# ID: svediakorp-gov439561
# author: Wurtz (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 580
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr kommissionär!
Alstoms fackliga företrädare har på vårt initiativ besökt Europaparlamentet vid ett flertal tillfällen.
De uttalade sig redan 1999 i mycket hårda ordalag om de allvarliga fel som begåtts av gruppens direktörer.
Vi antog den 17 februari 2000 en resolution om en varning om framtida risker som näringslivet kommer att utsättas för.
Den gången ställde sig vissa upp för att ta till orda och fördömde, under förebärande av principerna för den heliga liberalismen, detta som ett orimligt och naturligtvis inkompetent politiskt intrång i ekonomin.
Det är en erfarenhet som bör stämma oss alla till eftertanke.
Samordnaren för Alstom Europes fackliga organisationer, Francine Blanche, berättade i går kväll för mig att de anställda naturligtvis var belåtna med kommissionens principiella godkännande av räddningsplanen.
Men de minns också alla varningar som deras valda företrädare utfärdat men som inte tagits på allvar på någon nivå.
De kan inte gå med på att bli till offer i denna räddningsåtgärd.
Francine Blanche lät mig förstå att Kron, den nya ordföranden för gruppen inte ägnat mer än två timmar åt diskussioner med de europeiska företrädarna för arbetstagarna sedan han utnämndes i år.
Sådan arrogans tolereras inte längre.
Behovet är enormt och efterfrågan stor bland de anställda att få utöva sina rättigheter som anställda.
Alstoms europeiska fackliga företrädare ber redan nu om att kommissionen skall ta emot dem, höra dem och lyssna på dem, herr kommissionär.
Fram till dess kommer de att ha detaljgranskat planen och kunna föreslå besparingsåtgärder som inte går ut på att skära ned bland de anställda.
Det är vad som kommer att ske härnäst.
Därefter kommer denna oerhört viktiga affär att ge form åt vissa större frågor på dagordningen om debatten om den framtida europeiska unionen.
Jag skall nämna tre av dessa.
Den första frågan gäller den sociala dialogen, eller snarare de oundgängliga nya rättigheterna för anställda.
De försagda och dammiga direktiven om information och samråd med de anställda vid europeiska företagsråd måste omarbetas.
Det måste fastslås riktiga rättigheter inklusive rätten att uppskjuta en omstruktureringsplan för att möjliggöra ett andra expertutlåtande och att alla alternativ beaktas.
Den andra frågan är att den europeiska industripolitiken inte existerar.
Allt som finns är en kapplöpning om statliga stödåtgärder i konkurrensreglernas namn.
Men i det aktuella fallet är det tvärtom.
Om det inte funnits något statligt stöd skulle den globala ekonomiska konkurrensen ha snedvridits allvarligt med tanke på det som skulle varit återstoden av den europeiska industrin i strategiska sektorer som energi och järnväg jämfört med amerikanska jättar som General Electric eller Mitsubishi i Japan.
Den tredje frågan om hur demokratin fungerar i Europa gör det nödvändigt att revidera kommissionens mandat att fatta beslut i konkurrensärenden.
Arbetsmarknadens parter, de nationella parlamenten och naturligtvis Europaparlamentet skall få säga sitt i fråga om de kriterier som skall uppfyllas, vilka mål som skall sättas upp och de kontroller som skall utövas.
Vilken legitimitet hade det haft hos våra medborgare om man gått till verket med det ursprungliga hotet att förvägra ett strategiskt företag med 118 000 anställda en räddningsplan?
Till sist är Alstom-fallet en kraftfull påminnelse om de nödvändiga politiska beslut som den allmänna debatten om den europeiska konstitutionen kommer att leda oss till.
Av dessa anledningar var det väl värt att föra upp denna fråga på dagordningen.
