# ID: svediakorp-gov438899
# author: Wuori (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 315
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Samtidigt som jag instämmer med dem som lyckönskar Van den Bos till ett utmärkt betänkande, och i allra högsta grad med det han själv sade i sitt öppningsanförande, konstaterar jag att vi naturligt nog väljer att fokusera på olika saker.
Vi vill för vår del fortfarande speciellt betona de politiska fångarnas rättigheter och rätten till en hälsosam miljö.
Tortyr utgör tillsammans med dödsstraffet en kränkning av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.
I en värld som bekämpar terrorismen har vi på ett oroväckande sätt märkt att ett absolut förbud mot tortyr relativiserats och liksom uppluckrats i kanterna.
Det räcker inte att vi satsar på förebyggande åtgärder och speciellt på ett så brett godkännande som möjligt av det fakultativa protokollet till konventionen mot tortyr.
Vi måste faktiskt också stödja rehabiliteringen av offren.
Vi får nu ett löfte om det, men det kräver även ökade resurser.
Vi måste dock investera i detta, och det innebär att lämpliga budgetbeslut måste fattas.
När man sedan ser på de delar av betänkandet som gäller EU: s roll och beredskap beträffande människorättsarbetet får man en känsla av déjà vu.
Inte alls på grund av att föredraganden skulle ha misslyckats, utan för att vi år efter år har betonat liknande behov av förändring.
I en värld där säkerhetsaspekter baserade på vapen och samarbete kämpar mot varandra och där universella mänskliga rättigheter och staters suveränitet befinner sig i ett spänt läge - detta är en fråga om FN: s öde - har EU en möjlighet att placera de mänskliga rättigheterna i centrum av sin utrikespolitik.
Det räcker inte med institutionella reformer, inte ens om vi får en egen utrikesminister och omorganiserar parlamentets utskott.
Det kan endast fungera om vi verkligen vill satsa på konsekvent arbete och delta helhjärtat i det.
