# ID: svediakorp-gov440101
# author: Schleicher (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 632
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Ett tema i vår gemensamma debatt i dag är mycket viktigt: den europeiska lagstiftningens kvalitet.
Tanken är bland annat att ett institutionellt avtal mellan de tre institutionerna skall leda till förbättringar av lagstiftningen; vad det övriga beträffar har kommissionen fram till i dag, med början i vitboken om styrelseformerna i EU i slutet av 2001, lagt fram inte mindre än sexton omfattande dokument i form av meddelanden och rapporter om ” styrelseformerna i EU och bättre lagstiftning ”.
Några av dessa dokument utgör ett slags åtagande från kommissionens sida när det gäller kommissionens eget arbete, och det är lovvärt.
Andra berör direkt parlamentets rättigheter enligt fördragen, såsom till exempel utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, så kallade kommittéförfaranden eller förklaringar om inrättandet av nya rättsliga instrument, såsom till exempel öppen samordning, självreglering, samreglering och liknande.
Det nya interinstitutionella avtalet är avsett att vara ett slags åtagande från de tre institutionernas sida att fastställa utnyttjandet av dessa instrument, vilket aldrig tidigare har specificerats i något av fördragen.
Fastän våra motparter har utfört ett viktigt arbete, och trots min tacksamhet mot dem för att de har gjort det och således gett sig själva möjlighet att verkligen ge sig i kast med dessa frågor, måste jag säga att jag är mindre nöjd med att vi åtar oss ytterligare en förpliktelse, eftersom var och en som läser texten i detta interinstitutionella avtal bara kan undra vilket mervärde parlamentet därigenom kommer att få utöver sina rättigheter enligt fördragen.
Jag tror inte att det kommer att vara särskilt stort.
Och än värre, genom att underteckna detta avtal bara några få dagar efter det högtidliga öppnandet av regeringskonferensen, som också kommer att behandla frågan, och utan att vara tvungna att göra det, fjättrar vi i denna kammare oss själva och avsäger vi oss faktiskt det fulla utnyttjandet av de parlamentariska privilegier som det har tagit oss två mödosamma årtionden att säkra.
Det enda sätt på vilket parlamentet tidigare gradvis har kunnat öka sitt inflytande gentemot kommissionen och rådet har varit att utnyttja sina rättigheter enligt fördragen så bra som möjligt.
Genom att underteckna interinstitutionella avtal av detta slag och sluta avtal med kommissionen, som vi gjorde med Lamfalussyförfarandet, inskränker vi på nytt våra egna rättigheter och gör därmed, som jag ser det, allting helt fel.
Frågan om den europeiska lagstiftningens kvalitet är så viktig att vi inte får behandla den tanklöst.
De på den mottagande sidan – med vilket jag menar den allmänhet för vilken lagstiftningen gäller, medlemsstaterna, som måste införliva den, och alla som är inblandade i genomförandet på varje nivå – drabbas när lagarna är dåliga, så vi bör sluta att spotta fram mängder av papper genom alla institutioner och i stället sätta den på prov genom att föreslå och anta lagar som verkligen är bättre.
Detta är en uppgift för oss parlamentsledamöter.
I dag, den åttonde dagen i oktober, gör denna kammare, med hjälp av Medinas betänkande, ett andra försök att förtydliga sin ståndpunkt i fråga om kommissionens meddelande om enklare och bättre lagstiftning, som daterar sig från december 2001.
Sedan dess har stats- och regeringscheferna vid tre toppmöten uppmärksammat frågan utan att parlamentet kunnat svara och därigenom utöva sitt inflytande.
Att frambringa mer papper på detta sätt är ett dåligt föredöme, när vi i stället borde stödja kommissionen i dess strävan att minska mängden EG-lagstiftning, som nu uppgår till omkring 97 000 sidor, och att rensa upp i den.
Även det skulle höja den europeiska lagstiftningens kvalitet.
