# ID: svediakorp-gov438724
# author: Koukiadis (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 584
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Föredraganden har behandlat de funktionshindrades problem med ett särskilt, nästan överflödande, engagemang och hon är värd gratulationer från alla våra ledamöter.
Vanligtvis erbjuder vi oss alla att säga goda ord om de funktionshindrade.
Vad som emellertid inte nämns är att problemet med funktionshinder inte bara gäller en separat grupp av olyckliga människor: det rör oss alla, för vi är alla potentiellt funktionshindrade.
Vi behöver bara tänka på de tusentals människor som varje år blir funktionshindrade på grund av olyckor på arbetsplatsen eller i trafiken.
Detta faktum är i sig tillräckligt för att väcka oss till nödvändig insikt och för att minska den likgiltighet vi hittills har gett uttryck för.
Vi vet alla att den stora vändpunkten i inställningen till funktionshinder under de senaste åren är att de funktionshindrade inte enbart behandlas som personer med problem, utan som personer med mänskliga rättigheter.
Vad som däremot ännu inte fått fullt genomslag är att detta inte bara är fråga om att tillerkänna en kategori personer vissa ytterligare rättigheter.
Erkännandet av de funktionshindrade som personer med rättigheter ingår i förverkligandet av en fungerande demokrati.
Det är alltså en fråga om ett effektivt utövande av samtliga befintliga grundläggande rättigheter.
Rätten till yttrandefrihet förutsätter rätten till information.
Ingen av dessa båda rättigheter kan utövas av de funktionshindrade om de inte får tillgång till det rätta språket.
De offentliga myndigheternas tillgänglighet för alla är bara tomma ord om inte hindren för de funktionshindrades tillgång till myndigheterna undanröjs.
De grundläggande rättigheterna att välja och att väljas kan i praktiken inte utövas av vissa funktionshindrade så länge ingen bryr sig om att se till att det finns specialarrangemang som gör att de kan rösta.
Eftersom förhållandena är som de är, handlar det inte om att önska sig mer avancerade garantier för rättigheter som de funktionshindrade redan har tillerkänts generellt eller ens principen om erkännande av speciella rättigheter, det handlar i stället om hur en så grundläggande fråga för en fungerande demokrati har kunnat förblivit olöst i så många år.
Tillåt mig att ställa en enkel fråga: 2003 har utsetts till Europeiska handikappåret.
En sådan högtidlig proklamation får praktisk betydelse när den inte enbart leder till ökad medvetenhet eller insamlande av material, utan också när beslut tas om bestämda tidtabeller.
Jag vet att kommissionsledamot Diamantopoulou har ett stort intresse och ett speciellt engagemang för en mer utvecklad politik för funktionshindrade.
Kommissionen och medlemsstaterna verkar dock inte befinna sig på samma våglängd.
Detta förklarar varför, vilket också föredraganden har påpekat, kommissionen undviker att göra några sådana förpliktelser.
Jag skulle därför vilja be kommissionsledamoten att till kommissionen förmedla vår ståndpunkt att Europeiska unionen inte på ett trovärdigt sätt kan utöva påtryckningar på FN: s medlemmar om att anta en speciell konvention, som skall vara bindande både för utvecklingsländerna och för de fattigaste länderna, när det mest utvecklade området vägrar att vara ett föredöme i dessa strävanden.
Under alla omständigheter är den grundläggande hållning som måste godkännas inte att erkänna nya rättigheter, utan att effektivt tillämpa de rättigheter som redan säkerställs i de av FN erkända konventionerna.
På detta sätt kommer skyddet av de funktionshindrades rättigheter att frikopplas från tanken att det handlar om att bevilja rättigheter och kommer i stället att utgå från uppfattningen att detta är en skyldighet, baserad på de internationellt gjorda åtagandena.
