# ID: svediakorp-gov438647
# author: Lamy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,178
# sentences: 72
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag har lyssnat noggrant på alla frågor.
Med utgångspunkt från det jag hört är jag rädd att Europaparlamentets ledamöter ger dem rätt som hävdar att jordbruk är den enda fråga som kommer att diskuteras i Cancún.
Så är inte fallet: det finns i själva verket ungefär 19 andra frågor.
Politiskt sett ligger det inte nödvändigtvis i unionens intresse att agera som om jordbruket är den enda diskussionsfrågan i Cancún.
Visst har vi ett antal intressen på jordbruksområdet.
Jag nämnde tidigare till exempel de geografiska beteckningarna.
Men våra huvudintressen finns på andra områden.
Jag önskar därför att de av er som värnar om unionens intressen i de här förhandlingarna inte bidrar till uppfattningen att det bara är jordbruket som står på föredragningslistan i Cancún.
Jag skall ändå svara på de frågor som har ställts.
Cunha har rätt.
Eftersom utvecklingsländerna har mycket olika förhållanden måste vi ha olika tillvägagångssätt för vart och ett av de länder vi har att göra med.
Denna process bör föras inom det multilaterala systemet.
Det är dock kanske inte alltid så enkelt att övertyga Brasilien om att medge att Indien har en annan ståndpunkt och vice versa.
Även om Brasilien påstår sig stödja en fullständig avreglering vet vi mycket väl att detta synsätt inte delas av Indien.
Sådana förhållanden måste fastställas inom Världshandelsorganisationen.
Vi måste också se till att resten av vår jordbrukshandelspolitik får en funktion, om jag får använda ett sådant begrepp.
Som ni vet grundas denna politik på asymmetriska bilaterala avtal: vi öppnar våra marknader mer än vi kräver att utvecklingsländerna skall göra.
Jag tänker här på det allmänna preferenssystemet och allt utom vapeninitiativet.
Genom att inrätta dessa system har vi på sätt och vis ensidigt agerat för att stödja utvecklingsländerna.
Jag har ett tydligt svar på frågorna från O ' Neachtain, Bernié och Maes om sambanden mellan den gemensamma jordbrukspolitiken, dess utveckling och de internationella förhandlingarna vid Världshandelsorganisationen.
Min ståndpunkt i frågan överensstämmer med Franz Fischlers, kommissionens och Europeiska unionens ståndpunkt.
Det är en enkel ståndpunkt.
Först enas vi om vilka reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken vi anser vara nödvändiga.
När vi väl har fattat dessa beslut och tagit hänsyn till förslag från andra parter, enas vi om att åtgärder som ligger i linje med dem vi själva enats om ristas in i sten av Världshandelsorganisationen.
Kort sagt, den gemensamma jordbrukspolitiken är hönan och de internationella handelsförhandlingarna är ägget.
Jämfört med Förenta staterna har vi snarare en nedifrån och upp-metod, om jag får säga så.
Förenta staterna förhandlar på internationell nivå, gör åtaganden och tar sedan konsekvenserna för sitt eget jordbruksstöd.
Vårt mandat är till sin natur begränsat av det aktuella läget i reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Detta har alltid varit klart och tydligt, alla känner till förhållandena.
Låt oss ta exemplet med socker.
Sockermarknaden har ännu inte reformerats.
Kommissionen arbetar på detta och ett förslag väntas komma under de närmaste veckorna.
Detsamma gäller bomull, tobak och olivolja.
I detta skede kan dock inte Europeiska unionen göra några åtaganden i en förhandling, eftersom detta skulle leda till en ändring av den gemensamma organisationen av sockermarknaden som vi ännu inte har beslutat om.
Situationen är kort sagt mycket tydlig på denna punkt.
Erfarenheten visar att vi vet hur vi skall besluta om reformer som ger oss ett visst handlingsutrymme i förhandlingarna, när så krävs, och i regel av våra egna skäl.
Jag skulle nu vilja nämna avtalet mellan Förenta staterna och Europeiska unionen, eller närmare bestämt det tillfälliga ramavtal som vi förhandlade fram under sommaren.
Jag skulle vilja svara De Clercq att vi har agerat på begäran av övriga medlemmar i Världshandelsorganisationen.
De övriga uppmanade oss att komma överens.
Vi uppfattas som två jättar som anslår omkring en procent av våra nationella tillgångar till att stödja jordbrukssektorn.
De bedömer att det skulle vara svårt att framskrida i förhandlingarna så länge Förenta staterna och Europa har olika ståndpunkter.
Vi har besvarat deras begäran.
Svaret utgörs av en provisorisk ståndpunkt som gör att vi kan komma halvvägs i förhandlingarna.
I så fall återstår andra halvan av vägen.
Vi är medvetna om att vissa länder, Japan å den ena sidan och Brasilien och Australien å den andra, menar att den kompromiss vi har uppnått inte är precis vad de tänkt sig.
Detta är inte alls överraskande.
Avslutningsvis vill jag svara van den Berg och Maes som tog upp avtalet om de fattigaste ländernas tillgång till generiska läkemedel.
Själva avtalet är ett resultat av diskussioner och fick enhälligt stöd i Världshandelsorganisationen, däribland av de två tredjedelar av WTO: s medlemmar som är utvecklingsländer.
Jag är tillräckligt insatt i hur internationella förhandlingar går till för att veta att det faktiskt är länderna runt WTO: s förhandlingsbord som fattar besluten.
Ingen fattar besluten i deras ställe.
Vid förhandlingsbordet i WTO framförs utvecklingsländernas intressen av regeringsföreträdare från dessa länder.
Proceduren är densamma inom WHO, FAO och Internationella arbetsorganisationen.
Så fort dessa regeringsföreträdare förklarar sig nöjda med ett beslut som de har utövat påtryckningar för i flera år, anser jag att förhandlingarna har avslutats.
Jag är dock ganska säker på att en eller annan icke-statlig organisation kommer att vidhålla att utvecklingsländerna borde ha förhandlat hårdare.
Det är emellertid lika troligt att ett eller annat läkemedelsföretag anser att det är vi som borde ha förhandlat hårdare.
Det är detta kompromisser handlar om.
Jag kan inte sätta mig i utvecklingsländernas ställe och säga vad som ligger eller inte ligger i deras intresse.
Ett politiskt beslut är fattat och denna kompromiss kommer att vägleda vårt agerande under de kommande åren.
Men som jag sade tidigare är det enbart en del av problemet med de fattigaste ländernas tillgång till generiska läkemedel som lösts genom avtalet.
Vi har arbetat med problemet med internationell patenträtt.
Den utgör tio procent av problemet.
Vi måste fortfarande lösa den del som inte hör samman med patentproblematiken, nämligen problemen med finansiering, tillverkning och tillgänglighet.
Med andra ord återstår 90 procent av arbetet.
Vi måste vi samarbeta och gå samman med andra internationella organisationer, framför allt de som har inrättats för att finansiera arbetet med att bekämpa vissa av sjukdomarna i fråga.
Det handlar om att stödja utvecklingen.
Det handlar om nationell politik.
Jag överskattar inte de tio procent vi har klarat av.
Detta var nödvändigt för att visa andra vägen framåt.
Detta känner ni till, eftersom vi regelbundet har diskuterat frågorna med er i tre år.
Vägen ligger således öppen.
Vi kan våga hoppas, vilket vi tyvärr inte har kunnat göra på väldigt länge i den här frågan.
