# ID: svediakorp-gov438893
# author: Antonione (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,363
# sentences: 80
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade parlamentsledamöter!
Det är ett enastående tillfälle att som ordförande för Europeiska unionens ministerråd få vända mig till er, och jag är särskilt glad över att det sker inom ramen för en debatt om de mänskliga rättigheterna.
Innan jag går vidare måste jag personligen och som företrädare för det italienska ordförandeskapet framföra mina kondoleanser över Sergio Vieira de Mellos död.
I sitt arbete som FN: s höge kommissionär hade han redan etablerat sig som en kraftfull förkämpe för de mänskliga rättigheterna på internationell nivå.
Skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna utgör en av grundpelarna i Europeiska unionens utrikespolitik och en ständig utgångspunkt för dess internationella agerande.
Unionen följer grundprincipen om de mänskliga rättigheternas allmängiltighet, vilken inte kan ifrågasättas eller förvrängas på grund av kulturella särdrag.
De mänskliga rättigheterna är en av de centrala faktorerna när det gäller att möta de viktigaste utmaningarna i vår tid: jag behöver inte uppehålla mig vid det nära sambandet mellan fred, säkerhet och stabilitet å ena sidan och respekten för de mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna, demokratin och rättsstatens principer å den andra.
På samma sätt finns det ett nära samband mellan kampen mot extrem fattigdom och underutveckling och åtgärder i syfte att garantera grundläggande mänskliga rättigheter, till att börja med varje människas rätt till liv, integritet och värdighet.
I det sammanhanget hävdar vi följaktligen att det under detta halvår är av central betydelse att föra in nord-syddialogen, som under de senare åren har försämrats märkbart, på mer konstruktiva vägar, särskilt med utgångspunkt från de mänskliga rättigheterna, som måste förbli en viktig del av den dialogen.
Det italienska ordförandeskapets program för de mänskliga rättigheterna har offentliggjorts.
Jag behöver därför inte ta upp tid med att beskriva det, utan jag nöjer mig med att nämna några viktiga punkter.
De omfattar bland annat en mainstreaming av de mänskliga rättigheterna i så många områden som möjligt av unionens yttre verksamhet och samlade åtgärder världen över för att främja ett moratorium för och ett avskaffande av dödsstraffet.
Åtgärderna omfattar också en rad konstruktiva politiska initiativ för att utrota användningen av tortyr och för att främja ett avtal för de funktionshindrades mänskliga rättigheter.
Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt den strukturerade dialogen med Iran och Kina, och en ingående diskussion måste inledas om arbetet inom FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Det italienska ordförandeskapet lägger dessutom stor vikt vid det tragiska fenomenet med barnsoldater.
Låt mig slutligen nämna de initiativ som unionen kommer att ta inom generalförsamlingens tredje utskott och utarbetandet av Europeiska unionens årliga rapport om de mänskliga rättigheterna, liksom det årliga mötet med de icke-statliga organisationerna, som vi i år vill göra mer konstruktivt.
Låt mig så gratulera Bob van den Bos till utarbetandet av Europaparlamentets årliga betänkande, rikt på synpunkter, analyser, förslag och rekommendationer.
Det är ett dokument som förtjänar en mycket grundlig analys, vilket givetvis är omöjligt under detta sammanträde.
Det kommer dock att genomgå en noggrann granskning av andra enheter och organ inom Europeiska unionen.
Låt mig därför här enbart ta upp ett par tankar i betänkandet som jag tycker förtjänar särskild uppmärksamhet.
Jag börjar med en allmän synpunkt som framförs i betänkandet och som jag personligen instämmer i: situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i världen utmärks fortfarande i dag, trots enorma ansträngningar från unionen och andra länder, av allvarliga övergrepp och kränkningar.
Orsakerna till detta kan spåras till olika faktorer.
I betänkandet nämns några av dem, såsom det faktum att de mänskliga rättigheterna underordnas politiska och ekonomiska intressen och nödvändigheten av att i internationella forum ingå kompromisser till nackdel för principiella ståndpunkter.
Om vi i dag är övertygade om att främjandet och skyddet av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är själva förutsättningen för demokrati och en civiliserad samexistens, så kan vi inte samtidigt låta bli att anse att även strävan efter att uppnå legitima politiska och ekonomiska mål bör gå via en konsolidering av demokratiska institutioner och principerna frihet och rättvisa.
Det är känt att diktaturer som bygger på terror och våld tar avstånd från demokratiska ideal, förnekar grundläggande fri- och rättigheter och strävar efter att utnyttja sin makt över andra folk och, i slutänden, visar sig vara opålitliga samtalspartner.
Vilken strategi bör Europeiska unionen följa gentemot sådana regimer?
I betänkandet sägs följande:? Europeiska unionens politiska fördömanden av kränkningar av de mänskliga rättigheterna har ofta ingen större effekt.?
Bör vi med andra ord betrakta dem som ett ineffektivt instrument, erkänna att politiken att föra en dialog om mänskliga rättigheter med tredje land i många fall inte har gett önskvärda resultat och lämna dem därhän?
Ärade ledamöter!
I Van den Bos betänkande finns svar på dessa frågor, och jag stöder dem.
Vi har en skyldighet att offentligt kritisera de oacceptabla gärningar som vissa regimer gör sig skyldiga till, eftersom det försätter dessa regimer i en situation där de åtminstone måste försvara sig och konfronteras med det internationella samfundets fördömande.
När det gäller den strukturerade dialogen om mänskliga rättigheter med tredje land vill jag framhålla att den hållning som föreslås i betänkandet är exakt den som rådet har för avsikt att ha till instrumentet.
Det handlar enligt min mening inte om en slapphänt dialog som ett alternativ till olika former av politiska påtryckningar, utan en dialog som omfattar det civila samhället fullt ut med icke-statliga organisationer och personer från den akademiska världen som är aktiva inom området mänskliga rättigheter.
Den bygger på en strävan efter konkreta mål, och dess genomförande övervakas noggrant och regelbundet.
Jag stöder också påpekandet i betänkandet att det är nödvändigt att kombinera politisk dialog och kritik med förebyggande program och åtgärder på områden som fattigdomsbekämpning, stöd till institutionsuppbyggande och utbildning.
Övervakning, resolutioner, dialog, klausuler om de mänskliga rättigheterna samt program för samarbete och tekniskt stöd inom området är instrument som syftar till att uppnå ett enda mål - ett oupphörligt försvar av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i världen.
Unionens pågående dialog om de mänskliga rättigheterna med Kina och Iran förhindrar inte att den, om den anser det nödvändigt, även kan fördöma kränkningar och övergrepp genom ad hoc-resolutioner i FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna eller FN: s generalförsamling.
Inte heller innebär det att unionen inte kan ge länderna tekniskt stöd på området för att konsolidera respekten för de mänskliga rättigheterna.
Det som just sagts gäller också den del i betänkandet i vilken det riktas allvarlig kritik mot rådet för att inte offentligt ha fördömt de regimer som är ansvariga för upprepade allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Jag tänker inte utan vidare avvisa den kritiken, men jag anser emellertid att vissa klarlägganden behövs.
Att bedöma unionens verksamhet utifrån antalet resolutioner per land som den lägger fram för kommissionen för de mänskliga rättigheterna eller generalförsamlingen, eller till och med de resolutioner som får tillräckligt stöd, är sannerligen inte tillräckligt.
Dessutom är den roll som Europeiska unionen spelar när det gäller de mänskliga rättigheterna i olika internationella forum allmänt känd.
I själva verket omfattar unionens verksamhet inom detta område, vilket redan påpekats, ett mycket brett spektrum av olika initiativ, från åtgärdsförslagen i delegationschefernas rapporter till offentliga uttalanden.
Denna europeiska aktivitet riktas mot ett stort antal länder.
Det finns en annan aspekt jag vill ta upp och som blir särskilt väl genomlyst i betänkandet, nämligen interkulturell och interreligiös dialog.
Betänkandet visar särskilt den centrala roll frågan har i vidare bemärkelse för skyddet av de mänskliga rättigheterna.
Jag kommer från ett land som på grund av sitt geografiska läge, sin kultur och sina traditioner alltid har varit särskilt känsligt i den här frågan som, i dag, har fått ett inflytande och en betydelse som aldrig förr.
Det som för ett tag sedan kunde betraktas som en möjlighet har i dag blivit en tvingande nödvändighet.
Det ideologiska motståndet mot och politiska utnyttjandet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna utgör dessvärre ett faktum, hur mycket vi än fördömer dem.
Det antagonistiska klimat som i allt högre grad präglar dialogen i FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna, som även ägnas ett betydande utrymme i betänkandet, är ett problem om vilket det grekiska ordförandeskapet redan har inlett en diskussion som vi har för avsikt att föra vidare och utveckla.
De åtgärder som unionen och västländerna i allmänhet vidtar inom området mänskliga rättigheter uppfattas helt klart av en del av det internationella samfundet, särskilt i södra delen av världen tycks det, som ett manipulativt försök att utöva politiskt och kulturellt maktmissbruk.
Själva principen om de mänskliga rätigheternas universalitet, övertygelsen att de inte kan inskränkas eller begränsas av några sociala, ekonomiska eller kulturella grupper, är ifrågasatt.
Fundamentalismen, oavsett ursprung eller typ, är till viss del resultatet av en oförmåga att kommunicera, att försöka hitta gemensamma värderingar baserade på ömsesidig respekt och tolerans.
Jag tror inte att det räcker att unionen i det här hänseendet begränsar sig till att enbart kraftfullt tillbakavisa de anklagelser om dubbelmoral som ofta riktas mot den.
Det krävs snarare en diskussion om dessa frågor, i vilken Europaparlamentet kan bidra.
I det sammanhanget vill jag påpeka att på italienskt initiativ hålls ett symposium om de mänskliga rättigheternas allmängiltighet och dialogen mellan olika kulturer i Milano i mars 2004.
När riktlinjerna på området mänskliga rättigheter utarbetades för vårt halvårslånga ordförandeskap var integrering, som jag redan påmint om, en av de viktigaste punkterna vi ansåg nödvändig att lyfta fram.
Vi måste ha som mål att samstämmigt och konsekvent integrera respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i alla delar av unionens politik rörande tredje land.
Det gläder mig därför särskilt att parlamentet kraftfullt och tydligt lyfter fram denna tanke i betänkandet.
I det sammanhanget delar jag helt och fullt uppfattningen att klausulen om respekt för de mänskliga rättigheterna som ingår i associerings- och samarbetsavtal alltid skall tillämpas så fort det uppstår förhållanden som ger anledning till det.
Jag anser också att en samarbetsrelation med ett land på alla nivåer - politisk, ekonomisk, vetenskaplig och kulturell - av nödvändighet måste omfatta en öppen och konstruktiv dialog om frågor som rör skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Betänkandet innehåller intressanta praktiska förslag, och jag har redan har bett om undersökningar och tekniska analyser av dessa.
Jag vill också framhålla att även om man har gemensamma mål och syften, så finns det olika vägar att nå dit.
Erfarenheten säger oss att den mest närliggande och uppenbara lösningen kan vara att tillsätta kommittéer eller arbetsgrupper, men ibland visar det sig att detta inte är det mest effektiva tillvägagångssättet i praktiken.
En annan fråga i betänkandet som kan vara värd att ta upp är öppenhet.
Det danska ordförandeskapet prisas med all rätt för att ha uppmuntrat och främjat ett system med regelbundna och ständiga samråd med det civila samhället, något som utan tvekan har bidragit till att göra Europeiska unionens arbete mer synligt.
Denna praxis togs upp av det grekiska ordförandeskapet och kommer att fortsätta att utgöra en viktig referenspunkt för det italienska ordförandeskapets arbete.
Till syvende och sist utgör detta ett rättvist och lämpligt erkännande av den viktiga och omistliga roll som de icke-statliga organisationerna spelar på området.
De icke-statliga organisationerna är och förblir Europeiska unionens nödvändiga och prioriterade samrådspart.
Slutligen vill jag ta upp en kritisk synpunkt i dokumentet, nämligen den som avser de institutionella förbindelserna mellan rådet och Europaparlamentet inom området mänskliga rättigheter.
Vi kommer att grundligt gå igenom de synpunkter som föredraganden framför och som går ut på att förbindelserna mellan rådet och parlamentet behöver förbättras, och jag lovar här att det italienska ordförandeskapet skall fortsätta det arbete som i det avseendet inleddes av det grekiska ordförandeskapet.
Det grekiska ordförandeskapets inbjudan till betänkandets föredragande att delta i ett sammanträde med utskottet för mänskliga rättigheter är utmärkande för en strategi som syftar till att göra Europaparlamentet mer delaktigt i rådets arbete.
Det italienska ordförandeskapet stöder detta fullt ut, och jag kan bekräfta att vi avser att fortsätta på den inslagna vägen genom att ta fram lämpliga lösningar på de problem och brister som tas upp i betänkandet.
I det avseendet hoppas jag kunna komma tillbaka till denna församling och i slutet av ordförandeskapet avlägga rapport om de åtgärder som rådet vidtagit inom området mänskliga rättigheter.
Regeringarna i unionens medlemsstater erkänner numera att det är absolut nödvändigt att garantera Europaparlamentets roll som drivkraft när det gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och att främja tätare samarbetsformer.
De konstruktiva förslag som föredraganden lagt fram skall därför bli föremål för en riktig diskussion.
Det gläder mig att avslutningsvis kunna konstatera - och detta är den politiskt viktigaste punkten - att rådet och parlamentet är ense om att frågan om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har stor betydelse och intar en central plats i unionens politik och externa förbindelser.
Detta är ett viktigt faktum som återspeglar vår ständigt vidareutvecklade inställning till dessa frågor, som inte längre enbart handlar om moraliska uttalanden och principförklaringar, utan i allt högre grad kommer att påverka politiska beslut som rör förbindelserna med tredje land.
Konstaterandet att internationell fred, säkerhet och stabilitet har sin grund i en fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är inte tom retorik, utan återspeglar en verklighet där mänskliga rättigheter i allt högre grad påverkar regeringarnas utrikespolitiska beslut och de internationella organisationernas strategier på alla nivåer.
(Applåder)
