# ID: svediakorp-gov439822
# author: Urso (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,447
# sentences: 92
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
I denna kammare, det gemenskapsorgan som fullt ut företräder medborgarna, anser jag det vara lämpligt att inleda med det dokument som ni själva antog den 3 juli 2003 - i år alltså - under förberedelserna inför ministerkonferensen i Cancún, i vilket ni bland annat med rätta betonar att det positiva utfallet av förhandlingarna i utvecklingsrundan i Doha har en fortsatt avgörande betydelse för att främja en global ekonomisk tillväxt och stärka multilateralismen och den globala styrningen.
Europeiska rådet tog för sin del fasta på dessa överväganden och bekräftade i slutsatserna från rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 21 juli 2003 Europeiska unionens grundläggande åtagande att framgångsrikt slutföra utvecklingsagendan från Doha före utgången av 2004, en agenda som utgör ett ensamt åtagande med målet att uppnå ett ambitiöst, omfattande och välavvägt avtalspaket.
På dessa grunder begav sig Europeiska unionen till Cancún, men - som ni vet - omintetgjordes vår önskan, vårt hopp och vårt arbete på toppmötet genom det överhettade klimat som inte bara orsakades av vädret.
Vi alla trodde att vi faktiskt hade gjort vad vi kunnat under dessa månader, att våra förberedelser skulle leda till att förhandlingarna verkligen tog fart och att de tidsramar som slagits fast i Doha skulle hållas.
Det är därför nödvändigt att vi under denna nedkylningsperiod ställer ett antal frågor till oss själva om toppmötet och de förberedelser vi gjort.
Vad gjorde vi för fel?
Denna fråga är särskilt viktig eftersom EU, kanske mer än någon annan - detta sagt till vår fördel, inte som kritik - tror på den multilaterala principen som grundläggande för vår union av självständiga stater.
Europaparlamentets insatser, ert arbete, uttrycker denna princip tydligast.
Innan jag tar upp ett par frågeställningar menar jag att det inte är mer än rätt att inför det EU-organ som direkt företräder medborgarna bekräfta att kommissionsledamöterna Lamy och Fischler - som talar efter mig - med vishet och flexibilitet helt hållit sig till det mandat som Europeiska rådet gett dem och som till viss del också återspeglas av kraven i er resolution.
Som tjänstgörande ordförande kan jag dessutom försäkra kammaren att full samstämmighet rådde och en konsekvent linje alltid följdes under hela toppmötet, på alla möten som hölls och i alla åtgärder - även de bilaterala åtgärderna - som vidtogs eller som stöddes av enskilda medlemsstater i unionen.
EU arbetade verkligen som ett team!
För att tala Cancún-jargong var EU verkligen en G25-grupp, inte minst tack vare de blivande medlemsländernas betydelsefulla insatser.
När vi nu kommit så här långt måste vi, även om det inte blir lätt, försöka svara på de tre frågor som verkar vara mest akuta och tillsammans diskutera tre scenarier på kort till medellång sikt.
För det första, varför blev den femte ministerkonferensen ett misslyckande?
För det andra, vem bär skulden till detta?
För det tredje, gjorde EU allt som stod i dess makt?
Varför blev då den femte ministerkonferensen ett misslyckande?
Till en början måste vi vara medvetna om att tvetydigheterna i förhandlingarnas agenda och de frågor som inte hade lösts i Doha innebar att snaran drogs åt i Cancún, särskilt när det gäller de två huvudfrågorna - jordbruket och Singaporefrågorna.
I båda fallen fanns oklarheterna kvar från Doha.
När det gäller skrivningen om jordbruket infördes tvetydigheter på alltför många ställen under den fjärde ministerkonferensen, under de allra sista minuterna, de allra sista ordväxlingarna.
Dessutom inträffade något liknande när beslutet om Singaporefrågorna, som debatterades häftigt i Doha och som då hotade att avbryta samtalen, sköts på framtiden.
Dessa tvetydigheter löstes under den fjärde världskonferensen genom att det qatariska ordförandeskapet förlängde förhandlingstiden med ytterligare 36 timmar för att diskutera igenom frågorna ordentligt.
Som ni vet ledde den då funna lösningen till att saken mer eller mindre effektivt togs med i det enskilda åtagandet utan någon särskild förhandlingsskyldighet.
Detta innebär i klarspråk att framgångarna i Doha troligen berodde på behovet av internationella hjälpinsatser.
Situationen i Doha var så exceptionell efter de nyligen inträffade tragiska händelserna den 11 september, att den fjärde ministerkonferensen blev en framgång.
I själva verket kan det dock vara så att WTO-krisen som inleddes i Seattle bara tillfälligt lindrades i Doha och blossade upp på nytt i Cancún, vilket inte behöver hänga samman med frågorna i Doha.
Dessa två frågor är relativt lika.
Å ena sidan - när det gäller jordbruket - skapade länderna i Europa och på det norra halvklotet ett kulturellt undantag som var fullt legitimt men som än idag står i konflikt med framträdande utvecklingsländers förhoppningar, länder som faktiskt anklagar oss för protektionism och snedvridning av marknaden.
Å andra sidan har vi Singaporefrågorna, de övriga frågor som handlar om den globala styrningen som prioriteras högt av EU-länderna och de främsta investeringsländerna men som av utvecklingsländerna upplevs som en kränkning av deras rättigheter, vilket har fått även dem - eller i alla fall några av dem - att bilda ett slags kulturellt undantag, i alla fall tills vidare.
Den andra frågan är: vem bär skulden?
Förhandlingsparterna måste helt klart ta på sig en del av ansvaret.
De gav inte motparten det erkännande som är ett grundvillkor.
Tvärtom försökte de ofta att mer än något annat splittra den motsatta sidan.
Efter avtalet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna i fråga om jordbruket och tillgången till marknaden för andra produkter än jordbruksprodukter reagerade 20-talet länder starkt, med Indien, Brasilien, Kina och Sydafrika i spetsen men även länder ur Cairnsgruppen, en reaktion som hängde kvar under hela toppmötet.
Och just denna inledande impuls - en negativ snarare än en positiv impuls med tanke på skiljaktigheterna mellan de berörda länderna - ledde till en polarisering av ståndpunkterna som försvårade förhandlingarna.
Av samma anledning försökte några afrikanska länder - kanske hade de inget annat val - inta en ny, offensiv hållning genom att lyfta fram initiativ på områden som till exempel bomull och på så sätt ytterligare vidga klyftan mellan parternas ståndpunkter på mer traditionella områden.
WTO har i grund och botten ett tydligt, strukturellt problem.
Till att börja med saknas en struktur för att organisera förhandlingsparterna, vilket leder till den absurda situationen att vi har ett ordförandeskap som först förlänger förhandlingarna i Doha - ni som var där kommer ihåg detta - med över 36 timmar och därefter kortar ner toppmötet i Cancún.
Sedan har vi de små ministermötena som är nyttiga förövningar inför förhandlingarna men som emellertid inte lyckats lösa frågorna.
Slutligen den allvarligaste bristen - ett WTO som nu har 148 medlemmar och ändå saknar effektiva beslutsprocesser.
Direkt efter toppmötet talade kommissionsledamot Lamy om att organisationen var uråldrig.
Den europeiska historien lär oss att det krävs en gemensam skaparkraft och en politisk vision om vi skall kunna få en ny renässans, en era där civilisationen når sin höjdpunkt.
Därför måste vi nu fråga oss här i kammaren om EU gjorde allt som stod i dess makt.
För vår del anser jag att vi européer var väl förberedda - eller åtminstone trodde oss vara det - i synnerhet när det gäller reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, medan Förenta staterna gick i motsatt riktning med sin jordbrukslag (den så kallade Farm Bill), men det kan vara så att vi inte helt lyckades nå ut med vårt budskap.
Jag menar att vi gjorde ett gott arbete, inte minst när det gäller de mest känsliga områdena som själva utvecklingsagendan, Allt utom vapen-initiativet, åtgärder för tekniskt stöd och kapacitetsbyggande och det banbrytande beslutet om livräddande läkemedel som vi visade oss vara beredda att ta tidigare än Förenta staterna.
Hur som helst lyckades vi kanske inte fullt ut utnyttja potentialen i vår ståndpunkt, vilket för övrigt var avgörande i många frågor.
Dessutom försökte vi genom avtalet i augusti stoppa den ökande klyftan mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, men vi måste fråga oss själva om det som vi trodde var en lösning i själva verket inte var ett misstag.
Var det efter det arton månader långa handelskrig som ökat avståndet mellan Atlantens två sidor och splittrat Dohas huvudförhandlare alls möjligt att rädda situationen genom två ramavtal, hur viktiga de än är?
Kunde vi ha gjort mer?
Jag tänker i synnerhet på bomullsinitiativet.
Som en ledamot påpekade i Cancún under ett rådsmöte där den interparlamentariska delegationen var närvarande fick detta direktiv under toppmötets gång gradvis en moralisk och politisk innebörd, ett symbolvärde liknande det som de livräddande läkemedlen fick i Doha.
Om vi snabbare hade involverat även Förenta staterna genom att visa en större vilja att lösa frågan, skulle vi kanske ha nått ett mer lyckat resultat.
Vi måste tillbaka till den punkten och börja om på nytt.
Denna lösa tråd måste tas upp igen i enlighet med WTO-reglerna och utan att detta blir prejudicerande för andra förhandlingsavsnitt.
Vid denna avgörande tidpunkt banar dessa tre frågor väg för tre debatter.
Kan vi för det första återuppta utvecklingsagendan just nu?
Den är förstås inte helt förlorad ännu, men vägen har blivit svårare och kantad av hinder och därmed också längre.
Om vi de närmaste veckorna i Genève inte lyckas vinna tillbaka det vi förlorade i Cancún kommer processen att fortgå en bit efter slutdatumet den 1 januari 2005.
Den 15 december blir det en sorts halvtidsöversyn i Genève, troligen på hög tjänstemannanivå, som kommer att ge oss en tydligare bild.
Dessutom kan huvudförhandlarna komma att bytas ut i slutet av nästa år, inte minst på grund av både presidentvalet i Förenta staterna och på att den nuvarande Europeiska kommissionens mandatperiod löper ut.
Vi får andra förhandlare, andra frågor, andra tidsramar.
Fram till dess måste vi föra en dialog, väl medvetna om dess värde, med de nya ledare som trädde fram i Cancún.
Vi måste erkänna dessa ledare för att lyckas skapa en nära och effektiv relation vid förhandlingsbordet.
Vi måste fullfölja reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och bli bättre på att beskriva den.
Vi måste övertala andra industriländer att handla i enlighet med Allt utom vapen-initiativet.
Vi måste få bekräftat att avtalet om livräddande läkemedel genomförs korrekt, att avtalet får önskad effekt och att det kan möta de allra mest utsattas behov.
Vi måste utöka det tekniska stödet och kapacitetsbyggandet för att förhindra att förhandlarna för tredje part börjar tappa förtroendet för Europeiska unionens öppenhet och mål, kanske på grund av att budskapet är motsägelsefullt och splittrat.
Vi vill inte tvinga fram något, utan snarare vara övertygande.
Vi tror inte på att vilseleda, utan på tydliga överenskommelser.
Den andra diskussionen rör WTO-reformerna.
Kan vi reformera både strukturen och agendans innehåll på samma gång?
Hur och var?
Är detta kanske kopplat till krisen inom de andra internationella organisationerna, Bretton Woods-organisationerna till att börja med, som inte sköter sitt arbete, och organisationerna på andra områden - såsom sysselsättning, miljö och även jordbruket - vilket överbelastar WTO: s agenda?
WTO kan hamna i en liknande krissituation som Aisopos groda eftersom organisationen riskerar att svälla upp både på grund av antalet medlemmar - 148 som sagt - och på grund av den svällande agendan, inte minst med tanke på andra internationella organisationers tröghet på områden som ligger i deras särskilda intresse och som de ansvarar för.
Jag undrar, och jag frågar er, om det inte vore lämpligt att återuppta kommissionens initiativ från 2001 att bilda en särskild arbetsgrupp kring reformen av och öppenheten i Världshandelsorganisationen för att på djupet studera möjliga institutionella lösningar för organisationen.
Slutligen handlar den tredje diskussionen om huruvida vi på något sätt måste anpassa vår handelspolitik.
Det är ingen tillfällighet att president Bushs personlige företrädare Robert Zoellick bara några minuter efter misslyckandet i Cancún tillkännagav att Förenta staterna avsåg att arbeta vidare med bildandet av det amerikanska frihandelsområdet (FTAA) och, i alla hänseenden, med bilaterala avtal.
Dessa stora världsdelar är sammanlänkade genom mycket starka bilaterala avtal.
Utan att försvaga den multilaterala principen måste EU ta initiativ och handla snabbt med början just i genomförandet av EU-Mercosur-avtalet, för vilket ett omfattande förhandlingsarbete lagts ner som jag vill gratulera kommissionsledamöterna till och som nu snabbt och framgångsrikt måste slutföras.
Barcelonaavtalet om Euromed behöver helt klart också genomföras i sin helhet.
Detta handlar om bilaterala avtal som inte försvagar de multilaterala avtalen som vi måste fortsätta att ge hög prioritet, utan som stärker och banar väg för dem.
Brasilien har - även om det för tillfället bara gäller jordbruksfrågorna - tillsammans med andra axlat en ledande roll bland länderna på södra halvklotet genom bildandet av G21-gruppen.
Detta är ett kompetent och demokratiskt ledarskap av europeiska mått.
Vi måste ge det vårt förtroende och stärka de historiska, ekonomiska och handelsmässiga banden med Latinamerika i stort: låt oss sträva efter att föra upp även detta mål på nästa års agenda.
Jag skulle vilja, om jag får efter denna nedslående analys av förhandlingsläget, avsluta med att berätta något för er som visar vad som utmärker oss européer.
En journalist på en av Italiens mest betydande tidningar ställde en spontan och kanske alltför uppriktig fråga till mig efter att ha hört talas om misslyckandet på toppmötet i Cancún.
Han frågade mig på presskonferensen om vi hade begått ett misstag genom att lösa frågan om livräddande läkemedel före mötet i Cancún och antydde att om frågan fortfarande varit öppen för förhandling under toppmötet så hade vi kanske haft större inflytande och ökad förhandlingskraft.
Jag svarade direkt genom att, som jag ser det, vara tolk för de värderingar vi har i Europa:? Vi är Europeiska unionen, föregångarna när det gäller att erkänna mänskliga rättigheter och människors värdighet, och detta är vi därför att vi anser att det högsta värdet, livet, går före förhandlingstaktik.?
Om Cancún verkligen tjänade ett syfte så var det just detta att mötet tvingade många länder att avlägsna avtalshinder inför ministerkonferensen.
Vi kan i alla fall vara stolta över det.
(Applåder)
