# ID: svediakorp-gov440069
# author: Barón Crespo (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,055
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Först och främst, herr rådsordförande, anser jag att första delen av ert tal uppfyller det mandat som ni har fått av det italienska ordförandeskapet, nämligen att informera parlamentet om det som har hänt under varje sammanträdesperiod.
Jag skulle vilja säga att det verkar som att man har lyssnat på dem av oss, mig själv i synnerhet, som bad att parlamentet skulle vara tillräckligt företrätt och jag skulle vilja tacka det italienska ordförandeskapet för detta.
När det gäller regeringskonferensens första session måste jag säga er, herr rådsordförande, – tack vare er yrkeserfarenhet förstår ni säkert detta – att ni har rört vid vår trillingnerv, vilken som ni vet är kroppens känsligaste nerv.
Varför?
Därför att det första regeringskonferensen har gjort är att göra sig av med det lagstiftande rådet, efter ett visst motstånd från Tyskland och Portugal, och detta är mycket allvarligt.
Det är mycket allvarligt eftersom vi arbetar på grundval av delade lagstiftande maktbefogenheter och det första rådet gör är att avveckla något som är väsentligt i en demokrati, nämligen att lagstifta öppet och offentligt.
Det verkar vara en bisak för rådet, och jag stöder naturligtvis våra två företrädare vid regeringskonferensen som med eftertryck opponerade sig mot detta illdåd.
Vidare skulle jag vilja säga att detta inte enbart är ett problem som ni ställs inför i förhållande till oss: det är också ett problem som ni ställs inför i förhållande till de nationella parlamenten, eftersom det framför allt är medlemsstaternas parlament som har blivit förolämpade.
Jag skulle vilja upprepa min begäran att utskottet för konstitutionella frågor skall bjuda in alla medlemmarna i konventet från de nationella parlamenten och lägga fram detta problem inför dem: Hur kan det lagstiftande rådet avvecklas under regeringskonferensens första session?
Efter att ha sagt detta ber jag att få inrikta mig på mina iakttagelser om den ekonomiska aspekten.
Jag överlämnar uppgiften att behandla gränsfrågan till min kollega Anna Terrón.
Mina kommentarer är baserade på ett speciellt faktum: Stabiliteten är en offentlig tillgång.
Ingen, varken människor, familjer eller stater, kan leva över sina tillgångar, och den stabilitetspolitik som baserar sig på att bekämpa inflationen är en politik som värnar om det mesta i samhället.
Bara fastighetsägare, ju större desto bättre, kan klara sig undan och till och med tjäna på inflationen.
Stabiliteten skyddar de svagaste och stabilitetspakten är ett angeläget mål, men ingen stabilitet kan existera utan tillväxt.
För ögonblicket är det största hotet mot den europeiska ekonomin snarare deflationen än inflationen, och efter att nu ha upplevt tre år av svag konjunkturnedgång måste alla medlemsstater därför inrikta sig på en situation med färre resurser.
De befinner sig därför i en ond cirkel och måste antingen skuldsätta sig mer och mer eller skära ned investeringskostnaderna och ibland vidta båda åtgärderna samtidigt.
Det verkar som att Europa har valt den senare vägen, som är den sämsta.
Sedan slutet av förra årtiondet har de offentliga investeringarna i Europeiska unionen minskat med omkring 1 procent (i Förenta staterna med 3 procent).
Enligt kommissionens uppgifter innebär investeringar på 1 procent en kompletterande tillväxt på 0,6 procent.
Vi måste inse att de europeiska staterna inte har dragit fördel av de goda åren.
De har inte följt den strävsamma myrans strategi.
I stället har de gått i den sorglösa syrsans fotspår och låtit bli att betala av på skulden, men det är också sant att medlemsstaterna inte kommer att återfå någon hygglig tillväxt om de inskränker sig till överlevnads- eller underhållsinvesteringar och fortsätter att minska medborgarnas köpkraft.
Vi måste genomföra en intelligent reform av pakten för att inte göra oss skyldiga till den anklagelse för stupiditet som har riktats mot oss.
Ja, herr talman, jag använder samma uttryck.
Det är som ni vet det enda som inte behöver översättas till något europeiskt språk: stupiditet.
Vi måste vara strängare under perioder av stark tillväxt: Till exempel skyldigheten att ha en balanserad budget som baserar sig på 3 procents tillväxt eller mer, skyldigheten att använda allt som överskrider en tillväxt på 3 procent till att minska skulden och ge staterna i euroområdet större flexibilitet för investeringar under en konjunkturnedgång.
Det verkar inte vettigt att hålla kvar en enda nivå som inte motsvarar unionens ekonomiska verklighet.
För ögonblicket har framför allt Tyskland och Frankrike med en skuld på omkring 60 procent av respektive BNP större handlingsutrymme än Italien eller Belgien som överskrider detta, som med god marginal överskrider 100 procent.0} Med andra ord måste vi även här vara flexibla.
Om vi kunde införa nya villkor – något som bör diskuteras vid Europeiska rådets möte – i Stabilitets- och tillväxtpakten skulle den andra del som vi alla har talat om bli ett faktum: lösningen att återvända till ett stort nätverk av investeringar i transeuropeiska nätverk som också kompletteras av investeringar i teknik och forskning.
Detta sades för tio år sedan vid Europeiska rådets möte i Essen.
I och med utvidgningen kommer våra 400 miljarder euro att bli de 600 miljarder euro som van Miert-gruppen fastställde med tanke på 2020.
Men ingenting görs.
Vi rör oss mycket långsamt.
En analys görs och vad uträttas?
Kommissionens ordförande har – om jag har förstått saken rätt – föreslagit att finansieringen skall öka från 10 procent till 30 procent av projekten.
Detta är ett steg.
Vilket kan det andra bli?
Det blir kanske ett stort europeiskt lån.
Varför inte?
Vår skuldkapacitet är intakt.
Vi har ett euroområde där 90 procent av transaktionerna sker mellan medlemsstaterna.
Varför vågar vi inte driva en stimulanspolitik, något som inget land kan göra individuellt, så att resultat kan nås för hela kontinenten?
Vår budget utgör endast omkring 1 procent av gemenskapens BNP.
Förenta staternas utgiftsunderskott för innevarande budgetår motsvarar 6 EU-budgetar.
Jag föreslår inte att vi skall gå lika långt som Förenta staterna med vårt underskottsutnyttjande, men vi kunde åtminstone göra en ansträngning.
Vi har möjligheterna, men vi saknar viljan.
