# ID: svediakorp-gov438790
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,796
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr Giscard d ' Estaing, ärade parlamentsledamöter!
Låt mig börja med att först av allt rikta ett uppriktigt tack till konventets samtliga ledamöter och framför allt till er, Giscard d ' Estaing, för det engagemang och den intelligens ni har uppvisat under de långa månaderna av intensivt arbete som har präglat denna fas av processen med att skapa en författning.
Det lyckade experimentet med konventet har åstadkommit en varaktig förändring i Europeiska unionens demokratiska liv.
Ett storartat arbete som är väl genomfört och ett resultat som ingen vågat hoppas på.
Det förslag som har utarbetats av konventet tillhandahåller således grunden - och jag skulle vilja säga en utmärkt grund - för att utarbeta författningens slutgiltiga version.
Och detta är bra eftersom texten framför allt har ett stort symbolvärde.
Detta är första gången som unionens grundvalar har debatterats i ett öppet demokratiskt forum som företräder Europas folk och stater.
För det andra har man i förslaget till författning beslutsamt tacklat frågorna om den institutionella maktbalansen och unionens komplexa natur.
Debatten har varit intensiv och djupgående, och den har gjort det möjligt att ta ett samlat grepp om alla de grundläggande frågor som skall behandlas på ett sammanhållet sätt, nämligen följande: hur skall man hitta ett nytt och mer ändamålsenligt sätt att förena de båda metoderna för europeisk integration, gemenskapsmetoden och den mellanstatliga metoden?
Hur skall man göra en avvägning mellan staternas politiska representation respektive medborgarnas, med de konsekvenser som detta får för parlamentets och rådets roller?
Hur skall man utforma ett sätt att organisera representationen av unionens allmänna intressen och de enskilda medlemsstaternas legitima intressen?
För det tredje, och avslutningsvis, har konventet lagt grunden för den absolut nödvändiga uppgiften att modernisera unionens politik.
Nu inleds regeringskonferensen som skall slutföra och formalisera det arbete som har utförts av konventet.
Jag ser två ytterlighetsståndpunkter framträda i denna fas, och jag tror att vi måste debattera detta öppet: å ena sidan har vi dem som anser att det förslag som konventet har utarbetat inte får ändras, eftersom det utgör den enda möjliga kompromissen.
Sedan finns det de som skulle vilja ha upp allt till debatt igen eftersom suveränitet i sista hand tillfaller staterna, och det är de som skall ha sista ordet.
Oavsett hur förståeliga dessa båda synpunkter är, så anser jag att de kan kritiseras.
Från starten - ända sedan kommissionen och parlamentet förespråkade tillvägagångssättet med ett konvent efter Nice - har vi i kommissionen alltid sagt att regeringskonferensen måste bli en kort, koncentrerad och slutlig fas.
Men detta innebär inte att den enbart skall vara bara en formalitet, eftersom det skulle beröva regeringskonferensen dess politiska ansvar.
Denna regeringskonferens kan helt klart inte jämföras med någon annan konferens som har föregått den, eftersom den måste arbeta på grundval av det utmärkta arbete som konventet har utfört.
Den har emellertid fortfarande kvar sin primära funktion, som är att ge stats- och regeringscheferna en möjlighet att utöva sitt politiska ansvar och att lägga fram den slutliga texten för institutionernas godkännande och, vilket ordförande Giscard d ' Estaing sade, medlemsstaternas medborgare.
Det inbegriper med andra ord en ny fas av politiskt godkännande.
Den fasen kräver naturligtvis inte en längre regeringskonferens, men den kräver en lämplig period av analys.
Det finns i själva verket delar i förslaget till författning som tydligt vittnar om att den uppnådda kompromissen är ofullständig och att det uppnådda resultatet just nu inte kan utgöra en definitiv slutpunkt, något som vi ursprungligen hade hoppats på.
Därför är det riktigt att medlemsstaterna, som suveräniteten i sista hand tillfaller, kan fortsätta diskussionen i syfte att se huruvida det finns områden som kan förbättras.
Det är kommissionens skyldighet och ansvar att peka på sådana områden.
I dess nuvarande utformning lämnar förslaget till författning fortfarande utrymme för enhälliga beslut inom fler än 50 sektorer, inbegripet vissa nyckelområden för unionens arbete.
Alla är dessutom överens om att en av bristerna i den rådande situationen är avsaknaden av ett lämpligt instrument för samordning av medlemsstaternas budgetpolitik.
Emellertid undrar jag hur människor föreställer sig att en sådan samordning kan uppnås om den nuvarande vetorätten bibehålls, och samma förfarande tillämpas för de indirekta skatterna och bolagsskatten.
(Applåder)
Sedan har vi den centrala frågan om den framtida maktfördelningen mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet.
I förslaget till författning föreslås en sammansättning för kommissionen som, enligt min åsikt och enligt åsikten hos det kollegium som jag för närvarande har ansvaret för, kommer att försämra möjligheten för den institution som skall företräda unionens allmänna intresse att utföra sitt arbete ändamålsenligt och trovärdigt.
Den lösning som har lagts fram skapar en skillnad mellan kommissionsledamöterna genom att skapa en andra klassens ledamöter som förringas i onödan.
Inget folk i unionen förtjänar att företrädas av en andra klassens kommissionsledamot.
(Applåder)
Det skulle innebära att man splittrar kollegiet, där bandet med medlemsstaterna har varit den drivande kraften för kommissionen under de senaste femtio åren.
Därför behövs mera framsteg - och detta är inte alls oförenligt med behovet av att hålla regeringskonferensen kort och att få den att komma till ett snabbt slut - för att säkerställa att varje medlemsstat får en fullvärdig kommissionsledamot.
Samtidigt lämnar det nuvarande förslaget till författning frågan öppen när det gäller vissa avgörande val, såsom ministerrådens arbetssätt och ansvaret på de yttre förbindelsernas område.
Regeringskonferensens uppgift är att göra institutionernas arbete öppnare och mer ändamålsenligt och att undvika dubbleringar och halvfärdiga lösningar som kan skapa konflikter i framtiden.
Detta är en fråga om att förenkla snarare än att förnya.
Avslutningsvis fick konventet inte tid att uppdatera den nuvarande lydelsen för gemenskapens politikområden.
I vissa fall går den tillbaka till 1950-talet, och den är i vissa delar, eller helt, utbytt.
Uppenbarligen kommer det att bli svårt att lösa alla de frågor som kvarstår, men vår uppgift är att ställa oss vid sidan av de rådande politiska förhållandena och att genomföra en omsorgsfull och omdömesgill analys av de frågor där det fortfarande är möjligt att göra sådana ändringar som är nödvändiga för att göra den konstitutionella strukturen ännu bättre lämpad att möta utmaningarna framför oss.
Vi måste naturligtvis undersöka om den politiska viljan finns.
Finns inte den politiska viljan, eller är det en känsla av realism som gör att vi avstår från att tackla de här frågorna och lämnar texten som den är?
Om så är fallet är kommissionen naturligtvis beredd att ta hänsyn till detta, på ett lugnt och realistiskt sätt, samtidigt som den är uppmärksam på att det under alla omständigheter har gjorts mycket viktiga framsteg.
I själva verket har det varit så här varje gång som fördrag har ändrats.
Så var det för enhetsakten, Maastrichtfördraget och Amsterdamfördraget, och så kommer det kanske att bli här också, men vi måste inse att vi, på samma sätt som i de andra fallen, måste vara beredda på att hantera ytterligare kriser och att därför förhandla fram ytterligare ändringar och anpassningar.
Detta kanske alltid har varit en väsentlig del av den europeiska integrationens historia - en blandning av vision och reaktion på kriser som framkallas av tillväxt.
Det är den historien som vi har upplevt och vi kan den väl, även om det finns tider då vi måste gå snabbare fram.
Detta är definitivt en sådan tid.
För att kunna utnyttja våra erfarenheter, och om vi verkligen vill skriva en författning som håller, så måste vi i alla händelser skapa mekanismer som gör det möjligt att beslut kan tas i morgon om de inte kan tas i dag.
Vi måste därför - och jag kommer nu till slutet på, men också till den sista centrala punkten i mitt korta inlägg - titta på mer realistiska förfaranden för att ändra författningen som gör det möjligt för oss att agera snabbt och effektivt om, under trycket av en kris - och kriser kommer aldrig att kunna undvikas - de ordningar som vi i dag lägger fram visar sig vara otillräckliga.
Det värst tänkbara scenariot skulle faktiskt vara att vi finner oss stående här med bristfälliga konstitutionella bestämmelser som i praktiken helt enkelt inte kan ändras på grund av kravet på enhälligt beslut från 25 medlemsstater eller fler.
Detta stämmer på beslutsfattande med enhällighet, något som fortfarande tillämpas inom många sektorer, och det stämmer därför i än högre grad när det gäller att anpassa politiken, vilket är en process som vi i dag kan hantera.
En författning som har lagts fast för all framtid och i vilken man inte kan hoppas på att finna en lösning på framtida kriser skulle vara ett negerande av hela den europeiska integrationens historia.
Detta måste vi undvika till varje pris, om vi på ett ansvarsfullt sätt vill lösa den historiska uppgift som har anförtrotts oss.
Herr talman, ärade parlamentsledamöter!
I vårt arbete måste vi bevara en tydlig vision av den väg som unionen måste fortsätta att följa: fred, frihet, solidaritet måste fortsätta att vara våra mål i institutionernas dagliga verksamhet.
För att åstadkomma detta måste vi se till att unionen får användbara instrument för att nå de målen.
Unionen måste tala med en enda röst i världen - en stark, övertygande och fredlig röst.
Både inåt och utåt måste den kunna upprätthålla den rättskraft som innebär skyldigheter men som även skyddar den enskilde, och samtidigt garanterar friheten att agera i ett ordnat och kreativt samhälle.
Unionen måste slutligen ha resurser för att visa solidaritet.
Detta uttrycks genom handlingar till stöd för de svagaste i ett samhälle för alla.
Solidariteten uttrycks genom gemensam handling för att ge stöd i samband med naturkatastrofer.
Den bygger på skyldigheten till ömsesidigt försvar, i den fasta övertygelsen om att försvaret av var och en av våra medlemsstater är det bästa sättet att visa att vi tillhör en enda familj.
Ärade parlamentsledamöter!
En ny fas har börjat.
Vi måste på ett klokt och resolut sätt och med mod slutföra konventets utmärkta arbete.
Självfallet måste det komma till en snabb avslutning, men vi måste framför allt komma till en tillfredsställande avslutning.
Kommissionen kommer att fortsätta att göra sitt för att hjälpa till att nå det målet.
(Applåder)
