# ID: svediakorp-gov440098
# author: Swoboda (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 492
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Varje parts vilja att försvara sin egen ställning innebär att det inte är lätt för parlamentet, rådet och kommissionen att ta itu med att förändra sina inbördes förhållanden.
Det är inte heller lätt för ett parlament att uppbåda vilja att ge upp delar av sin lagstiftningsbefogenhet.
Relativt lätt blir det emellertid om detta kopplas till en call back-position, dvs. till återtaganderätten, om det skulle visa sig att genomförandet eller sekundärlagstiftningen inte återspeglar lagstiftarens, dvs. parlamentets, målsättningar och intentioner.
Det är anledningen till att vi koncentrerade oss på denna fråga och föredragande Frassoni är en av många som har pekat på dess betydelse; även Medina Ortega har när allt kommer omkring betonat att ledamöterna här i kammaren är utsedda till att godkänna lagar.
De är inte utsedda till att vara åskådare eller observatörer vid en rättegång utan till att vara lagstiftare, och det är vad allmänheten förväntar sig av oss.
Vi måste emellertid komma ihåg att vi inte har de expertkunskaper som vissa institutioner eller grupper har, och sådant expertkunnande behöver utnyttjas – och med detta menar jag inte bara rådgivning utan även att det skall finnas möjlighet att medbesluta om genomförande av lagstiftning, på grundval av lagar som godkänts här i kammaren.
Jag skulle emellertid återigen vilja betona betydelsen av att ha möjligheten till s.k. och det är något vi uppnått.
I stor utsträckning på samma sätt som inom självregleringen var det uppenbart för oss redan från början att vi varken kan eller vill förebygga det, men det måste vara tydligt att självregleringen inte får ogiltigförklara kammarens lagstiftningsbehörighet men, såsom Frassoni gjort mycket klart, vi måste vara bestämda när det gäller att vidta åtgärder för att hantera varje hot om att inskränka vår lagstiftningsbefogenhet.
När allt kommer omkring måste kommissionen, som fördragens väktare, vidta lämpliga åtgärder.
Många andra saker är viktiga, inbegripet förbättringar när det gäller krav på ömsesidig information, och information till allmänheten i Europa.
Kommissionen och rådet turades om att göra kraftigt motstånd mot parlamentets krav på detta område, särskilt när det gäller call back-positionen, men vi fick som vi ville till slut.
Kommissionen och rådet hade sannolikt inte räknat med det som jag skulle kunna kalla ett oslagbart team som arbetar med detta, under ledning av Gargani, vars sinneslugn var orubbligt; Clegg, vars åtgärder kännetecknades av brittisk reservation men som ändå var effektiva, och Frassoni, vars kombination av tuffhet och charm var avgörande för att i någon mån mjuka upp kommissionens vice ordförande, vilket vi vet inte är direkt lätt.
Jag tycker därför att vi åstadkommit en mycket bra lösning.
Jag rekommenderar kammaren att ha detta i minnet och anta Frassonis betänkande i överensstämmelse därmed.
