# ID: svediakorp-gov440080
# author: Voggenhuber (Verts/ALE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 637
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
När man den 10 juli med stående ovationer här i kammaren välkomnade att konventet antog förslaget till konstitution kunde upprymdheten å ena sidan och besvikelsen å den andra inte dölja det faktum att vi hade funnit den största gemensamma nämnaren för det framtida Europa.
Nu är det dags igen för regeringskonferensen.
Basaren är öppen för dem som handlar med inhemska intressen.
Regeringarna har återigen tagit kontroll över den europeiska konstitutionella processen och omsatt utövandet av sin praktfulla makt i handling på en feodal scen, där de storstilat bekräftar förtroendet för Europa, alltmedan människor bakom scenen redan väsnas om sina nationella intressen.
Även om konventet inte skall säga något är det dags för kammaren att som förvaltare och försvarare av denna största möjliga europeiska konsensus tala ut.
Vi kan inte stå vid sidan av och se på när denna upprepning av Amsterdam och Nice, kanske med resultatet från Nice II eller Nice III, gör att det går utför för oss så att vi förs tillbaka till den minsta gemensamma europeiska nämnaren.
Konventet var långtifrån en arbetsgrupp eller en förberedande grupp bestående av en brokig skara sakkunniga; det var i stället ett unikt forum bestående av alla nationella parlament, inbegripet dem från kandidatländerna, från Spanien och Polen och från alla nationella regeringar, inbegripet dem från Finland och Österrike, och det var också ett forum för EU-institutionerna, parlamentet och kommissionen.
Efter arton månaders förhandlingar uppnåddes en stor och historisk konsensus.
Efter påtryckningar från regeringarna strök konventet mycket av det.
Parlamenten var företrädda; det är dessa, snarare än regeringarna, som är fördragens härskare.
Efter påtryckningar från regeringarna gjorde vi stora kompromisser.
Nu är det dags för oss här i kammaren att påminna regeringarna om att förhandlingarna innefattar sådant som ordhållighet och att man efter arton månaders förhandlingar inte kan bete sig som om man inte hade varit där och i stället visa en skuggboxningsföreställning som ställer stor mot liten och öst mot väst, och inte har någon som helst koppling till verkligheten.
Jag blev mycket överraskad av att kommissionens ordförande inte hade något att säga om denna historiska händelseutveckling, men stor mot liten är inte vad EU skall syssla med.
Att helt enkelt låta ordförandeskapet rotera, både inom kommissionen och rådet, räcker för att alla länder skall företrädas rättvist.
Det är emellertid den inhemska verkställande maktens attack på europeiskt parlamentsliv som måste bekämpas, och det är allmänheten som kommer att få betala priset.
Tanken på ett lagstiftande råd var central vid maktfördelningen i den europeiska demokratin, central i parlamentets kontroll av rådet, central i den europeiska lagstiftningens offentliga karaktär och för idén om dess närhet till medborgaren – och ändå gjorde man sig av med det vid det första sammanträdet!
Man avskaffade det enhälligt vid det första sammanträdet utan att fråga vare sig parlamentsledamöterna eller EU-institutionerna, som alla hade bett om det!
Det här är ett angrepp på de svårvunna majoritetsbesluten, vilka skulle göra det möjligt för Europa att agera!
Den europeiska åklagarmyndigheten, lagstiftandets offentliga natur – det här handlar inte om skuggboxning utan är ett fullständigt angrepp på hela idén med Europas nya arkitektur som en europeisk demokrati och som ett stort steg framåt i riktning mot politisk enighet.
Det är vår uppgift som Europaparlamentariker, och även som delegater vid konventet, att offentligt kritisera denna nationella kraftmätning och att göra detta så beslutsamt som möjligt och så högt vi kan, så att det inte bara är nationalismen som gör sin stämma hörd i Europa utan så att också idealet som handlar om politisk enighet hörs!
