# ID: svediakorp-gov438786
# author: Giscard d'Estaing (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,157
# sentences: 161
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade parlamentsledamöter!
Jag är verkligen djupt rörd över att stå här inför er parlamentsledamöter för att presentera den författning för Europa som har utarbetats av det konvent som jag har fått den utomordentliga äran att leda.
Herr talman!
Som ni nyss sade presenteras författningen nu, eftersom detta är den första sammanträdesperioden i Europaparlamentet efter det att vårt arbete avslutades.
Ni bjöd in mig hit till i början av juli, men jag hade då ännu inte presenterat texten till vårt arbete för rådets ordförandeskap, och eftersom det var rådets ordförandeskap som hade begärt att detta arbete skulle göras, var det alltså för rådet som vi måste presentera texten först.
Detta är anledningen till att jag presenterar texten för er vid detta sammanträde.
Jag måste säga till er att ni är i er fulla rätt att få denna presentation, eftersom Europaparlamentet verkligen är den institution som ligger bakom konventet, och således utkastet till författning.
Så långt tillbaka som 1984 utarbetade parlamentet, som på ett lysande sätt drevs på av Altiero Spinelli, ett första utkast till författning för Europa vid en tidpunkt då ingen vågade tala om eller ens tänka på det.
Ni hade modet - det taktiska modet - att döpa om ert utskott för institutionella frågor till? utskottet för konstitutionella frågor? redan i början av mandatperioden, och jag hoppas nu kunna fånga uppmärksamheten från utskottets ordförande, Napolitano.
Han har inte kommit än, men jag är säker på att vi får träffa honom snart.
Kort tid efter det nedslående resultatet i Nicefördraget vad gäller de institutionella frågorna krävde ni högt och ljudligt att ett konvent skulle sammankallas.
På tillskyndan av Belgiens premiärminister efterkom Europeiska rådet i Laeken er begäran i december 2001.
När vi grep oss an sakfrågan underlättades vårt arbete avsevärt av ert förberedande arbete i utskottet för konstitutionella frågor, under ordförandeskap av, som jag nämnde, Napolitano, och även av era betänkanden, som ibland förelåg före våra debatter och ibland åtföljde dem.
Ett sådant betänkande är Alain Lamassoures betänkande om den centrala frågeställningen om kompetensfördelningen inom Europeiska unionen.
Jag vill framhålla alla era företrädares enastående och välvilliga medverkan i konventets arbete, liksom den avgörande roll som Klaus Hänsch och Iñigo Méndez de Vigo - jag tror att jag efter att ha arbetat tillsammans med dem i arton månader har rätt att kalla dem vid förnamn - har spelat vid överläggningarna i konventets presidium.
Herr talman!
Avslutningsvis glömmer jag inte att ni har inhyst Europeiska konventet i era lokaler.
Jag besökte er också i juli för att tacka er för er generösa gästfrihet.
Vad beträffar bänkarna i er kammare, så visste de till slut inte om de hörde till parlamentet eller konventet!
Denna presentation är därför en känslosam händelse, men även en realistisk sådan, eftersom jag står här inför er både för att lägga fram och utvärdera vad vi har åstadkommit, och även för att på nytt upprepa vad som återstår att göra för att säkerställa att Europa skall få en verklig författning.
När man försöker utvärdera en situation, oavsett vilken, tenderar man ofta att glömma bort vilken utgångspunkten var.
För två år sedan var ordet författning fortfarande så tabubelagt att Laekenförklaringen bara alluderade till det indirekt.
I dag har idén om en författning för Europa trängt in i européernas medvetande; medborgarna i Europa är redo nu för författningen.
Enligt den senaste Eurobarometer-undersökningen, som kommissionen genomförde i juni och juli i hela Europeiska unionen, sade sig 70 procent vara för en författning och bara 13 procent emot.
I Italien som är det land som innehar rådets ordförandeskap nu och som därför har ett stort ansvar för att regeringskonferensen skall bli framgångsrik - jag måste ta tillfället i akt här för att välkomna rådets vice ordförande, som är ledamot av konventet och Italiens utrikesminister - är 82 procent för idén om en författning.
Även i de traditionellt mera försiktiga länderna är stödet större än motståndet.
Jag skall som exempel nämna Finland, vars företrädare har spelat en mycket aktiv roll i konventet, och där 53 procent av opinionen är för och 37 procent emot.
Våra gemensamma ansträngningar för att förklara innehållet i konstitutionen har också gjort det möjligt för oss att göra framsteg när det gäller att öka de europeiska medborgarnas förståelse för vårt projekt.
Det skall inte förnekas att vi har kommit ganska långt, från en tidpunkt där vårt arbete fick föga uppmärksamhet och förståelse, medan en undersökning som kommissionen genomförde i slutet av juni, med andra ord för två månader sedan, visar att 70 procent av de medborgare som alls har en uppfattning om vårt arbete anser att det är positivt.
Och till er parlamentsledamöter som företräder dem har jag en uppmaning: glöm aldrig medborgarna.
Man hör många åsikter komma till uttryck, av ledare, beslutsfattare, personer i regeringsställning, men man får aldrig glömma medborgarna.
Det är trots allt dem vi arbetar för!
När jag under överläggningarna i konventet - bara tillfälligtvis, herr talman - satt på er plats, tänkte jag hela tiden på den vanliga mannen eller kvinnan i Europa, och försökte föreställa mig hans eller hennes reaktioner på våra förslag.
Vilket är då resultatet av allt vårt arbete?
Det utkast till författning som jag lägger fram för er är resultatet av intensiva ansträngningar.
Som ni vet har det publicerats på unionens alla språk, och på varje ny medlemsstats språk.
Detta gjordes i god tid för att alla medborgare i hela unionen skulle kunna ha tillgång till texten redan när den lades fram vid Europeiska rådet i Thessaloniki.
Konventsledamöterna har arbetat hårt och länge.
De har deltagit i tjugosex plenarsammanträden, varav vissa har pågått i två dagar, och de har lyssnat till över 1 800 inlägg.
Alla förslag, alla ändringar, alla alternativa lösningar, oavsett om de kommit från en konventsledamot, en medlemsstat, Europeiska kommissionen, det civila samhället, eller förstås från Europaparlamentet, har undersökts ytterst noggrant och underkastats en kritisk och objektiv granskning.
Det är därför jag uppriktigt kan säga er att jag inte tror att det finns någon enda lösning som konventet inte känner till eller som det inte har undersökt.
Jag tror att vårt förslag går så långt som det är möjligt att gå, med hänsyn till det politiska, sociala och kulturella klimatet i Europa i dag.
Vårt förslag är ingalunda den minsta gemensamma nämnaren, något som man emellanåt skulle kunnat befara, utan jag menar tvärtom att det utgör den övre gränsen för vad som är möjligt att åstadkomma i Europa år 2003.
Om vi försöker att gå längre, något som somliga skulle önska, och jag kanske hör till dem, finns det en risk att vi som en följd av att somliga förkastar idén eller att andra ogillar den, söndrar ett Europa som nyss har enats.
Det är en oacceptabel risk som ingen har rätt att ta.
Och ni parlamentsledamöter har själva uppmuntrat oss att gå så långt som möjligt, samtidigt som ni har dragit upp gränserna för vad som är rimligt och godtagbart.
Vilka grundläggande förslag är det då som läggs fram i författningen?
Ni har bekantat er med dem allteftersom vårt arbete har framskridit.
Det är därför inte nödvändigt att jag beskriver dem för er i detalj, något som för övrigt skulle göra att jag med stor marginal måste överskrida den tid som har avsatts för debatten.
Jag vill dock framhålla att många av dessa förslag för knappt två år sedan ännu föreföll vara ouppnåeliga och utom räckhåll men i dag utgör en gedigen och sammanhängande helhet.
Jag skall nu påminna er om dessa förslag.
Allra först ett centralt faktum som hela systemet stöder sig på, nämligen bejakandet av Europeiska unionens dubbla karaktär, en union av europeiska folk och en union av europeiska stater.
Därefter att upprätta en gemensam text som skall ersätta alla befintliga fördrag, som är fyra till antalet, plus några till, och att tilldela Europeiska unionen ställning som juridisk person.
När jag under våren 2002 tittade på möjligheten att Europa skulle ha en enda text analyserade jag det föregående arbetet, den forskning som hade genomförts på det här området, och upptäckte att de som hade varit inblandade hade stött på hinder som föreföll vara oöverstigliga.
Sedan har vi införlivandet i författningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilken omfattar de medborgerliga rättigheterna.
Min uppmärksamhet riktas mot Vitorino, som har bidragit med en enormt stor insats vid debatterna om denna fråga.
Ett annat förslag är den tydliga, genomblickbara och stabila definitionen av unionens befogenheter, och dessa är tre aspekter som jag vill återupprepa.
Definitionen måste vara så tydlig att medborgarna kan förstå dessa befogenheter, och den måste vara genomblickbar för att befogenheterna inte skall vara öppna för tolkning av institutioner vars förfaranden kanske är mindre öppna.
Samtidigt som författningen definierar befogenheterna föreskriver den också att de skall utövas genom enkla förfaranden, en omständighet som jag skall återkomma till.
Det sista förslaget är en politisk garanti om att subsidiaritetsprincipen kommer att respekteras, något som omfattar de nationella parlamenten i samverkan med Europaparlamentet.
Méndez de Vigo, en parlamentsledamot som är här i dag, har spelat en viktig roll i sin egenskap av ordförande för arbetsgruppen för denna fråga, vars arbete hade befunnit sig i ett dödläge sedan 1990.
Vidare har unionen fått nya resurser inom tre områden inom vilka medborgarna anser att de är en prioriterad fråga.
Först och främst på det rättsliga området, eftersom vi inom detta område planerar att inrätta ett område för säkerhet och rättvisa som kommer att göra det möjligt för oss att mer effektivt bekämpa den omfattande gränsöverskridande brottsligheten och uppnå ett ömsesidigt erkännande av medborgerliga rättigheter mellan medlemsstaterna.
På området unionens utrikespolitik har konventet motsvarat medborgarnas andra förväntning genom att föreslå att en utrikesminister för Europeiska unionen utses.
Denne skall leda utrikesministerrådet och arbeta för att bygga upp en välbehövlig gemensam utrikespolitik.
På området gemensamt försvar har konventet motsvarat medborgarnas förväntningar genom att bland andra åtgärder inrätta en europeisk försvarsbyrå.
Slutligen skall unionens ekonomiska och sociala ledning förbättras i synnerhet, men inte uteslutande, mellan de länder som har beslutat anta euron, i syfte att garantera stabilitet och framgång för vår gemensamma europeiska valuta.
Till följd av dessa åtgärder kommer de mycket omskrutna tre pelare som alltsedan Maastricht- och Amsterdamfördragen har komplicerat förvaltningen av unionens åtgärder och synen på dem att försvinna från det europeiska landskapet.
Författningen kommer att ge Europa ett enhetligt institutionellt system, och med det menar jag ett enda institutionellt system som kommer att ersätta systemet med de tre pelarna.
De institutioner som föreslås i författningen är stabila, demokratiska och effektiva.
Europaparlamentet är unionens viktigaste institution enligt författningen och blir unionens främsta lagstiftande församling och den institution som övervakar budgetpolitiken.
Åtskillnad kommer hädanefter att göras mellan Europeiska rådet och ministerrådet, eftersom de varken har samma sammansättning eller samma befogenheter.
Europeiska rådet skall ge de impulser som krävs för att utveckla unionen och fastställa dess övergripande politiska prioriteringar.
Rådet kommer hädanefter ha ett ansikte utåt, i form av en ordförande som väljs bland rådets medlemmar och som skall organisera rådets arbete och planera för framtiden.
Ministerrådet skall återigen inrikta sig på de uppgifter som sköts av rådet (lagstiftning) och rådet (allmänna frågor), och de olika rådskonstellationerna skall grupperas om.
Europeiska kommissionen skall organiseras på ett sätt som syftar till att befästa kommissionens karaktär av kollegium, och dess sammansättning skall motsvara antalet funktioner som kommissionen har.
Kommissionen skall fungera som unionens pådrivande kraft och dess främsta verkställande organ.
Den skall uttrycka och inkarnera det gemensamma europeiska intresset.
Kommissionens ordförande kan utse kommissionsledamöter utan rösträtt, i syfte att, om han eller hon så önskar, säkerställa att samtliga medlemsstater hålls informerade.
När jag nu talar inför er, som har varit starkt engagerade i denna fråga, vill jag åter upprepa en mycket viktig punkt, nämligen den demokratiska legitimiteten hos det system som föreslås i författningen.
Det kommer inte längre att finnas något berättigande för att tala om ett? demokratiskt underskott?, ett uttryck som har kommit att ingå i vardagsspråket hos dem som häcklar vårt politiska system.
Parlamentet ges nämligen en central roll som lagstiftare nu i det europeiska systemet.
Med några få undantag - och vi har försökt att begränsa dem så långt det varit politiskt möjligt - skall all europeisk lagstiftning eller ramlagstiftning antas genom omröstning av er, annars kommer den att förkastas.
Parlamentets rättigheter utökas även på budgetområdet.
När författningen träder i kraft kommer kommissionens ordförande att väljas av er.
Debatten om frågan om hur presentationen av kandidater skall gå till har förvisso varit svår, och jag kan dessvärre inte utveckla den här.
Efter långa överläggningar, där givetvis både konventsledamöter och politiska grupper deltog, enades vi om en gemensam lösning.
Kandidaterna skall presenteras på förslag av Europeiska rådet, men med två nya inslag.
För det första skall resultatet av valet till parlamentet beaktas och för det andra skall nödvändiga samråd hållas.
Detta är således ett öppet förslag.
Det mest påtagliga är att ni kommer att ha rätt att avvisa förslaget.
Om ni inte med en majoritet av era ledamöter väljer den kandidat som Europeiska rådet föreslår, måste rådet föreslå en annan kandidat inom loppet av en månad.
Med Giuliano Amato som drivande kraft har konventet varit framgångsrikt när det gällde att gripa sig an den enorma uppgiften att förenkla och klassificera de europeiska besluten.
Jag drar mig till minnes de debatter som hölls i ert dåvarande utskott för konstitutionella frågor och Jean-Louis Bourlanges förslag.
Genom att hädanefter göra åtskillnad mellan lagstiftande handlingar och verkställande handlingar tar vi ett steg närmare de traditionella system som gäller i medlemsstaterna, således system som är välkända och begripliga för alla medborgare.
Det demokratiska system som Montesquieu och upplysningstidens tänkare föreställde sig - jag har i likhet med många andra intresserat mig mycket för Montesquieus tankar - kan tvärtemot vad som ibland hävdas inte överföras här, eftersom Montesquieus system avsåg att möta behoven hos en nationalstat, och det som han kallar? maktbalans? är en balans som enbart finns inom en sådan nationalstat.
Inte desto mindre har vi i någon mån lyckats göra en sådan överföring, i syfte att definiera en ny maktbalans som beaktar den dualism som är och med all sannolikhet kommer att förbli ett unikt utmärkande drag för Europeiska unionen, som är folkens union och medlemsstaternas union.
Vi har därför definierat en demokratisk modell på europeisk nivå som inte enbart beaktar befolkningens storlek - 450 miljoner invånare - och olikheterna mellan både nya och gamla medlemsstater, utan även önskan om att den europeiska kontinenten skall enas.
Vi har, kort sagt, om jag så får säga med all respekt och ödmjukhet, skapat en form av Montesquieu för tjugohundratalets Europa.
(Skratt och applåder)
Innan denna författning träder i kraft återstår fortfarande två stora hinder som måste övervinnas.
Den måste godkännas av regeringarna och ratificeras genom Europas folks demokratiska uttryck, i form av parlament eller folkomröstningar.
Jag skulle vilja säga ett par ord om den roll som ni kommer att bli tvungna att spela i denna process.
Men innan jag gör det vill jag undanröja all tvetydighet kring konventets framtida roll.
Konventet har uträttat vad det hade föresatt sig att göra.
Den 20 juni 2003 skickade jag på konventets vägnar till det grekiska ordförandeskapet de båda första delarna av det utkast till författning som konventet hade utarbetat.
När jag i Rom den 18 juli överlämnade den då fullständiga texten till utkastet till konstitutionellt fördrag, tillade jag - jag skall citera denna korta passus ordagrant för parlamentets förhandlingsreferat - att konventet har slutfört det uppdrag det tilldelades av Europeiska rådet i Laeken.
Genom att lägga fram utkastet till fördrag om upprättande av en författning för Europa anser konventets ordförande att han har fullgjort sin uppgift och att hans arbete är till ända.
Detta innebär att konventet inte längre har någon roll och att det inte längre kan ingripa i processen med regeringskonferensen, eftersom det inte har något mandat att göra det.
Däremot står konventets ledamöter, särskilt parlamentets talman, de vice talmännen liksom jag själv fortfarande till förfogande för var och en, även i denna kammare, som vill ställa frågor till oss om vilka argument som har fått oss att lägga fram något visst förslag som författningen innehåller.
Regeringskonferensen kommer att inledas om precis en månad, under Italiens ordförandeskap, vars företrädare kanske kommer att säga något om detta till oss alldeles strax.
De flesta konventsledamöterna uttryckte innan de skildes åt en önskan om att konferensen blir kort och kan avslutas senast före årets slut.
Europeiska rådet i Thessaloniki beslutade att regeringskonferensen skall ta vårt utkast till författning som dess utgångspunkt.
Tre lösningar är därefter möjliga lösningar.
Antingen förbättrar regeringskonferensen utkastet till författning, även om det är svårt att föreställa sig hur den skulle kunna åstadkomma det,
(Applåder)
... och det säger jag inte av något kollektivt högmod hos textförfattarna, utan för att denna konferens kommer att råka ut för två hinder som konventet slapp ställas inför, nämligen tidsbristen och regeln om enhällighet.
Hur skall man på två och en halv månad kunna förbättra ett förslag som det tog oss sexton månader av oavbrutet arbete att utarbeta?
Hur kan enhällighet dessutom ge mer genomgripande lösningar än dem som vi kämpade om för att nå samförstånd?
Men låt oss vara goda förlorare!
Om regeringskonferensen lyckas förbättra författningen kommer konventsledamöterna att vara de första att applådera dess framgång.
Den andra möjligheten är att regeringskonferensen i slutänden enas kring förslag som är sämre än dem som konventet lade fram.
Det skulle kunna få allvarliga följder.
De reservationer eller den kritik som uttrycks på olika håll om våra förslag, särskilt om de institutionella frågorna, ger antydan om en högst verklig risk.
Man kan inte ändra en del av byggnaden utan att riskera att hela konstruktionen rasar.
De som tror att de kan göra betydande ändringar i våra institutionella förslag tror jag misstar sig.
Samtidigt som de förmodligen skulle göra en del människor nöjda, riskerar de att göra alla andra missnöjda och besvikna.
Den tredje lösningen, som förefaller vara den mest lämpliga, består i att godkänna utkastet till författning.
(Applåder)
Om det utkast till författning som tagits fram av konventet emellertid skall godkännas måste vi, och jag riktar mig nu till företrädarna för ordförandeskapet, på samma sätt godta att en del ändringar som godkänns enhälligt kommer att behöva göras i det.
Jag vill be er, utan att uppehålla mig alltför länge vid denna fråga, att begrunda de allvarliga konsekvenserna av ett misslyckande.
På grund av årstiden, platsen, solen och det nöje jag finner i att möta er, förefaller detta möte att genomsyras av en smula optimism.
Jag ber er ändå att begrunda konsekvenserna av och det allvarliga med ett misslyckande, den besvikelse och den frustration som detta skulle skapa hos hela den europeiska allmänheten.
Vi får slutligen inte glömma att det verkliga eldprovet kommer först efter regeringskonferensen, i och med ratificeringen i samtliga medlemsstater, i var och en av de tjugofem medlemsstaterna.
Denna ratificering är långt ifrån avgjord på förhand.
Det är min personliga övertygelse att, efter det att man har gjort en intensiv ansträngning för att tillhandahålla förklaringar och övertyga människor, om utkastet till författning som det har utarbetats av konventet föreläggs folket för ratificering, i en del länder genom folkomröstning, och i andra genom parlamentets godkännande, det till slut kommer att antas överallt.
Om man däremot lägger fram ett stympat eller avkortat utkast till författning fruktar jag att det kommer att förkastas i en eller flera medlemsstater.
Om utkastet tvingas undergå nedskärningar på detta sätt skulle det faktiskt förlora två av de avgörande argumenten som används för att stödja och försvara det, nämligen det sammanhang och den balans som har samlats i utkastet till författning.
Vi skulle därför utlösa en kris som Europa verkligen inte behöver under nuvarande förhållanden, och det här är en kris som det är svårt att se en lösning på.
Herr talman!
Europaparlamentet har en avgörande roll att spela genom hela denna process, och jag vill uppmana er att vara aktiva och vaksamma.
Det är faktiskt er uppgift att se till att allmänheten är välinformerad.
Vad som behövs är inte en regeringskonferens av traditionell typ, och med det menar jag en diplomatisk regeringskonferens, där det som debatteras mellan politiker, experter eller diplomater är de ömsesidiga fördelar som vissa försöker att uppnå på andras bekostnad.
Nej, det här kommer att bli en konstitutionell regeringskonferens av ett slag som vi aldrig tidigare har sett, som måste leda fram till skapandet av en författning.
Konferensen måste därför ansluta sig till särskilda regler.
Observatörer från parlamentet kommer att delta i denna konferens, och de måste varna allmänheten och kräva öppenhet!
Vid konventets sista sammanträde som ni deltog i, herr rådsordförande och konventsledamöter, föreslog jag att regeringskonferensen skulle låta sig inspireras av vår arbetsmetod, som vi faktiskt blev ålagda att följa, genom att, om så krävs på Internet, göra det obligatoriskt att offentliggöra alla förslag till ändringar och alla ändringar i författningen.
(Applåder)
Detta skulle ge allmänheten och medier möjlighet att bilda sig en exakt uppfattning om innehållet i debatterna.
På liknande sätt tycker jag att det skulle vara legitimt att ni vid varje sammanträdesperiod i parlamentet blir informerade om hur konferensens arbete fortlöper, precis som jag har informerat Europeiska rådet om konventets arbete.
Ni skall alltså avge ett yttrande om denna regeringskonferens, och ni skall göra det innan konferensen inleds i Rom.
Det är givetvis ni själva som har det avgörande ansvaret för att göra ett utkast till och godkänna detta yttrande, men jag tror att det kan tjäna som en varning.
Om det konstitutionella fördraget, som har utarbetats av konventet under fullständig insyn och med omfattande medverkan av er, om det väsentligen skulle försvagas i sin räckvidd av regeringskonferensen och till följd av det avvisas av Europaparlamentet, kommer det att ha mycket liten utsikt att ratificeras av Europas stater och folk.
Om däremot unionens regeringar vid regeringskonferensen antar ett konstitutionellt fördrag som ligger nära konventets utkast - vi förväntar oss inte att det skall bli exakt samma som det som vi har utarbetat - och om det får Europaparlamentets godkännande, kommer det att inta en central plats i den viktiga politiska debatt som kommer att äga rum i samband med Europavalet i juni 2004.
Det blir också ett tillfälle att vädja till alla aktörer på vår kontinent att mobilisera det civila samhällets intresse och få de tveksamma att bestämma sig.
Dessa är de människor som har förlorat tilltron till unionens förmåga att enas och förnya sig.
Den breda debatten i samband med Europavalet kommer således att ge ett eko av vårt konvents blygsamma arbete, genom att hjälpa till att föra de europeiska medborgarna närmare unionen, att förstå den bättre, så att de till sist kan känna igen sig i den.
Ärade parlamentsledamöter!
Alldeles i slutet av vårt arbete lade vi på begäran av era företrädare till ett antal symboler i författningen, i synnerhet en slogan för Europeiska unionen som lyder? enat i sin mångfald?.
Jag uppmanar er, och ber er, att hjälpa Europa att skaffa sig en författning som gör det möjligt för Europa att förbli fritt, fredligt och förnöjt genom att det blir enat i sin mångfald.
(Applåder)
