# ID: svediakorp-gov439798
# author: Wurtz (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,155
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär!
Tack Europa för den odelade hållning ni intog i FN: s generalförsamling.
Europas stöd kommer att bli viktigare än någonsin när det handlar om att rädda situationen.
Detta är det budskap vi fick i Ramallah i lördags av president Arafat, som var synbart lättad över att ha sitt folks lidelsefulla stöd i ljuset av Ariel Sharons obarmhärtiga hetsjakt på honom.
På samma gång var han dock ytterst bekymrad över den allt mer oacceptabla situation som hans landsmän lever i.
Efter det uppskakande principbeslut som fattades av Israels regering om att fördriva en vald president från hans land och t.o.m. fysiskt eliminera honom, om man skall tro kommentarer från andremannen i Sharons regering, ville min grupp genom sin ordförande och genom vår kollega Morgantini, ordförande för parlamentets delegation för förbindelserna med det palestinska lagstiftande rådet, omedelbart uttrycka vad den stora majoriteten av Europas medborgare tycker om detta oerhört allvarliga uttalande, däribland många som faktiskt är kritiska till den palestinska myndigheten.
Beslutet är fullständigt oacceptabelt och jag menar att det bör ge anledning till eftertanke för alla som menar att Ariel Sharon skulle tona ned sin linje om vi bara ville gå honom till mötes.
Den viktigaste lärdomen vi kan dra från våra möten i Ramallah, men även i Jerusalem och Tel Aviv, är att det aldrig har funnits ett större behov av ett externt politiskt ingripande för att få igång förhandlingar som ger en befolkning som går på knäna ett visst hopp om en värdig och rättvis fred.
Jag minns fortfarande kommissionsledamot Pattens ödesdigra ord just före Irakkriget: ackompanjerad av en applådåska från vår kammare sade han ungefär att han var säker på en sak, nämligen att om detta krig skulle genomföras utan att man fann en politisk lösning på Mellanösternkonflikten, skulle vi komma att få se en dramatisk ökning av terrorismen.
Tyvärr är nu detta den situation vi står inför.
? Färdplanen? var ämnad att anta denna utmaning, och förutsättningarna är stora för att så skall ske.
För det första är den en allmänpolitisk plan, inte enbart en plan som handlar om säkerhet.
Eftersom den är meningsfull kommer det palestinska folket att vara särskilt villigt att samla krafter för att förhindra terrorhandlingar när deras vardag blir möjlig att leva igen och deras grundläggande rättigheter erkänns.
Färdplanen har dessutom fyra och inte bara en officiell beskyddare vars trovärdighet som fredsmäklare är körd i botten.
Och trots detta, vad återstår av planen fyra månader efter att initiativet sjösattes?
Vad har det blivit av? färdplanen?, vad har hänt med? kvartetten? och för den delen, vad gör Europa?
Vid denna kritiska tidpunkt är Europeiska unionen onåbar för sina partner.
Jag skulle vilja tro att den enhälliga röst som avgavs av de 25 i New York i förra veckan är ett tecken på en ny medvetenhet om det kollektiva ansvar som måste axlas i regionen, och Solana, som skall tala inför parlamentet den 9 oktober, kommer då att förklara den politiska strategin, de praktiska mål som skall nås och tidtabellen för de initiativ som rådet beslutade om för att hindra det värsta scenariot från att uppstå och för att ge nytt hopp till Mellanöstern.
Min egen övertygelse är att det bland de prioriteringar som finns när ett sådant initiativ sjösätts finns tre som förtjänar särskild uppmärksamhet.
Först av allt måste vi vägra att gå med på Ariel Sharons utpressning när det gäller president Arafat.
Det är en sak att stödja tanken på att det behövs reformer av den palestinska myndigheten.
Den här diskussionen pågår redan i det palestinska samhället och är berättigad och sund.
Det är en helt annan sak att utan att ifrågasätta acceptera att en vald president faktiskt hålls fången i ruinerna av sitt högkvarter.
Vad som är ännu värre är att vi böjer oss för det veto som ockupationsmakten infört genom att vi inte möter den man som inför hela sitt folk förkroppsligar Palestina.
Här krävs enligt min mening betydande handling för att få stopp på denna fruktansvärda tvetydighet.
För det andra måste vi kraftigt protestera mot den mur som byggs.
Detta är inte bara en gräns som man kan ifrågasätta lämpligheten av.
Den är ett skriande intrång på internationellt erkänt palestinskt territorium.
Muren skär genom Aboudis-universitetet nära Jerusalem.
Den skär rakt genom själva hjärtat av Betlehem.
Den berövar palestinska jordbrukare ytterst viktig bevattnad mark norr om Västbanken.
Byggandet av muren har medfört ytterligare konfiskering av mark, ytterligare fördrivning och ytterligare gränskontroller och förebådar ett Palestina i spillror.
Detta är en skandal av sådana mått att t.o.m. president Bush har tagit anstöt av sin skyddslings agerande.
Om själva Vita Huset hotar att dra tillbaka de amerikanska kreditgarantierna för Israel om de fortsätter på det här opportunistiska sättet, måste Europeiska unionen också vara tillräckligt djärv för att slå fast att associeringsavtalen med Israel endast kommer att finnas kvar om det blir en förändring i Ariel Sharons politik.
Slutligen måste vi prioritera alla israeliska och palestinska initiativ att stoppa våldet och återuppta den politiska dialogen.
Jag tänker särskilt på fredskoalitionen, vars främsta eldsjälar är Yossi Beilin, f.d. israelisk minister och förhandlare från Osloavtalet och Yassir Abed Rabbo, avgående minister i den palestinska regeringen, även han en ständig förespråkare för en israelisk-palestinsk dialog.
Dessa två märkvärdiga personligheter har just accepterat den inbjudan jag på uppdrag av min grupp sände dem för att gemensamt besöka och tala inför Europaparlamentet i mitten av november.
Jag tänker också på en av de mest symboliska av alla palestinska fångar, Marwan Barghouti, parlamentsledamot och tillika en person som bestämt håller fast vid Osloförhandlingarna och vars prestige, i synnerhet bland palestinska ungdomar, skulle kunna hjälpa till att övertala dem som senast värvades för att engagera sig i dialoger i stället för i våld.
Till sist, herr talman, tänker jag på Yassir Arafat själv, som just upprepat sin beslutsamhet att arbeta för ett eldupphör och inte bara en vapenvila, om inte hans och premiärminister Abu Mazens ansträngningar smulas sönder av vågorna efter målinriktat dödade och förstörelse av hus.
Den israeliska statens president har, till skillnad från Ariel Sharon, uppmanat folk att ta dessa framtidsutsikter på mycket stort allvar.
Jag menar att det verkligen krävs välprofilerade initiativ från Europeiska unionen i denna riktning.
Detta är min grupps uttalade krav, men det är framför allt en innerlig önskan från dem som stöder fred i området och som snarast möjligt och fulla av hopp skulle vilja kunna säga:? Europa är tillbaka?.
(Applåder)
