# ID: svediakorp-gov439859
# author: Fischler (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,134
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Fru talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Jag vill först tacka er för era bidrag till debatten, som har varit en mycket viktig sådan.
Jag skall i mitt svar koncentrera mig på ett fåtal punkter som jag menar behöver undersökas ytterligare och även i viss mån förtydligas.
För det första: En av de frågor som diskuterades var om ett multilateralt tillvägagångssätt eller bilaterala avtal bör prioriteras.
Jag tror inte att det finns några alternativ.
Det finns inget bättre tillvägagångssätt än det multilaterala och vi måste hålla fast vid det.
Bilaterala avtal kan förstås vara till hjälp ibland, men de bör inte ersätta det multilaterala tillvägagångssättet.
Ingen bör heller lura sig själv genom att tro att det bara är multilaterala förhandlingar som är svåra.
Många bilaterala avtal kan också vara svåra att nå fram till, exempelvis avtal med länderna i Mercosur eller andra.
Jag anser också att det skulle vara ett misstag om vi överilat gick över till bilaterala förhandlingar och fastnade i en fälla där vi tror att dessa skulle bana vägen för en situation som gynnar alla parter.
Med detta menar jag att man skulle inbilla sig att man kan tillgodogöra sig det man vunnit i bilaterala förhandlingar och därmed få en god plattform för att ställa ytterligare stora krav när det är dags för multilaterala förhandlingar.
Jag menar att det är befogat att i sammanhanget utfärda vissa varningar ur ett europeiskt perspektiv.
Vi bör dock föra direkta diskussioner och direkta bilaterala förhandlingar med många enskilda stater som är WTO-medlemmar så att de förstår vår hållning gentemot dem i multilaterala förhandlingar.
Den andra punkten är följande: Jag är verkligen övertygad om att det var rätt att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken.
Vi genomförde dessa reformer själva - och det är med glädje jag påminner er om detta just här, eftersom det var just här i kammaren vi förde diskussionen.
Vi sade att det europeiska samhället krävde reformer och att det var därför vi behövde dem.
Vi kan inte nu träda fram och säga att vi bara fullföljde vårt projekt att göra Europas jordbruk och EU: s jordbrukspolitik mer hållbar därför att vi exempelvis behövde argument för att klara oss bra i internationella förhandlingar.
Det skulle verkligen vara att börja i galen ända.
Detta gav oss förstås en viss flexibilitet i internationella förhandlingar, men det säger sig självt att vi alltid bör genomföra våra interna reformer först och därefter slå fast vårt förhandlingsmandat utifrån detta.
Eller anser ni verkligen att parlamentet skulle vara redo att ge kommissionen ett förhandlingsmandat som sträcker sig längre än vår egen gällande politik?
Det är otänkbart, det skulle aldrig fungera, och vi bör därför inte hysa några sådana illusioner.
Vad vi däremot inte kan tolerera är försöken att helt enkelt avfärda det bidrag vi lämnar genom våra egna reformer, så att exempelvis åtaganden om att genomföra minskningar inte grundar sig på det belopp vi kom överens om förra gången, vid Uruguayrundan, vilket då användes som utgångspunkt, utan så att vilka konkurrenshämmande stödåtgärder som helst som vi för närvarande genomför i stället används som utgångspunkt.
Det skulle vara orättvist mot oss och detta är också något vi måste klargöra.
Den tredje punkten är att de icke-statliga organisationerna har haft en avgörande roll i denna debatt.
Vi bör inte göra misstaget att i dag agera som om de icke-statliga organisationerna inte uppträtt korrekt och dra ned på deras ekonomiska stöd eller annat.
Jag tror att detta skulle vara meningslöst.
Däremot måste vi försöka inleda en dialog med de icke-statliga organisationerna.
Vi måste bemöta dem och de argument de lägger fram.
Detta är ganska viktigt när jag till exempel tänker på hur mycket ståndpunkterna inom samma icke-statliga organisationer kan variera beroende på om man talar med den avdelning som ansvarar för utvecklingspolitik eller den som ansvarar för miljöpolitik.
Vi kan inte i likhet med många icke-statliga organisationer säga att Europas jordbrukssektor måste bli miljövänlig och ha en budget för åtgärder inom miljöjordbruk.
Om vi gör detta kan vi nämligen inte sedan i efterhand komma och påstå att inga former av jordbruksstöd, oavsett vilka, är önskvärda!
Det är inkonsekvent, och vi måste föra en mer meningsfull debatt här.
Detta skulle också hjälpa oss att minska misstankarna i utvecklingsländerna, som i bland får intrycket av att förhandlingarnas komplicerade natur och de svårigheter som uppstår har skapats för att göra det svårare att komma in för dem som inte redan deltagit i förhandlingarna i flera år.
Vi måste undanröja hindren här.
Först och främst bör vi försöka återgå till fakta.
Vi bör göra oberoende organisationer som OECD mer direkt delaktiga så att vi får en mer opartisk debatt.
Som man säger i jordbruksvärlden: Man kan ta hästen till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka.
Det måste också finnas en beredskap att bemöta argumenten och att inleda en verklig dialog.
Det är det enda sätt vi kan nå framsteg på.
Vad gäller fredsklausulen vill jag påminna er om att den i alla hänseenden löper ut vid årets slut.
Även om detta inte innebär att WTO: s hela jordbruksbygge kommer att falla i bitar, finns det en möjlighet att det sätt på vilket vi i Europa har genomfört våra åtaganden från Uruguayrundan kommer att kritiseras.
Jag vill också hissa en varningsflagga: Vissa stater ser detta som en möjlighet att inrätta en rad olika sorters paneler.
Detta skulle bli ytterligare ett sätt att underminera den reella WTO-processen.
Vi måste därför mycket ingående överväga allt detta.
Slutligen: En sak vi måste lyckas med är att mer verkningsfullt förmedla vår grundläggande filosofi om syftet med WTO-förhandlingarna.
Poängen med att förhandla är att det måste finnas en medelväg som de olika parterna kan röra sig i riktning mot.
Det betyder inte att man skall gå i riktning mot en extrem ståndpunkt.
Om man inte beaktar denna princip ordentligt i förberedelserna inför förhandlingarna kommer risken för framtida misslyckanden fortfarande att vara relativt stor.
Av den anledningen är mitt råd att vi bör göra en noggrann analys och diskutera frågorna - om vi inte skall lägga saker och ting på hyllan, utan verkligen vill dra de nödvändiga slutsatserna nu - och därefter med så stor enighet som möjligt nå fram till ett beslut om hur nästa steg bör se ut.
Detta bör hjälpa oss att komma in på rätt spår igen, som tidigare var fallet.
(Applåder)
