# ID: svediakorp-gov440128
# author: Doorn (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 854
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Jag har förmånen att få tala till parlamentet två gånger i rad.
Jag kommer bara att göra det en gång, men jag hoppas – om ni inte har något emot det – att jag kan slå ihop talartiderna.
Herr talman!
Först och främst hyser jag en hel del uppskattning för kommissionens förslag rörande översynen av förordningen om kontroll av koncentrationer och en mycket stor uppskattning för det gedigna betänkandet av Della Vedova.
Vi stöder målet att skapa större tydlighet, rättslig säkerhet och snabbare förfaranden.
Mot denna bakgrund skulle jag vilja göra några anmärkningar.
I första rummet välkomnade parlamentet grönbokens förslag om ett system med prövning vid en enda instans i Bryssel för flerfaldiga anmälningar i mer än två medlemsstater.
Som Della Vedova sade alldeles nyss är detta anledningen till att vi beklagar att kommissionen inte har tagit med denna princip i föreliggande förslag.
I och med den förestående utvidgningen kommer antalet flerfaldiga anmälningar att öka avsevärt, dock förutsatt att politiken förblir oförändrad.
Bristen på ömsesidig samordning mellan medlemsstaterna har lett till byråkratiska, kostsamma och tidskrävande förfaranden.
Det behövs verkligen en samordning och harmonisering av de nationella förfarandena, och vi skulle därför vilja uppmana kommissionsledamoten att göra allt han kan för att främja denna tanke.
Jag vet att detta inte faller inom kommissionens ansvarsområde, men den kan naturligtvis vända sig till medlemsstaterna och mana till ytterligare harmonisering och ömsesidig samordning.
Ett enhetligt förfarande i Bryssel kommer inte bara att kosta mindre utan även påtagligt förbättra den rättsliga säkerheten för företag och se till att förfarandet kan slutföras snabbare.
Kommissionen skapar faktiskt visst utrymme för att främja en central behandling i Bryssel med hjälp av hänskjutningsförfarandet, men vi anser inte att detta går långt nog.
Om en sammanslagning får tydliga gränsöverskridande följder, bör ärendet hanteras av kommissionen, när så är möjligt.
Det bör vara möjligt att hänskjuta ärenden till kommissionen på grundval av objektiva kriterier och på begäran av de samgående parterna.
Vi har utarbetat konkreta förslag i den riktningen.
Av samma skäl gäller det att vara återhållsam i fråga om att hänskjuta koncentrationsärenden till medlemsstaterna.
Koncentrationer som uppfyller kraven för ett förenklat förfarande bör i princip inte hänskjutas till medlemsstaterna.
Ett av syftena med denna översyn av förordningen är att öka den rättsliga säkerheten.
Att utvidga begreppet ” ekonomiskt dominerande ställning ” på det sätt som kommissionen föreslår leder enligt vår uppfattning dock snarare till motsatsen.
Varje samgående som medför ett visst försprång framför konkurrenterna skulle omfattas av den nya definitionen.
Alla berörda parter är vana vid den nuvarande definitionen, och det finns nu omfattande rättspraxis på detta område.
En ändring av definitionen skulle fördunkla situationen och leda till onödig rättslig osäkerhet.
Vidare finns det enligt vår mening en risk att marknaden skulle förlora sin dynamik, om man i mycket större skala än vad som nu är fallet ingriper i koncentrationsprocesser.
Jag anser följaktligen att det skulle vara bättre att inte utvidga definitionen.
Vi instämmer i att artikel 2.1 inte bör ändras.
De krav som ställs på bevisen för att det föreligger effektivitetsvinster får dock inte bli för stora.
Det rör sig om framtida fördelar, och det är omöjligt att lämna hundraprocentiga garantier för dessa.
Det finns ett behov av att förtydliga exakt när relevant information om effektivitetsvinster skulle behöva lämnas.
Kommissionen begär att dess utredningsbefogenheter skall utökas avsevärt för att överensstämma med dem som gäller för kartellförfaranden enligt förordning 1 / 2003.
Enligt vår mening finns det emellertid en väsentlig skillnad mellan målet för koncentrationskontroll och bekämpningen av överträdelser av kartellbestämmelserna.
I samband med en utredning av en företagskoncentration utgår man, i motsats till vad som är fallet vid överträdelser av kartellbestämmelser, inte från att någon handlat orättmätigt.
Vi anser därför att den av kommissionen förslagna ökning av de utredningsresurser som anges i denna förordning är överdriven, särskilt om den ses mot bakgrund av de mycket höga böter som kommissionen kan utdöma om bestämmelserna i förordningen inte följs.
Ingen kan tvingas att vittna mot sig själv.
Detta är en viktig grundprincip i straffrätten som bör gälla även här.
Det är därför ingen överflödig lyx att i förordningen fastställa att kommissionen, när den utför sina utredningar, måste respektera de berörda parternas rättigheter.
Detta gäller framför allt rätten att vägra lämna upplysningar, i första hand för företagsjuristerna, men även för andra arbetstagare som hörs av kommissionen.
Jag skulle dessutom vilja fästa uppmärksamhet vid bristen på intern och extern kontroll i samband med beslutsfattandet inom kommissionen.
Såsom läget är i dag finns ingen tydlig åtskillnad mellan den utredande och den beslutande myndigheten.
Detta är knappast förenligt med kravet på rättslig säkerhet och oberoende.
Legitimiteten i beslutsfattandet skulle kunna främjas ytterligare genom att det inrättades en särskild avdelning för konkurrensfrågor vid förstainstansrätten.
Detta skulle även gynna förfarandenas förlopp i tiden och kvaliteten i rättsskipningen.
