# ID: svediakorp-gov438788
# author: Fini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,722
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade parlamentsledamöter!
Låt mig - på den italienska regeringens vägnar, som jag har haft äran att företräda under Europeiska konventet - få börja med att uttrycka mitt uppriktiga och varma tack till ordföranden Giscard d ' Estaing och till konventet för deras arbete.
Italiens regering och den italienska allmänheten, som är djupt proeuropeisk och som till fullo stöder ordförandens ord och på det hela taget den text som har antagits av konventet, instämmer i den applåd med vilken kammaren hälsade ordförande Giscard d ' Estaings redogörelse.
Detta var ett sant betydelsefullt ögonblick och ett ögonblick som det är riktigt att beskriva som historiskt.
Låt mig allra först uttrycka min djupa tillfredsställelse med att rådet i Thessaloniki stödde det förslag till författning som antogs av konventet och som samtidigt beskrev det som ett historiskt steg mot att uppnå målen för europeisk integration, och därefter beskrev fördraget som en? god grund? på vilken den regeringskonferens kan öppnas som kommer att äga rum under det italienska ordförandeskapet.
Konventets uppdrag gick emellertid långt utöver den - om än viktiga - rollen med att förändra institutionernas mekanismer och regler.
Uppdraget från Laeken var tydligt: att revidera hela den europeiska institutionella uppbyggnaden på tröskeln till den stora historiska händelsen med ett återförenande en gång för alla av vår gamla kontinent.
För första gången i den europeiska integrationens historia anförtroddes inte uppgiften till - om än uppskattade - statstjänstemän, utan till en sant demokratisk, representativ församling, med andra ord till ett konvent som bestod av företrädare för de nationella parlamenten, Europaparlamentet och kommissionen, och företrädare både för de länder som har ingått i Europeiska unionen från början och för dem som står i begrepp att bli fullvärdiga medlemmar av vår stora familj.
Efter 16 månaders arbete har vi nu åstadkommit ett viktigt resultat som i många avseenden ingen hade hoppats på, och ett resultat som jag tycker är än viktigare om vi betänker den innovativa karaktären hos den arbetsmetod som presidiet lade fram för konventet.
Vi har hela tiden försökt uppnå största möjliga samförstånd, utan att någonsin behöva tillgripa den traditionella metoden med omröstningar.
Det är av detta skäl som regeringskonferensens arbete, även om det inte kommer att vara utan svårigheter, förvisso kommer att underlättas av det förhållandet att den inte behandlar flera alternativ till en text, utan tvärtom en enda text som har brett stöd av konventets ledamöter och som redan har godkänts av Europeiska rådet.
Det är av denna anledning som det italienska ordförandeskapet anser att ordföranden Giscard d ' Estaing har rätt när han slår fast kategoriskt att ju längre regeringskonferensen avlägsnar sig från den enighet man nådde fram till under konventet, desto svårare blir det att finna ett nytt samförstånd igen och därför desto större sannolikhet för ett misslyckande, och det misslyckandet skulle bli ett överväldigande nederlag.
Det skulle inte bara bli ordförandeskapets eller konventets misslyckande; det skulle innebära ett misslyckande när det gäller att leva upp till förväntningarna hos de miljoner och åter miljoner européer som verkligen tror att ögonblicket är inne för att upprätta inte enbart gemensamma regler, utan även gemensamma och delade värderingar.
Vi är därför nöjda med slutresultatet.
Vi har gjort detta klart offentligt inför våra egna medborgare, inför Italiens parlament, men det är korrekt att fastslå det förhållandet ännu en gång i denna kammare.
Texten var verkligen en kompromiss, men en upphöjd och ädel kompromiss mellan olika organ, perspektiv och intressen, en kompromiss som grundar sig på ett antal punkter som vi anser vara av grundläggande betydelse och som även jag vill nämna igen helt kort: införlivandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna i författningen, ändringen av den komplicerade och i några avseenden föråldrade strukturen med pelare i de gällande fördragen, den tydligare uppdelningen av behörigheter mellan unionen och medlemsstaterna med vederbörlig respekt för nationell identitet och de olika staternas interna organisation, den dubbla princip som Giscard d ' Estaing hänvisade till, införandet av mekanismer för att säkerställa sann respekt för subsidiaritetsprincipen och åstadkomma ett allt ökande engagemang hos de nationella parlamenten i unionens arbete.
Konventet slog fast att det finns fyra institutioner: rådet, Europaparlamentet, kommissionen och också de nationella parlamenten, som företräder folkviljan.
Vidare klassificeringen av rättsliga och ekonomiska dokument och instrument i och med att man för första gången inför en ordentlig hierarki av regler, inrättandet av ämbetet europeisk utrikesminister - kanske den mest innovativa institutionella person som har uppstått ur konventets arbete som en följd av sammanslagningen av de uppgifter som hittills har utförts av den höga representanten och av kommissionsledamoten med ansvar för utrikesfrågor.
Lika viktig är den eventuella sammanslagningen i framtiden av de båda befattningarna rådets ordförande och kommissionens ordförande.
Dessutom utvidgas förfarandet med omröstning med kvalificerad majoritet till att omfatta andra områden.
En hel del har åstadkommits.
Om någon skulle fråga om man hade kunnat göra mer så måste jag svara ja; man hade kunnat göra och man borde ha gjort mer.
Men den kompromiss som har uppnåtts kanske är den enda möjliga.
Att fortsätta på grundval av beslutsfattande med enhällighet i en union med 25 eller 27 medlemsstater skulle inneburit slutet på unionens förmåga till ordentlig ledning på grund av komplexiteten hos den allmänna opinionen.
Slutligen, herr talman, vill jag säga ett par ord om den institutionella maktbalans som har uppnåtts av konventet.
Det är en ömtålig balans, en balans som vi strävat efter redan från dag ett, eftersom det var fullkomligt klart för hela konventet att makten hos en institution inte kunde ökas på bekostnad av en annan.
Det är en balans som baseras på en maktfördelning mellan Europeiska rådet, som spelar rollen av politisk institution med uppgift att fastställa riktlinjer och allmänna politiska prioriteringar för unionen, kommissionen, som företräder medlemsstaterna och som behåller sin centrala roll som fördragens väktare och som garant för gemenskapens intressen, och Europaparlamentet, som i alla avseenden blir en fullvärdig medlagstiftare.
Jag vill gärna i denna kammare betona att en av de viktigaste nyheterna är den att kommissionen skall väljas av Europaparlamentet, som således ser sin behörighet som medlagstiftare och budgetmyndighet förstärkas - i och med att skillnaden mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter upphör att existera - och som får rätten att, om det är nödvändigt, föreslå en framtida översyn av författningen med användande av konventets metod.
I likhet med de övriga innovationerna är denna en del av en institutionell paketlösning som, vilket ordförande Giscard d ' Estaing sade, förvisso lämnar utrymme för förbättringar, men som det skulle vara ytterligt farligt att försöka göra några långtgående förändringar av, för att undvika att man rubbar balansen i det komplicerade system med dubbel legitimitet som beviljats av nationalstater och medborgare och som konventet uppnått.
Därför måste denna ömtåliga men betydande balans som konventet uppnått bilda utgångspunkt för regeringskonferensen.
För att bevara denna anda och säkerställa kontinuitet och konsekvens med det arbete som konventet har utfört ansåg jag, och anser fortfarande, att det skulle vara önskvärt om företrädarna för kommissionen och Europaparlamentet, och även konventets ordförande och vice ordförande Amato och Dehaene, också deltog i regeringskonferensen.
Europaparlamentet måste i denna fas av projektet med det konstitutionella reformarbetet fortsätta att spela en väsentlig roll.
Under sammanträdet i juli uppmuntrade Berlusconi parlamentet att spela en så aktiv roll som möjligt, och jag vill här ännu en gång betona denna nödvändighet.
Låt mig också uttrycka en förhoppning som jag är säker på att den kommer att infrias, nämligen den att Europaparlamentet utan dröjsmål tar upp sin övervakande funktion, inte enbart när det gäller att se till att förfarandena för regeringskonferensens arbete sker öppet och med full insyn, något som vi försöker säkerställa, utan först och främst för att se till att regeringskonferensens arbete återspeglar medborgarnas förväntningar och att regeringarna inte faller för frestelsen att förstöra det värdefulla resultatet av konventets tunga arbete.
Om detta viktiga tillfälle skulle gå oss ur händerna skulle det bli en negativ signal för alla europeiska medborgare, och vi skulle med säkerhet åsamka projektet med europeisk integration en irreparabel skada.
Herr talman, ärade ledamöter!
Vi har sannerligen kommit långt under de dryga femtio år som har gått sedan dagen som kan betraktas som Europeiska unionens födelse: Robert Schumans deklaration av den 9 maj 1950, som föreslog en gemensam förvaltning av ett fåtal intressen - hänförliga till energi, råvaror och ekonomiska frågor - i syfte att främja och förverkliga principerna om solidaritet och fred.
Projektet med att bygga ett enat Europa genomgår för närvarande en avgörande fas i sin historia.
Å ena sidan återföreningen med länderna i öst, som återigen fullt ut ansluter sig till principerna om frihet och demokrati, och å andra sidan övergången från en ekonomisk dimension till en politisk, som enbart kan gå hand i hand med byggande av en europeisk identitet som gör det möjligt för unionen att bli en faktor för stabilitet, välstånd och fred på världsscenen.
Detta är epokgörande utmaningar för Europa, enat i mångfald, något som åberopas i ingressen till författningen: ett Europa sammansatt av stater som förenar den egna suveräniteten och de egna befogenheterna utan att göra avkall på den egna identiteten.
Det är i en anda av trohet till sin europavänliga tradition, som är det italienska folkets och mitt lands alla politiska grupperingars arv som det italienska ordförandeskapet avser att leda den kommande regeringskonferensen.
I och med det första Romfördraget inleddes Europas enande; det andra måste - och kommer att - åstadkomma en övergång till ett nytt återförenat Europa: en politiskt och ekonomiskt starkare union avsedd att bli en viktig faktor för stabilitet och välstånd på världsscenen.
Tack vare reformfördragets text, som antogs av konventet, kan vi nu tryggt säga att vi faktiskt bara är ett steg från att uppnå detta historiska mål.
(Applåder)
