# ID: svediakorp-gov439570
# author: Savary (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 738
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr kommissionär!
Vi välkomnar med lättnad, även om det bara är ett uppskov med verkställigheten, kommissionens beslut att våga försöket med räddningsplanen för Alstom.
Låt oss inte lura oss själva: bakom alla goda skäl som anförs av den ena eller den andra parten kommer denna fråga att bli ett politiskt test av yttersta vikt för Europeiska unionen när det gäller den allmänna opinionen.
Den här frågan, som rör en av det industriella och tekniska Europas kronjuveler, som framtiden för 118 000 anställda i hela världen är beroende av, är ett praktiskt prov för såväl det europeiska projektet som kommissionen.
Herr kommissionär!
Vi underskattar inte den utsträckning som den franska regeringen, som har tvingats in i ett hörn med sina klumpiga försök att domdera ännu värre, har ställt oss inför fullbordat faktum genom att offentliggöra en räddningsplan innan den förhandlar med kommissionen, vilket den är skyldig att göra enligt fördragen.
Premiärminister Mer måste vara medveten om att en annan regering under ledning av Fabius, på grundval av samma fördrag, tidigare och utan några svårigheter från Bryssel lyckades rädda den franska stålindustrin under omständigheter som var svåra i andra avseenden.
Tro mig när jag säger att vi, de valda företrädarna från Frankrike, är de första att lida när vi ser vår medlemsstats premiärminister buga sig till marken för att be er att godta rekordunderskott och samtidigt be om en sänkning av momsen för sina väljare i restaurangbranschen.
Det är sant att det finns något i detta uppträdande, från en medlemsstat som Frankrike gentemot Europeiska unionen, som liknar och är lika ensidigt och arrogant som den hållning Bush intar gentemot Förenta nationerna.
Tyvärr behöver han dock en skenmanöver och en syndabock.
Han behöver det gamla tricket att kosta på sig falska segrar när han ställs inför Bryssels byråkrati.
Herr kommissionär!
Av alla dessa skäl bör vi som européer till följd av den här händelsen, som bara förebådar andra, liknande händelser, med hänsyn till de oroande tendenserna att gå mot avindustrialisering och omfördelning som drabbar de klarast lysande juvelerna i vår industriella krona, fråga oss själva om unionens konkurrenspolitik verkligen är lämplig.
Det är alltmer oroande och oacceptabelt att vår konkurrenspolitik, i ett sammanhang som avviker markant från det som beskrivs i fördragen, genom vilka den inrättades 1986 och 1992, fortfarande skall vara bunden på den oöverstigliga nivå där den bara är ett i mängden av Europeiska unionens politikområden.
Många röster - alltför många och alltmer trovärdiga - höjs för att hävda att Europa bryr sig mer om de obarmhärtiga marknadslagarna än de länder i världen som har mest fria marknader, Förenta staterna till att börja med.
I dag, när Europa ställs inför den ofrånkomliga bekräftelsen av morgondagens nya stormakter, måste Europa se på saker och ting och bedöma dem från en annan synvinkel än ohämmad konkurrens.
Europa behöver en industripolitik som är kapabel att skydda de nationella storföretagen, att skydda sitt ovärderliga tekniska arv och sitt värdefulla savoir-faire.
Europa måste ha en socialpolitik som syftar till att upprätthålla levnadsstandarden och sysselsättningen för så många européer som möjligt.
Vad som står på spel här är först och främst en social fråga av elementär vikt, men också Europas konkurrenskraft i världen i stort.
Slutligen undrar jag hur vi skall få våra folk att förstå hur en administrativ myndighet, som inte kontrolleras parlamentariskt, ensam får fatta beslut av en sådan vikt att tusentals arbetstagares familjer nu väntar på det med återhållen andedräkt och med ångest i sina sinnen?
Förutom det beslut som ni kommer att fatta - och jag kan inte tänka mig att det kommer att bli ett andra nekande svar - måste hela innebörden av det europeiska projektet och de nuvarande fördragens uppbyggnad ifrågasättas i det här sammanhanget.
I det avseendet kan vi bara hoppas, om något sådant är möjligt, att man vid nästa regeringskonferens kommer att ta itu med detta behov av att hjälpa fram en socialpolitik för sysselsättning och en industripolitik som, parallellt med och på jämställda villkor med konkurrenspolitiken, gör att unionen kan värna om sina ekonomiska och sociala intressen i den globala värld som vi hädanefter kommer att leva av.
