# ID: svediakorp-gov438895
# author: Gahler (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 594
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Jag vill tacka Van den Bos för det utmärkta betänkandet och hans beredskap att samarbeta med andra partigrupper.
Graden av enighet i kammaren visar också att alla politiska grupper fortfarande uppfattar arbetet för de mänskliga rättigheterna i världen som en central uppgift för att genomföra demokrati, sociala framsteg och en fredlig samexistens mellan olika nationer.
Låt mig också tacka människorättsorganisationerna som vi alltid har ett mycket bra samarbete med.
PPE-DE-gruppen menar att det som står i centrum för årets betänkande - tanke-, åsikts- och religionsfrihet - är ett bra riktmärke för att mäta tillståndet för demokratin och de mänskliga rättigheterna i alla länder och samhällen.
Detta omfattar friheten att utöva den egna religionen i samma utsträckning som en religions skyldighet att vara tolerant gentemot andra, parallellt existerande bekännelser.
Friheten att byta religion eller religiös hemvist måste också omfatta rätten att inte bekänna sig till någon tro alls.
Ett demokratiskt tankesätt och agerande bör också innebära att det är omöjligt att i praktiken endast betrakta anhängare av en viss religion eller en viss bekännelse som fullvärdiga eller fullt ut accepterade medborgare.
Jag känner heller inte till någon världsreligion som är fundamentalt intolerant eller fientligt inställd till andra religioner eller rentav mot de egna utövarna.
Kritiken mot religiös intolerans skall därför inte riktas mot en religion som sådan, utan mot dem som utövar eller tolkar sin egen religion på ett ytterst omänskligt sätt, oftast för att skaffa sig makt eller behålla den.
En sådan kritik mot dem som gör sig skyldiga till kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste vi också gång på gång kräva av rådet och kommissionen.
Tror rådet att stabiliteten i världen stärks om frågan om de mänskliga rättigheterna reduceras till några fint formulerade klausuler om mänskliga rättigheter?
Varför har vi så svårt att genomföra dessa klausuler - exempelvis de som ingår i Cotonouavtalet?
Vilka är de fördelar som vissa regeringar tror sig få genom att fördröja eller kullkasta sanktioner, till exempel mot Zimbabwe?
Tror ni att vi gör människorna i Kina en tjänst eller att vi stärker våra förbindelser med landet om vi reducerar frågor om mänskliga rättigheter till ett inslag i en rättsstatsdialog som förs bakom stängda dörrar?
Denna inställning ger vem som helst som besöker landet, politiker eller affärsfolk, ett alibi som gör att de kan hänvisa till detta och själva frånsäga sig allt vidare ansvar för de mänskliga rättigheterna.
Det är ju faktiskt så att affärsklimatet kan äventyras om frågan tas upp.
Samma sak gäller förbindelserna med Ryssland och andra viktiga länder.
Ändå vet vi alla att stater som inte respekterar de mänskliga rättigheterna på hemmaplan är strukturellt svaga, medan respekten för mänskliga rättigheter tvärtom har en stabiliserande effekt både inåt och utåt.
Påtryckningar från EU om att respektera de mänskliga rättigheterna är i slutändan en bättre metod för att nå inre och yttre stabilitet än en politik som jag skulle vilja likna vid ett slaviskt fasthållande vid status quo, som prioriterar en kortsiktig och ytlig stabilitet och som förändras först när konflikterna faktiskt påverkar andra länder.
Europaparlamentet kommer att fortsätta att kräva uttalanden om obehagliga frågor och att våra resolutioner följs, för vi är övertygande om att ord och handling måste gå hand i hand även när det gäller mänskliga rättigheter, och att det är omöjligt att minska risken för konflikter i världen utan en aktiv människorättspolitik gentemot de berörda staterna.
