# ID: svediakorp-gov440139
# author: Rack (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 835
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Trots att tunnlar är bland de säkraste delarna av det europeiska vägnätet, får olyckshändelser i tunnlar ofta allvarliga konsekvenser, bland vilka vi inte får bortse från de psykologiska effekterna.
I tunnlar känner sig människor instängda.
Genom de tre större olyckshändelserna i Tauern-, Mont Blanc- och Sankt Gotthard-tunnlarna – som kommissionären redan har refererat till – blev det som är speciellt kännetecknande för olyckshändelser i tunnlar på ett tragiskt sätt påtagligt.
När dessa olyckshändelser inträffade uppmanade parlamentet kommissionen att ta initiativ till åtgärder för säkerhet i tunnlar.
Det gick en tid innan kommissionen i början av det här året lade fram sitt förslag till ett direktiv om minimikrav för säkerhet i tunnlar inom det transeuropeiska vägnätet.
Låt mig framhålla från början att det här förslaget från kommissionen är ett bra förslag.
Våra ändringsförslag var ett försök att göra det ännu bättre, och jag tror att vi lyckades med det med hjälp av samarbete med kommissionen och en bra dialog med rådet, som genom att det arbetar parallellt med oss för några dagar sedan enades om innehållet i sin gemensamma ståndpunkt som rådet gärna – det är åtminstone vad jag har hört – vill slutföra i morgon.
Vi kan vid den andra behandlingen förvänta oss att mycket snabbt enas om ett gemensamt direktiv som syftar till att göra europeisk vägtransport säkrare, och vi hoppas att vi kommer att göra det så snart som möjligt.
På längre sikt kan vi dock inte vara tillfreds med det här resultatet.
Vårt gemensamma förslag – som jag vill kalla det – har fortfarande en lång rad kosmetiska skönhetsfläckar och verkliga defekter.
Låt mig börja med att peka på dem.
Vår text fokuserar på en delaspekt av tunnelsäkerhet.
Vi kräver i huvudsak höga standarder vid byggnadsarbete och annorstädes, med det är lika viktigt att åstadkomma förbättringar i sättet som människor använder tunnlar på.
Det måste till en bättre allmän utbildning av förare, och det måste i synnerhet till bättre utbildade förare av passagerar- och fraktfordon.
Inte heller kan vi vara nöjda med att förbättra säkerheten för tunnlar som ingår i det transeuropeiska vägnätet utan att samtidigt ta hänsyn till de övriga vägtunnlarna.
Vi måste agera så snabbt som möjligt för att i vårt system införliva ansökarländerna och övriga som har för avsikt att ansluta sig till oss, och eftersom Europa är mer än bara EU gäller detta även länder som Schweiz, Norge och andra.
Kommissionen har ställt i utsikt för oss att vissa saker skall göras som ett svar på dessa frågor.
I viss utsträckning är det emellertid situationen med jurisdiktionen som hindrar oss från att använda lagstiftning för att arbeta för det som vi behöver, varför vi tillsammans har en hel del övertalningsarbete att göra.
Ansökarländerna och de européer som ännu inte är med i EU har redan, och den här gången rejält, deltagit mycket aktivt i vårt arbete, och vi hoppas att de kommer att fortsätta göra det.
Jag hör med tillfredsställelse att de bra punkterna i vårt förslag i stor utsträckning talar för sig själva, men det finns ett antal småsaker som jag ändå vill nämna särskilt.
Vi har ansträngt oss väldigt mycket för att uppställa klara ansvarsområden.
Vi har arbetat hårt för att åstadkomma flexibilitet så att tunnelanvändarna kan komma i åtnjutande av en rimligt hög säkerhetsnivå utan dröjsmål, i synnerhet där tunnlarna är gamla och i behov av reparation.
Vi har också fäst särskild vikt vid genomförbarheten i det som vi föreslår i många enskilda fall, och de speciella problemen med tunnlar i storstäder kan anses vara representativa för detta.
En fråga vars betydelse har betonats särskilt för mig i mitt hemland hänger samman med säkerheten för funktionshindrade personer.
Jag hoppas att vi har kommit fram till den riktiga slutsatsen om vad de behöver, och vi har gjort konstruktiva ansträngningar för att säkerställa att även de vid en eventuell katastrof kan förvänta sig en minimistandard för säkerhet.
Min sista uppgift som föredragande är en tacksam sådan.
Jag vill tacka de många människor som har bidragit till att uppnå detta resultat som vi alla delar: kommissionen och dess personal, de olika samtalspartnerna från medlemsstaterna, men också – även om jag upprepar mig – från Schweiz och Norge, och ledamöterna i denna kammares alla grupper och deras assistenter.
Sist men inte minst vill jag uttrycka min personliga tacksamhet till ledamoten i utskottets sekretariat, Haug, för hans många timmars hängivna arbete.
Jag hoppas att han vid den andra behandlingen kommer att stödja oss lika effektivt som han har gjort hittills och att saker och ting kommer att fungera tillsammans så att vi så snart som möjligt får bättre lagar om säkerhet i europeiska tunnlar.
