# ID: svediakorp-gov440168
# author: Morgantini (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,032
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Egentligen skulle jag hellre velat vara tyst denna morgon, precis som de israeliska svartklädda kvinnor som i tysthet har sagt ” stoppa Israels ockupation ” ända sedan 1988.
Emellertid hindrar mig den tillgivenhet och respekt som jag känner för min gruppordförande Wurtz, som har bett mig tala, och för mina kolleger från att göra detta.
Framför allt är det kanske så att en symbolisk gest inte skulle fungera här, så jag måste använda ord.
Herr Solana!
Jag måste säga att jag är frustrerad, bitter och framför allt mycket arg.
Ilska är ett politiskt koncept, inte ett sinnestillstånd, och jag är arg eftersom jag varenda dag känner mig fångad i en spindelväv där lagen, rättvisan, friheten och sanningen hela tiden kvävs och dör: de går under i den dödsdans som regeringen Sharon, Hamas och Islamiska Jihad uppför.
Å ena sidan – och det är inte banalt eller meningslöst att säga det än en gång – finns en armé som ockuperar ett land, å andra sidan den internationella rätten, som hela tiden bespottas och som vi nu tjatar om som en litania.
Internationell rätt måste respekteras, men inte en enda resolution följs.
Jag tvekar inte att betrakta Hamas och Jihad som fiender, även om jag som icke-våldsanhängare har avskaffat begreppet fiende.
Naturligtvis är det kriminellt att skicka ut unga människor för att döda sig själva och andra.
De som gör det bär ansvaret för dessa dödsfall, och jag betraktar det som ett brott, men snälla ni låt oss också bryta oss ur denna overksamhet, denna diplomati som orsakar ett flertal nya dödsfall varje dag och bidrar till detta brott.
Jag känner mig ansvarig, tillsammans med er, er alla, för det som händer i detta land, för det räcker inte att bara mana till efterlevnad av internationell rätt.
Visst är det bra att åka dit och också jag tackar Solana och Moratinos så mycket, även om jag måste säga att anledningen till att Marc Otte var frånvarande på kvartettens tid faktiskt var utpressning från Ariel Sharons sida i det känsligaste skedet när samtalen om färdplanen återupptogs.
Vi var inte där då eftersom vi med rätta erkände att Ariel Sharon hade valts i laga ordning.
Yassir Arafat valdes också i laga ordning och kan inte anklagas för att representera all världens ondska.
Han är inte min ledare – jag är en självständig, fritänkande, oberoende person – men det måste erkännas att Yassir Arafat de senaste tre åren har varit fånge, och det är inte någon bisak.
Yassir Arafat har suttit fången under de senaste tre åren och kan verkligen inte ha någon militär kontroll över Jeninområdet, där det finns israeliska stridsvagnar, bulldozrar och soldater.
Det kan han inte.
Han kan göra det som först Abu Mazens och nu Abu Alas regeringar har försökt göra: komma fram till en politisk överenskommelse med alla styrkorna, däribland Hamas och Jihad, den moderata falangen, låt oss säga den falang som accepterar fred eller ett totalt eldupphör.
Men varje gång – och det är inte bara ett banalt uttalande: det är verkligen sant och det är så det är – varje gång blir några ledare dödade.
Detta är inte betydelselöst, och jag är mycket tacksam mot Poettering och vill inte att han skall känna sig generad för att vänstern tycker så mycket om honom i dag eller för att jag normalt tar itu med problem på ett sätt som går över partigränserna.
Jag tyckte att Poetterings inlägg var underbart, sakligt och perfekt, också i fråga om muren.
Kommissionär Monti, jag tycker att ni borde åka dit och titta på muren.
Som Poettering sade separerar muren människor från varandra, förstör och tar död på friheten och möjligheten att kommunicera.
Detta är inte den stat som människorna vill skapa för palestinier och israeler: vi vill ha en stat där palestinierna och muslimerna kommunicerar.
Det står klart för alla att muren är avskyvärd.
Jag har sett den; jag åkte dit i lördags.
I Adudis delar den hela byn på mitten.
I en artikel i den israeliska tidningen berättar Gideon Levi, som är en fantastisk journalist, hur barnen måste pressa sig igenom sprickorna i betongen för att komma över gatan: deras små kroppar kommer igenom, men inte deras skolväskor, så dem kastar de över till andra sidan.
Det är avskyvärt och måste stoppas.
Jag är övertygad om att det finns mycket man kan göra.
Jag är också övertygad om att parlamentet måste ta sig självt på större allvar när det upprättar och antar resolutioner.
Jag är trött på att skriva resolutioner och bygga broar: resolutionerna måste omsättas i verklighet.
Sedan urminnes tider har vi sagt att vi måste införa ett vapenembargo och att vi måste kontrollera om associationsavtalet är tillämpligt.
Framför allt har vi beslutat att sända en högnivådelegation från parlamentet (jag är nästan färdig).
Jag anser att vi skall göra detta.
Vi bör fortsätta att följa färdplanen, och det finns hopp … ursäkta herr Cox, ursäkta allesammans, jag hade inget skrivet anförande och har tappat kontrollen över tiden, men jag skulle vilja säga en sak till.
Det finns ett stort hopp i Palestina och Israel: de tusentals palestinier som uthärdar varje dag och som inte ställer sig bakom bomberna och attackerna och de hundratals och tusentals israeler som är fantastiska, som de två piloter som beordrades att bomba Nablus i förra veckan men vägrade.
De flög över Nablus, men dessa unga män kände med folket och vände om.
Naturligtvis blev de avstängda från sin tjänstgöring.
Detta är oerhört viktigt: det visar att det växer fram en känsla av medmänsklighet som vi måste odla inom oss, hos andra och hos palestinier och israeler.
