# ID: svediakorp-gov439823
# author: Lamy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,956
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Handelsförhandlingar beskrivs oftast som något som alla parter vinner på såtillvida att framgången ligger i att de fördelar som parterna får överväger kostnaderna för de motprestationer som de erbjuder.
Vid ett eventuellt misslyckande är emellertid det motsatta sant.
Ett framgångsrikt utfall i Cancún hade betytt en seger för alla WTO: s medlemmar; ministerkonferensens kollaps betyder att vi alla förlorar.
Detta är i ett nötskal kommissionens utlåtande i sin roll som EU: s förhandlare i handelsfrågor.
Eftersom vi som förhandlare är ansvariga inför er och rådet skall jag och min kollega, kommissionsledamot Fischler, denna eftermiddag ge er vår syn på kommissionens analys av vår hållning vid samtalen, och på de mötesslutsatser vi kan dra, åtminstone i nuläget.
Vad handlade då Cancún om?
Vårt mål var, vilket jag berättade för er innan vi gav oss iväg, att uppnå hälften av de förhandlingspunkter som antogs i Doha i november 2001.
Vi misslyckades helt enkelt därför att klyftan mellan de båda förhandlingsparternas ståndpunkter förblev för stor för att överbryggas.
Detta är egentligen självklart.
Tanken var att vi skulle nå halvvägs; vi lyckades knappt nå en tredjedel av vägen.
Hur blev det så?
Inte på grund av dåliga förberedelser, vilket var fallet i Seattle, utan därför att förhandlingarna aldrig fick någon riktig fart varken inför Cancún eller under själva konferensen.
Denna drivkraft kan minska meningsskiljaktigheterna alltmedan utsikterna till ett positivt utfall gradvis ökar.
Denna drivkraft medför att ett ökande antal delegationer inser att det ligger i deras intresse att samtalen lyckas, snarare än misslyckas.
Alla de av oss som sitter med vid WTO-samtalen utför - och är medvetna om att de andra utför - en grannlaga balansakt där minsta lilla detalj kan rubba balansen.
Mina damer och herrar, ärade ledamöter, i Cancún tippade vågen över och gjorde framgången ouppnåelig för oss.
Och vems var felet?
Det sägs att framgång har många fäder och att misslyckandet saknar föräldrar.
Jag tänker inte spela med i detta spel, utan mitt svar på denna fråga är att vi alla bär ansvaret.
Rättare sagt, felet ligger i det sätt som alla församlade förhandlare fann lämpligt för att fullfölja sina mandat.
Detta är ett aningen abstrakt påstående.
För att göra det tydligare vill jag kort gå igenom den hållning som de fyra mest framträdande parterna intog i Cancún: EU, Förenta staterna, G21-gruppen och den grupp som Afrika och de minst utvecklade länderna bildade.
Europeiska unionen var mycket angelägen om att Doha-agendan - och därmed Cancún - skulle bli en framgång.
Men sådant leder givetvis till en märklig position taktiskt sett när det gäller att göra eftergifter eller infoga de punkter vi lägger störst vikt vid.
Och detta kostade oss vederbörligen en hel del: i Doha genom att vi motvilligt gick med på att inte förhandla fram en koppling mellan sociala avsnitt och handelsregler och genom att dra ned på våra ambitioner på miljöområdet; under perioden mellan Doha och Cancún genom att mjuka upp vår ståndpunkt om investeringar, konkurrens, handelslättnader och offentlig upphandling; efter jordbruksreformen genom att gå med på ytterligare multilaterala åtgärder inom jordbruksstödet för att hjälpa utvecklingsländerna och öppna upp vår jordbruksmarknad ännu mer och därmed få Förenta staterna att gå i en liknande riktning; sist men inte minst när det gäller tillgången till läkemedel genom att övertyga vår läkemedelsindustri om behovet av att avstå patenträttigheter - en bedrift som lyckligtvis fortfarande gäller, eftersom förhandlingarna i denna fråga ingick i en egen process.
Men det finns en gräns för hur stora eftergifter man kan göra.
Med bifall av rådets, medlemsstaternas och era delegater på plats nådde vi gränsen och längre än så på två områden i Cancún - investeringar och konkurrens.
Då inga av de andra parterna visade några tydliga initiativ slog ordförandeskapet vid konferensen fast att förhandlingarna strandat, långt före det att förhandlingar om den långa listan av återstående ärenden hade påbörjats.
Förenta staterna följer också utvecklingen noga för att se om balansen rubbas.
Min känsla är att de försämrade utsikterna för tillgång till nya marknader för jordbruksprodukter och fabriksvaror i enlighet med deras till en början mycket högt ställda målsättningar, rubbar den känsliga balansen.
Vad som fick vågen att tippa över åt fel håll var utsikten till separata förhandlingar om en politiskt känslig handelsvara, nämligen bomull.
Jag tror att de kanske skulle ha gått med på kraven från de fyra afrikanska länder som ansåg att de skulle komma att drabbas hårt av Förenta staternas stödsystem om åtagandena för att minska stödet hade ingått i de bredare jordbruksförhandlingarna, men dessvärre sköts förhandlingsprocessen i sank innan man kom så långt i agendan.
G21-gruppen - däribland Brasilien, Indien, Kina, Sydafrika, Mexiko och tolv länder i Latinamerika - föddes av två föräldrar, en pappa inom politiken och en mamma inom jordbruket.
Den politiska pappan stammar från viljan att ge röst åt utvecklingsländerna inom WTO i diskussionerna med de förmenta parhästarna Förenta staterna och EU.
Ett märkligt partnerskap med tanke på de långvariga meningsskiljaktigheterna mellan Förenta staterna och EU när det gäller tillgången till läkemedel, Singaporefrågorna, geografiska hänseenden, WTO: s slutsatser om konventionen om biologisk mångfald, reformen av tvistlösningsmekanismen, tillgången till jordbruksmarknader, och låt mig stanna uppräkningen där.
Jag tror därför att glimten i pappans ögon i detta fall sträckte sig bortom WTO.
Jag ser denna koalition som ett uttryck för de större samgående ländernas vilja att göra sig hörda i de internationella debatterna.
De rönte ingen framgång under Irak-debatten i FN men lyckades i handelsfrågorna i Cancún.
Mamman från jordbruket var dock också där, och eftersom det mättes enligt Världshandelsorganisationens måttstock är Förenta staterna och Europa de största givarna av lantbruksstöd.
Men bara upp till en viss punkt, vilket aldrig diskuterades eftersom samtalen avbröts: det är skillnad på lantbruksstöd och lantbruksstöd, och allt stöd missgynnar inte handeln.
Detta är en viktig skiljelinje för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken.
Närvarande när G21-gruppen såg dagens ljus var också den korpulente, industrielle farbror Tull, en för våra exportörer av fabriksvaror ganska irriterande typ som uppenbarligen inte har bråttom att banta.
I korthet menar jag att G21-gruppens politiska bedrift att göra sin närvaro gällande, vid sidan av handelsintressen som visserligen var defensiva men fullt legitima inom WTO-ramen, till sist blev viktigare än de positiva effekter en framgång på jordbrukssidan inneburit.
Jag avslutar min genomgång med våra vänner i Afrika och de minst utvecklade länderna.
Enligt vår analys var rädslan att förlora sina handelsförmåner på EU-marknaderna - vilket skulle ha varit fallet om vi gjort ytterligare avkall på våra kvarvarande multilaterala skydd - större än de möjliga fördelar som kunde ha nåtts inom andra områden.
Detta ledde till att de inte accepterade ordförandeskapets kompromissförslag om att alla Singaporefrågor utom öppenhet i handelstransaktioner och offentlig upphandling skulle överges - en vägran som förresten förkastades av Sydkorea, som insisterade på att investeringar och konkurrens skulle fortsätta att diskuteras, troligen därför att de (och Japan) skulle kunna undvika vissa för dem särskilt svåra medgivanden på jordbruksområdet.
Det är min förhoppning att denna snabba genomgång av de främsta aktörernas olika ståndpunkter gjort det tillräckligt tydligt att det är en överdrift, ja, ett misstag, att skylla misslyckandet i Cancún på en plötslig spricka mellan nord och syd inom WTO.
I Cancún konfronterades aldrig nord och syd, det var snarare så att nord och syd korsade varandras väg utan att verkligen mötas.
Innan jag kommer till de slutsatser vi i detta skede kan dra av detta gemensamma nederlag vill jag än en gång betona att EU förhandlade på heder och ära i Cancún och bidrog med nya eftergifter till dem som redan hade lagts fram.
Folk må kritisera denna goda vilja, men det handlar om EU: s anseende, och varken Franz Fischler eller jag är beredda att kompromissa om detta.
Jag har även hört, och läst, klagomål på att vi gick fram för långsamt.
I jämförelse med vad eller med vem, om jag får fråga?
Jämfört med de andra stora aktörernas kompletta orörlighet, trots att av dem rörde sig ur fläcken?
Jag skulle ha godtagit kritiken om diskussionsprocessen alls hade rört sig framåt, men jag menar att det finns tillräckligt många vittnen som kan intyga att så inte var fallet.
Detta blev en svår chock; det finns ingen anledning att förneka det.
Och som alltid när politisk oordning råder, som efter Cancún, måste vi gå tillbaka till grunderna.
Det innebär att vi måste ställa oss ett antal frågor om EU: s internationella handelspolitik för att undersöka om de grundläggande förutsättningar vi i decennier baserat den på behöver omprövas.
Den första frågan är: försöker vi fortfarande nå en dynamisk balans mellan öppnandet av marknaden och skapandet av ett regelverk, regler som behövs för ett effektivt öppnande av marknaden i linje med våra värderingar?
Detta är en fråga som måste ställas, eftersom WTO-parternas krav på att öppna marknader har blivit farligt selektivt, medan moderniseringen av det befintliga regelverket eller antagandet av nya regler på för oss viktiga områden som miljön komplicerats av den mångfald av politiska val som det ökande antal nationer som deltar i den internationella handeln innebär.
Fråga nummer två: ger vi fortfarande, vilket ordförandeskapet just frågade, företräde åt en multilateral hållning, vilket hittills har kännetecknat EU: s utrikespolitik?
Delar våra samarbetspartner denna preferens?
Om inte, är vi så pass starka att vi kan få dem att ändra uppfattning?
Skall bilaterala eller regionala avtal fortfarande ses som underordnade ökningen av multilaterala åtgärder?
Kan dessa ersätta multilaterala åtgärder om det efter en händelselös period återstår för WTO: s tvistlösningsmekanism att tolka ett ofullständigt regelverk och i slutändan ersätta den 148 medlemmar stora ministerkonferensens roll som internationell lagstiftare?
Den tredje frågan är: hur blir det i framtiden med våra handelsförmånsprogram, de system som frikostigt bildats för att hjälpa utvecklingsländerna och som noggrant differentierats för att säkerställa att hjälpinsatserna riktas till dem som behöver dem bäst?
Min fjärde och sista fråga är: motsvarar WTO, dess grundläggande regelverk och organisatoriska principer, dagens krav?
Hur är det med principen att medlemmarna har samma rättigheter och skyldigheter tillsammans med regler om särskild och differentierad behandling i linje med obalansen i det kvarvarande skyddet mellan nord och syd?
Hur är det med WTO: s ökande svårighet att som organisation skapa samförstånd i ett allt större medlemskap kring frågor som kan tyckas formella men som i dag påverkar miljoner människors liv och följaktligen får långtgående politiska följder?
Mina damer och herrar, ärade ledamöter, det är dessa frågor vi måste beakta innan vi, vid behov, kan gå vidare mot taktiska eller operativa överväganden och försöka nå fler kompromisser, kompromisser som är oundvikliga om vi fortsätter att engagera oss för att värna om globaliseringen i ljuset av en större rättvisa och jämlikhet.
Europeiska kommissionen litar på att ni och ministerrådet bidrar till att finna de rätta svaren på dessa frågor.
Vi räknar med er alla - och i första hand, givetvis, de av er som samarbetade nära med oss som delegater i Cancún.
