# ID: svediakorp-gov439824
# author: Fischler (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 816
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, ärade ledamöter, mina damer och herrar!
Kommissionsledamot Lamy och jag delar helt uppfattningen och beklagar att Cancún blev en besvikelse, ett misslyckande som skadat oss alla och självfallet är ett bakslag för hela utvecklingsagendan från Doha.
Det skulle vara fel att tro att detta misslyckande ytterst beror på industriländernas jordbrukspolitik.
Förhandlingsparterna fick inte ens chans att diskutera frågan i en avslutande förhandlingsrunda.
Månaderna före mötet ansåg man att EU bar det tyngsta ansvaret för att förhandlingarna i Cancún skulle lyckas.
Till en början sade man oss att vi var tvungna att reformera vår jordbrukspolitik om förhandlingarna skulle ha en chans att lyckas.
Detta gjorde vi också, och världen hyllade oss till och med för det.
Därefter fick vi höra att samtalen skulle komma att bryta samman om vi inte övervann våra meningsskiljaktigheter med amerikanerna.
I augusti lade vi tillsammans med Förenta staterna sålunda fram ett kompromissdokument som gav förhandlingarna en fast struktur och bäddade för deras framgång.
När det kommer till kritan betyder de misslyckade samtalen att vi alla är förlorare, och i slutändan är troligen utvecklingsländerna de största förlorarna i jordbruksförhandlingarna.
Detta gäller särskilt G21-länderna, som starkast motsatte sig Pérez del Castillos föreslagna synsätt.
Den paketlösning som erbjöds i Cancún skulle ha gjort det möjligt för utvecklingsländerna att integrera sina ekonomier i världshandelssystemet på ett bättre sätt och följaktligen dra nytta av dess fördelar.
Varför säger jag det här?
Därför att det paket som erbjöds i Cancún skulle ha lett till en förnuftig reform av jordbrukshandeln, det skulle i synnerhet ha lett till kraftiga nedskärningar av de bidrag som rubbar konkurrensen, särskilt i industriländerna - vilket var ett av utvecklingsländernas huvudmål i jordbruksförhandlingarna - och, som exempel, skulle Förenta staterna ha tvingats reformera sin jordbrukspolitik.
Vad var det då exakt som erbjöds?
På området för internt stöd genomfördes en kraftig minskning av de åtgärder som stör konkurrensen mest, den så kallade gula boxen och? de minimis? -stöden.
Locket skulle ha lagts på den blå boxen, medan åtgärder samtidigt vidtogs för att särbehandla gynnade utvecklingsländer, till vilka bidragsinsatser även framöver skulle vara tillåtna.
På området exportkonkurrens föreslogs drastiska nedskärningar och disciplinära åtgärder för exportbidrag, statsfinansierade exportkrediter och utnyttjande av överskott som maskerats som livsmedelsstöd.
Det fanns för första gången goda utsikter att helt kunna överge alla former av exportfrämjande åtgärder för en lång rad varor av särskilt intresse för utvecklingsländerna.
Detta är inte på länga vägar allt.
En framgång i Cancún skulle ha lett till en fortsatt betydande avreglering av handeln.
Till skillnad från förslaget om tillgång till marknaden, vilket låg i alla berörda parters intresse, har Europeiska unionen, med utvecklingsaspekterna från Doha i åtanke, lagt fram ett antal långtgående och specifika förslag angående dessa stater.
När EU-delegationen kom till Cancún uttryckte den sitt stöd för utvecklingsländerna och för utvecklingsagendan.
Jag skulle vilja sammanfatta det hela genom att säga att våra eftergifter för utvecklingsländerna har spelat en roll för att Europeiska unionen i dag har blivit den absolut viktigaste importören av jordbruksvaror från utvecklingsländer.
I fjol importerade vi jordbruksvaror från utvecklingsländerna motsvarande ett värde av 35 miljarder euro, vilket är mer än de viktigaste industristaternas totala import.
Vi hade antagit Allt utom vapen-initiativet, som ensidigt öppnar EU-marknaden för de 49 fattigaste länderna i världen utan krav på politiska och ekonomiska eftergifter som motprestation.
Vi föreslog att denna eftergift även skulle omfatta våra partner både bland industriländer och bland de utvecklingsländer som kommit längst.
Vi föreslog att industriländerna skulle se till att minst 50 procent av den totala jordbruksimporten undantas från importtullar.
Bland det som erbjöds fanns också en diskussion om den kraftiga ökningen av tullavgifter, och utvecklingsländerna skulle ha kunnat få en särskild skyddsklausul och specialarrangemang för sina specialiserade varor.
Det dokument som utarbetades av dem som ledde förhandlingsarbetet lämnade slutligen andra frågor öppna för fortsatta diskussioner, frågor som inte rör handeln, och innehöll ett förslag om att fredsklausulen skulle utvidgas.
När det gäller framtiden måste vi, som jag ser det, fortsätta längs vår ambitiösa väg, men vi måste också med stor noggrannhet utvärdera, analysera och planera varje steg vi tar under resans gång.
Under de närmaste månaderna måste vi fortsätta att betona vikten av en konstruktiv dialog.
Även om vi måste spela en central roll beror framgången till syvende och sist på alla WTO: s medlemmar och även på vår vilja att närma oss en position i mitten.
Detta kommer utan tvekan att kräva inte bara en politisk vilja utan även en kompromissvilja av oss alla - både av industriländerna och av utvecklingsländerna.
(Applåder)
