# ID: svediakorp-gov438990
# author: Désir (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 683
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill ta upp två aspekter i Lannoyes betänkande om vatten.
Eftersom vi kommer att vara företrädda vid WTO-konferensen i Cancún nästa vecka vill jag i första hand ta upp sambandet med Allmänna tjänstehandelsavtalet.
Jag anser att Europeiska unionen bör klargöra sin inställning.
Om vi anser - vilket verkar vara den ståndpunkt ni själv förespråkar, herr kommissionär - att vatten är en kollektiv nyttighet, bör vi också se till att de offentliga myndigheterna i vart och ett av länderna behåller kontrollen över vattendistributionen.
Givetvis kan partnerskap mellan offentliga och privata aktörer användas för finansieringen.
Men ni har själv citerat den, måste jag säga, ganska vågade jämförelsen med vad som är av vitalt intresse för andra länder, exempelvis antimissilförsvaret för Förenta staterna.
Ingen skulle komma på tanken att föreslå Förenta staterna att de skall låta sitt antimissilförsvar underställas WTO: s tvistlösningsorgan, med bestämmelser som nationell behandling, regeln om mest gynnade nation eller skyldigheten att tilldela kontrakt till vilket annat WTO-land som helst som svarar på en uppmaning om att lämna anbud i ett öppet anbudsförfarande på detta väsentliga område.
Om man fortsätter er jämförelse på vattenområdet bör utvecklingsländer som Burkina Faso - även om de har tillgång till investerare, till multinationella företag - i stor utsträckning behålla kontrollen över villkoren för dessa investerares medverkan.
I samband med GATS-avtalet anser jag därför - och jag hoppas att kommissionären med ansvar för utvecklingsfrågorna kommer att få ett avgörande inflytande på dessa diskussioner och att de inte enbart kommer att handla om handelspolitik - att vi inte bör utöva påtryckningar på dessa länder för att de skall avreglera sina allmännyttiga tjänster, särskilt inte på vattenområdet, i utbyte mot att vi ger dem tillträde till våra marknader, exempelvis jordbruksmarknaden.
Vad gäller finansieringen krävs förvisso en EU-fond, men jag instämmer i Lannoyes synpunkter.
Precis som när det gäller EU: s strukturfonder vet vi att det inte är samma sak att skapa en marknad som att skapa en gemenskap.
I bland måste vi stödja åtgärder som utformats för att kompensera en eftersatt utveckling, vilket innebär att offentlig finansiering är helt nödvändig.
En EU-fond är nödvändig.
Vi skulle till och med inrätta en världsvattenfond, på samma sätt som vi på internationell nivå har UNAIDS för att behandla aidssjuka.
Enbart privat finansiering räcker inte för att uppnå detta, och vi kan inte nöja oss med att enbart driva tekniska frågor.
Detta kommer även att innebära ökade offentliga bidrag.
När det gäller Morgantinis betänkande om sambandet mellan handel och utveckling vill jag säga att även om alla är överens om att handeln kan bidra till utveckling, räcker det ändå inte att öppna gränserna för att automatiskt hitta nyckeln till utveckling, såsom antytts av vissa talare, särskilt De Clercq.
En diversifiering av ekonomin är helt nödvändig.
Vi borde i större utsträckning inspireras av vad vi själva har gjort.
Under en viss tid, med en pragmatisk inställning, gradvis och med hjälp av sektorsstöd, måste vi acceptera att sydländerna kan skydda sina egna ekonomier.
Att uppmuntra dem att inrätta marknader i den stora omfattning som krävs är i princip målet för den regionala integrationen.
Men vi får inte anamma någon systematisk, dogmatisk och generaliserad inställning till avregleringar, eftersom det bara skulle fortsätta att försämra handelsvillkoren, vilket Kinnock nämnde.
Dessa länder kommer givetvis att exportera större volymer, och Deva har rätt i att tillträdet för deras jordbruksprodukter till EU-marknaden måste förstärkas och att vi bör minska våra subventioner för att begränsa effekterna av marknadsstörningar.
De kommer dock fortfarande att exportera produkter som har ett allt mindre värde på världsmarknaden.
Dessa länder borde ha möjlighet att exportera mer diversifierade, sofistikerade och förädlade produkter.
Vi måste därför se över vår handelspolitik gentemot utvecklingsländerna och prioritera handelspolitikens mål och visioner liksom de mål och visioner kommissionsledamoten med ansvar för utvecklingsfrågor har ställt upp.
