# ID: svediakorp-gov440164
# author: Monti, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 836
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Som den höge representanten Javier Solana nyss har förklarat har den politiska situationen i Mellanöstern nått en mycket låg nivå.
Förutom svårigheten att genomföra färdplanen och därigenom hitta en väg ut ur den förfärliga situation som Mellanöstern kastats in i den senaste tiden, framträder nya hot på horisonten.
I stället för att tycka synd om oss själva måste vi dock se framåt, ta reda på varför vi har misslyckats och vidta stödåtgärder.
Om vi godtar att tvåstatslösningen fortfarande har det största stödet, trots byggandet av muren, trots bosättningsproblemen och trots attackerna från Hamas, så behöver färdplanen sättas på rätt spår igen.
Kanske borde det valda gradvisa tillvägagångssättet, som innebär att de svåraste frågorna sparas till sist, omvärderas.
Att lösa de svåra problemen först – som flyktingproblemet och den territoriella uppdelningen – kan bidra till att undanröja de hinder som står i vägen för freden.
Den bästa praxis som förvärvats världen över kan sprida lite ljus över hur man skall förhålla sig till de frågor som inte är förhandlingsbara.
Som Emilio Menéndez del Valle har konstaterat i sitt förslag till betänkande beror varje fredsplan på en uppriktig vilja från båda sidor – och, vill jag tillägga, från världssamfundet – att genomföra den.
Det är denna vilja som för närvarande verkar saknas: vi måste därför återuppväcka den politiska viljan att få tvåstatslösningen att fungera.
På den israeliska sidan visar opinionsundersökningar att majoriteten av befolkningen föredrar tvåstatslösningen, även om, enligt många observatörer, en stor del av den sittande israeliska regeringen inte kommer att acceptera bildandet av en sann palestinsk stat på Västbanken.
Avvisandet av tvåstatslösningen och misslyckandet att genomföra färdplanen verkar baseras på ideologiska skäl eller på en oro för säkerheten.
Byggandet av muren, säkerhetsbarriären, långt in på Västbanken är en följd av båda meningsinriktningarna, men det löser inte problemen som ligger till grund för någon av dem.
Både palestinier och israeler kommer i själva verket att bli kvar på båda sidor av skiljelinjen, många palestinier kommer att utsättas för stort humanitärt lidande, och en del bosättningar kommer att bli kvar på andra sidan muren.
Europeiska unionen har alltid erkänt Israels rätt att försvara sig själv, men säkerhet består inte endast i att förhindra terrorister från att utföra sina avskyvärda attacker.
Det är först och främst en fråga om att vinna folkets själ och hjärta.
Byggandet av en mur kan vara en acceptabel åtgärd, förutsatt att det sker på israeliskt territorium.
Israel måste nu vidta ett tillräckligt antal åtgärder för att bygga upp förtroendet.
Alla utomrättsliga avrättningar och alla vedergällningsaktioner i form av förstörelse av bostäder måste upphöra.
All avsides belägen bosättning som byggts på palestinsk mark sedan september 2000 måste nedmonteras, och alla aktiviteter som pågår i dessa bosättningar måste upphöra, eftersom de förhindrar tvåstatslösningen.
På den palestinska sidan verkar regeringen tro på tvåstatslösningen, vilket betyder att man accepterar bildandet av en palestinsk stat baserat på 1967 års gränser.
Bland folket och oppositionsgrupper avvisas dock denna lösning i allt större omfattning.
Hamas och andra erkänner inte Israels existensrätt, vilket bevisas av de fruktansvärda självmordsattackerna och andra terrorattacker.
Dessutom verkar det finnas en ökande brist på all förmåga, kraft eller vilja att instifta effektiva institutioner, särskilt på säkerhetsområdet.
Premiärminister Abu Alas nya regering måste ta faktisk kontroll över de palestinska territorierna, vidta stränga åtgärder mot dem som organiserar och begår våldsamma attacker mot den israeliska befolkningen, och återigen offentligt erkänna Israels rätt att existera.
Det är lika viktigt att göra resoluta framsteg när det gäller att förbereda valet, utarbeta en konstitution och involvera det civila samhället i reformerna.
Det är förståeligt att världssamfundet måste fokusera på säkerhetsfrågan, men vi får inte glömma behovet av att stärka institutionerna och genomföra reformer.
Detta är en viktig aspekt, och vi får inte tappa den ur sikte.
Att ha väl fungerande institutioner är grunden för en långsiktig stabilitet och säkerhet för både Palestina och Israel.
Världssamfundet måste med större beslutsamhet sätta upp mål mot vilka de båda parternas uppnådda resultat kan vägas, när det gäller att effektivt övervaka alla områden och inte bara säkerhetsområdet, och att erbjuda snabbt, effektivt stöd från givare.
Finns det något hopp?
Både israeler och palestinier måste övertygas om att de har något att vinna på att ta sig ur dagens förfärliga situation.
Båda sidor har förbundit sig att instifta en palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan, och att garantera säkra gränser för staten Israel samt inte minst att alla regionens länder fullt ut erkänner Israel.
Världssamfundet måste nu göra allt i dess makt för att övertyga, övertala och sätta press på båda sidor så att de uppfyller sina åtaganden.
