# ID: svediakorp-gov438975
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,321
# sentences: 70
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag kan inte annat än säga att ett av problemen här i världen är att det finns för få regnskogar kvar.
Konferensen för de stater som är part i konventionen om bekämpning av ökenspridningen pågår just nu i Havanna, och även kommissionen är närvarande vid denna konferens.
Det stora problemet är att öknarna fortsätter att spridas och att de tropiska skogarna är illa däran på grund av att de hotas av girighet och brottslighet.
Vi försöker att göra någonting åt saken.
Förvaltningen av avrinningsområden är utsatt för direkt inverkan, mikro- och makroklimaten förändras, och allt detta behandlas i det första av de två betänkanden vi diskuterar i kväll.
Om några år kommer kanske uttrycket djungelns lag snarast att låta som en hänvisning till det förlorade paradiset med tanke på att djungeln står symbol för den orörda naturen.
Men jag är säker på att Morgantini hade tänkt diskutera andra frågor än denna.
Jag tvingas nu behandla två olika ämnen på samma gång.
Jag inleder med Morgantinis resolutionsförslag.
I förslaget uppmanas kommissionen att minska sina krav på att utvecklingsländerna utan åtskillnad skall liberalisera och avreglera sina marknader.
Det finns inga sådana krav.
Kommissionen samarbetar med utvecklingsländerna för att hjälpa till att inrätta ett sunt regelverk för tillhandahållande av grundläggande tjänster.
Jag vill för parlamentet och särskilt för medlemmarna i utskottet för utveckling och samarbete peka på det meddelande om reformen av statsägda företag som vi inom kommissionen har drivit.
Detta meddelande är dessutom ytterst relevant för Lannoyes betänkande.
Vi utfärdar detta meddelande för att skapa en mer gedigen plattform för den kamp om privatiseringar som vi för mot bland annat Världsbanken och IMF.
När vi talar om vatten och villkoren för att privatisera förvaltningen av vattenresurser är min uppfattning att regeringens nationella ansvar för att förvalta vattnet till befolkningens bästa i ett land som Burkina Faso är en nationell prioritering av samma, eller kanske till och med av högre, dignitet för detta land som missilförsvarssystemet är för regeringen i Washington.
Sådan är vår inställning.
Kommissionen har lyckats utverka att Burkina Faso inte tvingades till att privatisera sitt nationella vattenbolag som ett villkor för byggandet av Zigadammen för huvudstadens vattenförsörjning.
För detta projekt är Världsbanken en av en handfull större givare och partner.
Ursprungligen ställde banken detta krav, men nu är projektet genomfört utan att man hållit fast vid eller insisterat på detta villkor, tack vare det faktum att andra, bland andra kommissionen, ställde sig på Burkina Fasos regerings sida och motsatte sig detta villkor.
Ni kommer att märka att man i detta meddelande har en mycket mer nyanserad inställning till denna fråga.
Men när jag hör Morgantini säga att vi när det gäller vatten helt bör avstå från ett kommersiellt tänkande, måste jag svara både ja och nej.
Vad innebär begreppet kommersiell?
En privat, kommersiell, kortsiktig och vinstmaximerande filosofi är utan tvekan till förfång för hanteringen av vatten i utvecklingsländerna.
Men om man med kommersiell avser att budgeten måste gå ihop, det vill säga att ekonomisk hållbarhet måste råda, finns det ingen som helst anledning att fly undan ett sådant åtagande.
Det är därför denna fråga är så oerhört komplicerad.
Kinshasa har nu över sju miljoner invånare, varav knappt en miljon har tillgång till sanitära anläggningar och säker rening av avloppsvatten.
Därför är den större delen av befolkningen, inte bara i slummen i de snabbt växande jättestäderna i södern, utan även i den nya medelklassen, i fullständig avsaknad av normal sanitet.
De får färskvatten som de betalar för per liter, men det är ekonomiskt sett nästan omöjligt att genomföra nästa skede i utvecklingen.
Det är alltför långsiktigt och alltför dyrt.
Verkligheten är inte sådan att vissa vattenföretag från den rika världen försöker att göra snabba vinster i de fattiga länderna.
Det finns inga snabba vinster att hämta.
Därför var den splittrande bild som framför allt framfördes av europeiska icke-statliga organisationer under förra rundan av den internationella vattendebatten helt felaktig - det är lätt att varna för risken med otillbörlig profitering inom den givarfinansierade verksamheten i vattensektorn -, men häri ligger inte problemet.
Det verkliga problemet är att locka långsiktig, blygsam och jordnära finansiering för de investeringar som behövs.
Vi är inte ens i närheten av att uppnå detta mål.
Problemet är snarlikt det som finns inom hälsosektorn.
De årliga offentliga utgifterna per capita i länderna söder om Sahara ligger någonstans mellan en och sex dollar.
Man kommer inte särskilt långt med sådana belopp.
Förhållandena är identiska om man ser till områdena vatten och sanitet.
Det är på många sätt enklare att komma till rätta med problemen i byarna på landsbygden.
Där vet vi vilka insatser som krävs.
Det rör sig inte om särskilt svåra åtgärder, och vår teknik på området är överväldigande.
Med djupa borrhål eller transportledningar är vår förmåga som givare tämligen fantastisk.
Däremot finns det ett problem i städerna på landsorten och i jättestäderna i söder.
Det är där som kolera och andra problem smyger sig in som indirekta problem till följd av dålig sanitet.
När man skall fatta beslut om hur man skall organisera detta arbete räcker det inte att gång på gång presentera en splittrande bild över uppdelningen mellan privata och offentliga medel.
Dessutom är det alltför enkelt att ta en genväg genom att avskriva dessa länders skulder.
Var realistiska.
Vi gör allt vi kan på detta område.
Det är endast ett genuint tillflöde av pengar från skattebetalarna i norr som kan ändra på situationen.
Så ser den egentliga kampen ut.
Vi har gått segrande ur några av ronderna i kampen om de europeiska bidragen till Monterreykonferensen.
Där skall vi försöka att finna mer pengar för vatten och sanitet.
Därför uppmanar vi medlemsstaterna att godta vårt förslag för att öka investeringarna och skapa ett vattenorgan för att se till att de medel som på vissa villkor ännu finns tillgängliga inom den nionde europeiska utvecklingsfonden - den miljard euro som är relaterad till uppnådda resultat - kan godtas och användas för att trappa upp våra åtgärder på vattenområdet.
När det gäller handeln är vi tvungna att vara optimistiska och konstruktiva och att arbeta för att Europa skall uppträda allt mer konstruktivt efter WTO-mötet i Cancún och Doharundan om utveckling.
Jag är fortfarande ganska optimistisk.
Vi måste lyckas.
I Morgantinis betänkande bör man i högre grad tala om det omedelbart förestående arbetet och de utmaningar och möjligheter som gäller för våra partner, framför de i AVS-länderna, för att uppnå det som kan göras på kort sikt genom att öppna de regionala marknaderna mellan länderna.
Vem vill investera i färg- eller tvålproduktion i Uganda om dessa produkter inte kan exporteras till grannländerna?
Vi försökte att kontrollera vad som hänt när det gäller myggnät.
Varför produceras det inga myggnät i Afrika?
Svaret var att sådana nät i stället importeras från Hongkong på grund av den sjuttonprocentiga tullmur som finns.
Det väsentliga är att få till stånd en regional avreglering, och denna fråga kommer också att diskuteras i samband med förhandlingarna inom de ekonomiska partnerskapsavtalen.
Parlamentet borde hjälpa till mer på detta område.
Vi väljer en säker väg.
Oavsett vad som sker inom WTO kan vi använda oss av Cotonousystemet, och det vore ytterst fördelaktigt för våra AVS-partner om de engagerade sig aktivt i detta arbete.
Jag har berört olika frågor på samma gång.
Jag ser fram mot att lyssna till de kommande inläggen och att som vanligt inleda en dialog med parlamentet.
