# ID: svediakorp-gov440151
# author: Stevenson (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 991
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag har uppmärksammats på att Hudghton tog upp en ordningsfråga tidigare i dag i denna kammare enligt artikel 2 i arbetsordningen.
Han hänvisade till en debatt i det skotska parlamentet och till ett uttalande av en konservativ ledamot i det parlamentet med den innebörden att det ankommer på mig som ordförande i fiskeriutskottet att företräda de åsikter som Förenade kungarikets regering står för.
För det första får jag säga att jag inte kan ansvara för uttalanden som ledamöter av andra parlament gör, oavsett vem eller var de kan vara.
För det andra, med tanke på det faktum att Förenade kungarikets regering är en labourregering och att jag är konservativ skulle det vara ganska underligt milt sagt om jag skulle känna mig tvungen att företräda dess åsikter både i min egenskap av ordförande i fiskeriutskottet och faktiskt i vilken annan roll som helst.
Hudghton verkar vara ovanligt upptagen dessa dagar av min roll som ordförande i fiskeriutskottet.
Det är synnerligen beklagligt att han väljer att rikta in sin energi på att plocka billiga, politiska poänger i stället för att stå upp för Skottlands belägrade fiskeindustri.
Han kan dock vara försäkrad om att jag hanterar min roll som ordförande för fiskeriutskottet på ett opartiskt och demokratiskt sätt.
När jag så övergår till Cunhabetänkandet vill jag först anmäla till protokollet, som Fischler och Varela Suanzes-Carpegna har gjort före mig, den stora uppskattningen hos ledamöterna i fiskeriutskottet – och faktiskt hos de flesta om än inte alla ledamöter i den här kammaren – för det arbete som Cunha har åtagit sig under sin mandatperiod som Europaparlamentariker för Portugal.
Han har nu naturligtvis återvänt till Portugal för att ta sig an en mycket hög chefsposition, och vi alla önskar honom allt gott i framtiden.
Jag är säker på att vi kommer att se mera av honom under kommande dagar.
Den höga kvaliteten på det arbete som Cunha åtog sig har verkligen återspeglats i det här betänkandet om ett integrerat regelverk för avtal om fiskepartnerskap med tredje länder.
Många människor ger för närvarande uttryck för oro över internationella fiskeavtal som ingåtts mellan EU och dessa tredje länder.
Dokumentärfilmare och faktiskt en del internationella icke-statliga organisationer har banat sig väg till länder som Senegal och Mauretanien i Västafrika, helt inställda på att exponera giriga europeiska fiskares härjningar.
Mot en bakgrund av kollapsande fiskbestånd i EU: s vatten som av allt att döma beror på ett massivt överfiske, hävdar dessa kritiker att Europa nu är absolut inställt på att exportera sina problem till dessa utvecklingsländer.
Andra kritiker pekar finger åt de allestädes närvarande spanska och franska flottorna samtidigt som de hävdar att sådana avtal med tredje länder, även om de finansieras av EU, bara är till fördel för Spanien och Frankrike.
Det är på tiden att vi får rätsida på den här saken, och i Cunhabetänkandet stakas vägen ut för att göra detta.
För det första borde vi ta reda på varför EU anser det vara nödvändigt att sluta sådana avtal om internationella fiskerättigheter.
När Spanien anslöt sig till EU tog landet med sig en fjärrfiskeflotta med tunga trålare som hade kryssat i världshaven i århundraden.
Eftersom de bara har en smal kontinentalsockel och med begränsade egna fiskeresurser fångade baskiska och galiciska fiskare torsk utanför Newfoundlands och Labradors kust femhundra år innan Christopher Columbus ” upptäckte ” Amerika.
Frankrike har en liknande tradition.
Precis i samma takt som EU: s fiskbestånd kollapsar minskas emellertid bestånd av ständigt vandrande arter hänsynslöst som ett resultat av de nya förordningar som vi inför genom den gemensamma fiskepolitiken.
På samma gång stiger efterfrågan på fisk i EU.
Vi är nu bara självförsörjande till 60 procent när det gäller att möta denna efterfrågan.
Konsumenterna vänder sig från rött kött på grund av farhågorna kring BSE, mul- och klövsjuka och andra skrämselhistorier, och de vänder sig mot fisk som ett hälsosamt alternativ.
För att möta den här framvällande efterfrågan har EU två alternativ.
Antingen kan unionen importera fisk från länder utanför gemenskapen, något som ökar vårt underskott i handelsbalansen och exporterar värdefulla fiskejobb, eller också kan vi utnyttja gemenskapens fjärrfiskeflotta som mycket väl kan vara till stor del spansk och fransk, och således upprätthålla sysselsättningen inom EU i fiskesektorn, samtidigt som man säkerställer att EU: s folkhälso- och livsmedelssäkerhetsstandarder upprätthålls.
Det är inte ett svårt val.
Inte desto mindre har vi i samband med att avtal ingicks med tredje länder sett EU-trålare från Spanien, Portugal, Irland och, i mindre omfattning, Grekland och Förenade kungariket, spridda runt hela jorden från Söderhavet till Nordpolen; det har funnits en stigande oro över att en del av dessa avtal har varit av exploaterande karaktär.
I Mauretanien utanför Afrikas västkust hävdades att spanska trålare dammsög upp tusentals ton fisk och därigenom gjorde slut på de lokala bestånden, gjorde infödda fiskare arbetslösa och förorsakade svält bland kustsamhällena.
Detta är orsaken till varför EU måste utveckla ett nytt system för att utforma dessa avtal.
I framtiden måste avtal med tredje land vara ett partnerskap mellan EU och den avtalsslutande nationen, och samtidigt omfatta en kontinuerlig övervakningsprocess för att garantera att ett hållbart fiske upprätthålls.
Vi vill att en betydande andel av avtalskostnaden används till att köpa fiskerättigheter.
Men, och detta är lika viktigt, vi vill också att ett betydande bidrag används till bevarande- och utvecklingsändamål, med övervakning och kontroll högt upp på listan.
Europeiska unionen har erkänt sitt ansvar gentemot de länder med vilka vi ingår dessa avtal, samtidigt som den upprätthåller sin långa tradition av fjärrfiske för att behålla en stabil tillgång på bra, hälsosam fisk på matborden i Europa.
