste åren av Europeiska kommissionen, Europarådet, OSSE och Förenta nationerna, såväl som av flera andra internationella organisationer.
Mina damer och herrar!
Varje form av kollektiv vilja att befria oss själva från en totalitär historia kan egentligen bara lyckas genom att vi blir medvetna om de former och uttryck som totalitarismen kan anta.
Av detta skäl uttrycker Lettland sitt stöd till det resolutionsförslag – som lades fram den 25 september 2003 vid Europarådets parlamentariska församling – om behovet av ett internationellt fördömande av totalitär kommunism.
I denna resolution förutses inrättandet av en politiskt oberoende kommission som skall undersöka de brott som begåtts under fem årtionden av kommunistiskt styre i länderna i Central- och Östeuropa.
Ett sådant internationellt fördömande – grundat på objektiv information och obestridliga fakta – av totalitär kommunism och av de mord, massdeporteringar och andra former av förtryck som tillämpades i dess namn, skulle vara till ovärderlig hjälp för att fastställa de grundläggande värderingar som skall leda vår kontinent.
De tyska erfarenheterna i slutet av andra världskriget antyder att de antifascistiska styrkornas kamp kanske hade varit förgäves om de bara hade besegrat nazistregimen på slagfälten.
Det var bara genom triumfen över den totalitära nazistiska ideologi som hade inskärpts i sinnet hos miljontals människor, som den europeiska integrationen – och byggandet av det som nu har blivit Europeiska unionen – har blivit möjlig.
För att på ett framgångsrikt sätt kunna slutföra enandet av ett Europa som tidigare varit splittrat, är det nu nödvändigt att en gång för alla granska denna andra förbannelse som orsakat ett outsägligt lidande för tiotals miljoner människor under flera årtionden.
Under århundraden, ja, t.o.m. under tusentals år, har vår kontinent överlevt en ändlös rad av blodiga krig och konflikter, som kulminerade i de två världskrigen och 1900-talets etniska rensning.
Nu, för första gången under vår historia, har vi möjlighet att av fri vilja skapa ett nytt Europa som är förenat och där man lever i fred, ett Europa som är stabilt och blomstrande.
Jag hoppas verkligen att vi når den punkten där vi kan anta denna utmaning.
Jag hoppas innerligt att vi kan leva upp till denna uppgift, så att vi fullt ut kan använda alla de fördelar och resurser som historien till sist placerat inom räckhåll för oss.
