# ID: svediakorp-gov440093
# author: Medina Ortega (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 812
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har arbetat med den här frågan sedan början av 2002.
Vi svarade på flera meddelanden från kommissionen som behandlade problemet med tillkortakommandena i gemenskapens regleringar.
Jag minns att jag talade med en spansk inhemsk lagstiftare – med mycket stor erfarenhet för övrigt – som sade att ingen kunde förstå gemenskapsdirektiven.
Vi arbetar så mycket med dem och så många personer är inblandade i utarbetandet av dem: rådet, kommissionen, Europaparlamentet och så många andra, att vi till slut har en text som skulle kunna beskrivas som en soppa som tillretts av för många kockar.
Och det är så verkligheten ser ut.
Samtidigt som vi måste erkänna att förordningen är lite mer rimlig är direktivet å andra sidan en fullständig katastrof.
Det var självfallet naturligt för kommissionen att försöka förbättra situationen, något som också rådet och parlamentet var intresserade av.
Framför allt i en tid när parlamentet ökar sin lagstiftande makt är det meningslöst att vi fortsätter med detta förfarande för att producera lagstiftning.
Vi insåg emellertid också i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden att om kommissionens förslag skulle kunna förverkligas skulle det vara nödvändigt att åstadkomma ett konstitutionellt ramverk som är anpassat till frågan.
Vi tog upp detta i den första punkten i betänkandet, och sedan insåg utskottet för konstitutionella frågor, som hade beslutat att sammanställa en rad betänkanden efter att ha diskuterat frågan med utskottet för rättsliga frågor, hur viktig frågan var när det gäller parlamentets institutionella roll och accepterade betänkandet, på en mycket sund basis.
Under tiden var vi fortsatt övertygade – tillsammans med utskottet för konstitutionella frågor – om att det var nödvändigt att sluta ett interinstitutionellt avtal mellan de tre institutionerna för att förhindra att respektive institution fråntas sin makt.
Jag tror att resultatet av denna övning har varit positivt – där de två olika parlamentsutskotten, utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden samt utskottet för konstitutionella frågor, har arbetat med frågan.
Jag tror också att det interinstitutionella avtal som träffats är ett bra avtal, och jag skulle vilja gratulera min kollega Frassoni till det goda arbete som utförts av utskottet för konstitutionella frågor, för det arbete hon själv utfört och också för det goda arbete som utförts av ordförande Gargani och flera ledamöter i den interinstitutionella arbetsgruppen – Swoboda och Clegg – och säga att vi i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden är nöjda med resultatet.
Detta betänkande som jag är föredragande för godkändes av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden innan det interinstitutionella avtalet träffades.
Vi lämnade därför en rad rekommendationer till den interinstitutionella gruppen om detta.
När nu avtalet har träffats – och jag tror att våra målsättningar i stor utsträckning uppnåtts – anser jag att den bästa lösningen är att betänkandet återförvisas till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden så att vi, med beaktande av åtgärderna i det interinstitutionella avtalet, kan gå vidare utifrån detta.
Jag skulle självfallet vilja betona – och här instämmer jag med Frassoni – att vi måste ta itu med problemen som rör självreglering och samreglering.
Detta eftersom vi mer än gärna talar om det civila samhället och sedan, när vi talar om det civila samhället här i Europaparlamentet och Europeiska unionen, bjuder vi in företrädare för vissa organisationer som någon har sagt oss är representativa.
Men i verkligheten, i demokratiska system, tar sig det civila samhället uttryck i valprocessen.
Valprocessen ger det civila samhället formella sätt att uttrycka sig, och resultatet av denna valprocess är de lagstiftande organen, och det är dessa som måste anpassa de allmänna bestämmelserna.
Problemet med självreglering och samreglering är att de innebär ett steg bakåt; de innebär en återgång till medeltiden då vissa sektorer åstadkom regler som var bindande för alla.
I moderna samhällen måste dessa regler komma från samhället som helhet, genom valda organ som väljs genom perfekt formgivna och tryggade förfaranden, vilket i detta fall innebär Europaparlamentet, rådet – såvitt rådet består av regeringar med valda ledare som är ansvariga inför sina nationella parlament – och även kommissionen, såvitt den väljs av rådet och Europaparlamentet.
Jag har därför intrycket att det interinstitutionella avtalet har medfört vissa restriktioner, men vi här i parlamentet måste fortsätta att betona behovet av att å ena sidan förbättra kvaliteten i gemenskapslagstiftningen och å andra sidan inte kasta ut barnet med badvattnet och inte ge upp de framsteg som gjorts i vårt Europa genom utvecklingen av den liberala och demokratiska staten, som säkerställer att beslut fattas av lagstiftande organ som valts utifrån folkets vilja.
