# ID: svediakorp-gov440106
# author: Inglewood (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 520
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Som kolleger redan har kommenterat under kvällen är dessa betänkanden mycket viktiga eftersom lagstiftning, skulle jag vilja hävda, är den viktigaste delen av regeringsmakten, och den definierar på många sätt den grundläggande karaktären hos vilket styrelsesystem som helst.
Jag har tillhört detta parlament i omgångar i nästan 15 år, och under hela den perioden har det funnits betänkanden om den aktuella fråga som vi debatterar i kväll.
Det jag inte är säker på är huruvida lagstiftningen under den perioden har förbättrats eller försämrats.
Men jag är säker på att det finns mycket mera politiskt intresse för och debatt om det här ämnet nu än vad det fanns under min föregående tid.
Jag är säker på att detta är något av ett steg i rätt riktning.
Inte desto mindre är det först när man har prövat en sak som man vet vad den går för – som vi säger i Storbritannien.
Det är inte vad kommissionen, rådet eller parlamentet som har betydelse: det är vad vi som räknas.
Vilka är det då som är de avgörande frågorna?
Den första är naturligtvis demokrati.
Alla styrelseförfaranden, oavsett om det gäller förvaltning eller lagstiftning, måste ha blivit bekräftade av valurnan.
De som fattar beslut inom dessa områden måste vara ansvariga och redovisningsskyldiga för vad de gör.
Avslutningsvis måste de system som de arbetar i vara öppna.
För det andra måste allt detta ske inom ramen för rättsstatsprincipen.
Om missbruk förekommer måste rätt till upprättelse finnas tillgänglig genom en oberoende dömande makt.
Detta kan ske på flera olika slags områden: oavsett om det föreligger en underlåtelse att överföra eller oavsett om något sker till följd av felaktiga förfaranden.
För att ta upp en fråga som Medina Ortega klargjorde, så måste de områden där självreglering har införts i sin tur hanteras enligt rättsstatsprincipen.
För det tredje finns ordet ” subsidiaritetsprincipen ”, som ofta sprids runt.
Vi borde inte på europeisk nivå göra det som i själva verket borde göras på nationell nivå, hur exakt man än definierar det.
För det fjärde är det proportionalitet.
All lagstiftning som vi utformar måste stå i proportion till det missbruk eller den skada som den är avsedd att ta itu med.
I det här sammanhanget måste vi, samtidigt som jag lovordar förslagen i Mandelkernbetänkandet, vara försiktiga så att konsekvensbedömningarna inte i sig själva blir till ett ytterligare byråkratiskt hinder i lagstiftningsprocessen.
Avslutningsvis finns det naturligtvis ett behov av klarhet.
Allt jag kan säga som engelsman är att en förfärlig massa av den engelska som produceras i Bryssel inte erkänns som sådan av mina landsmän.
Vi borde föregå med gott exempel.
Förbättrar vi verkligen lagstiftningen allteftersom den passerar genom detta parlament?
Jag tror att det sanningsenliga svaret är att ” vi ibland gör det ”, när svaret i själva verket borde vara ” alltid ”.
Vi borde börja med att beställa om vårt eget hus.
