# ID: svediakorp-gov439999
# author: Von Wogau (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 772
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För det första borde vi fråga oss varför vi diskuterar frågor som har med ett europeiskt försvar att göra här i Europaparlamentets kammare, som inte är särskilt full.
Jag är särskilt glad över att kommissionsledamot Barnier är här eftersom det var han som drev på frågan om ett europeiskt försvar i konventet.
Till en början vill jag kortfattat förklara varför vi tar upp försvarsfrågor här i parlamentet.
1999 beslutade stats- och regeringscheferna att upprätta en krishanteringsstyrka på mellan 50 000 och 60 000 man.
Sedan dess har dock denna krishanteringsstyrka, som egentligen var en virtuell styrka och inte en reguljär EU-armé, använts i två fall.
Först i en mindre insats i Makedonien och därefter i Bunia i DR Kongo, under i huvudsak franskt ledarskap.
Nu kommer jag till Europaparlamentet: den 10 april i år slog Europaparlamentet fast sin syn på försvarspolitiken, baserad på Morillon-betänkandet, och föreslog särskilt en tvåstegsplan.
Vid denna tid frågade vi oss vad vi kunde lära oss av Maastricht.
Vi lärde av Maastricht att man först och främst bara kan göra framsteg i Europa om man sätter upp tydliga mål och tidsramar för att uppnå dem.
Vi sade att vi 2009 skulle ha gjort tillräckliga framsteg för att själva ta hand om en insats med samma intensitet och svårighet som Kosovokonflikten, oberoende av eller tillsammans med våra allierade.
Som ett första steg krävde Morillon-betänkandet, vilket senare en betydande majoritet i Europaparlamentet stödde, att vi skulle ha en 50 000 man stark krishanteringsstyrka 2004, en permanent krishanteringsstyrka tillgänglig dygnet runt för räddningsinsatser och humanitära uppgifter.
Detta är alltså vad Europaparlamentet efterfrågar.
Nu övergår jag emellertid till vapenpolitiken.
Efter insatserna på Balkan upprepade amerikanerna för oss att Europa bara spenderade 50 procent av vad amerikanerna spenderar på försvar men om man mätte det i termer av effektivitet var det endast 10 procent.
Varför är det så?
I Förenta staterna finns bara en inköpare av vapen och det är Pentagon.
I Europeiska unionen finns inte bara en utan 15 inköpare, som handlar upp mer eller mindre samma saker, men enligt olika kriterier och med olika metoder, och samarbetet i denna sektor lämnar mycket övrigt att önska.
Vi har därför inte en gemensam europeisk vapenmarknad, utan fortsätter att ha 15 undermarknader.
Vårt mål måste nu faktiskt vara - om vi vill gå framåt och spendera de europeiska skattebetalarnas medel mer effektivt i denna sektor - att skapa en gemensam marknad, vilket innebär att riva handelshindren mellan medlemsstaterna även i denna sektor.
Om vi emellertid vill riva dessa handelshinder måste vi först inte bara se till att det finns gemensamma regler för vapenexport, utan också att dessa gemensamma regler tillämpas på samma sätt av de 15 medlemsstaterna.
Allt annat skulle innebära att medlemsstaternas export skulle gå via de EU-medlemsstater som har de lindrigaste bestämmelserna, och detta kan inte tillåtas ske.
Den europeiska uppförandekoden för vapenexport är otvivelaktigt vår mest utvecklade lagstiftning.
Men först av allt är den bara en kod och den har bara införlivats som lag i vissa länder.
Den första begäran som görs i mitt betänkande är att denna kod skall göras rättsligt bindande.
Det är den första frågan.
Medlemsstaterna får även ensidigt tillkännage att bestämmelserna är rättsligt bindande.
Dessutom måste vi så fort de är rättsligt bindande se till att myndigheterna i de 15 medlemsstaterna tillämpar bestämmelserna på exakt samma sätt, eftersom detta är den första och viktigaste förutsättningen för att lyckas.
För det andra efterlyser betänkandet en bättre reglerad vapenhandel.
I detta ingår affärstransaktioner som görs i en gråzon, förmedlade av människor som absolut inte borde vara involverade i denna verksamhet.
Det är därför vi efterlyser att alla vapenmäklare skall registreras, och anser att ett europeiskt licenssystem bör införas för denna verksamhet.
För det tredje uppmärksammar vi att det är relativt enkelt att förvissa sig om vem som tillverkat vapnen, vilket ofta även ger besked om dess ägare.
Det är dock oklart hur de skickas vidare från den ene till den andre.
Det är därför vi efterlyser att ett internationellt system införs som gör det möjligt att ta reda på vem som skickat vapnen vidare till slutanvändarna.
Det finns ett franskt förslag om detta och vi förordar att detta ligger till grund för att säkerställa en full kontroll över hur vapnen når slutanvändarna, vilket är av avgörande betydelse för säkerheten.
