# ID: svediakorp-gov438602
# author: van den Burg (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 649
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Av de fyra friheter som hör till den inre marknaden är det den fria rörligheten för personer och i synnerhet arbetare som har genomförts i minst utsträckning.
Man kan drömma om en större rörlighet på arbetsmarknaden och att upphäva inre gränser för arbetssökande.
För dem som ägnar sig åt denna rörlighet är situationen ofta mardrömslik.
Få vågar ta steget.
I Europa har vi en alldeles för låg rörlighet på arbetsmarknaden, och de som verkligen vågar ta språnget röner alltför liten uppmärksamhet från vår sida.
För politikerna i huvudstäderna behandlas dessa människor ofta som ett marginellt problem i landets utkanter, långt ifrån centrum.
Vi, europeiska politiker och politiska beslutsfattare, får ofta höra att vi inte skall blanda oss i den sociala tryggheten eftersom den är en nationell fråga.
Vi skall bara begränsa oss till förordning 1408 / 71.
Den här förordningen är, som namnet antyder, mer än 30 år gammal och har blivit alltmer svårförståelig med åren.
Det tog också fem år innan rådet nådde ett slags överenskommelse om förslaget till förenkling som kommissionen lade fram 1998.
Detta har varit en mödosam process som ännu inte på något sätt är avslutad, men nu har lyckligtvis klara riktlinjer utarbetats för den fortsatta processen.
Eftersom dessa redan har nämnts av andra, behöver jag inte upprepa dem.
Jag värderar högt det arbete som Europeiska kommissionen och rådets arbetsgrupper har uträttat, och givetvis vår föredragande Jean Lamberts arbetsinsatser, som även fört ingående överläggningar med de andra institutionerna.
Ändå kvarstår många problem.
Jag har en känsla av att vi har löst många av dessa problemen tack vare att våra ändringsförslag ofta har utarbetats i linje med kommissionen och rådet.
Men i praktiken finns det ändå två andra viktiga flaskhalsar.
För det första är det viktigt att veta vad medlemsstaterna verkligen kommer att införa inom ramen för förordningen och vilka undantag och förevändningar de kommer att hitta på för att kringgå bestämmelserna.
Av den anledningen är tillämpningsförordningen och bilagorna av oerhört stor vikt.
Dessa har ännu inte presenterats för oss men är under utarbetande i rådet.
Jag anser att vi absolut måste ta detta i beaktning när vi bestämmer oss för vår slutgiltiga ståndpunkt.
Vad den saken beträffar har medlemsstaterna alltså blivit varnade, och tillsammans med våra kolleger i de nationella parlamenten kommer vi under resans gång att hålla ett öga på våra ministrar och företrädare i rådet.
För det andra gränsar dessa problem ofta till andra lagar och bestämmelser som inte helt faller inom ramen för förordningen.
Detta är exempelvis fallet i sociala trygghetsbestämmelser i vilka åldersgränser och definitioner av vilka som är stödberättigade härrör från familjerätten i medlemsstaterna.
Eller, något som är mycket vanligt i Nederländerna, kombinationer av sociala trygghetsbestämmelser som fungerar som en grund parallellt med tilläggsbestämmelser som faller utanför ramen för förordningen.
Skattereglerna är ett annat stort problem.
Europeiska samordningsregler saknas.
Det finns bara mellanstatliga avtal medlemsstaterna emellan, och ofta rimmar de illa med dessa skatteregler och bestämmelserna i förordningen.
Detta är ett stort problem, i synnerhet för de gränsarbetare som bor i ett EU-land och arbetar i ett annat.
Kommissionen har försäkrat oss om att dessa problem inte helt kan lösas inom förordningen, och det är därför som vi har flyttat över ett antal ändringsförslag från artiklarna till beaktandena.
Detta innebär emellertid inte att kommissionen och rådet bör ta dem på mindre allvar.
Detta vill jag med kraft tillägga.
Även på dessa punkter förväntar jag mig att kommissionen - kanske en ny kommission - under den närmaste tiden kommer att vidta kraftfulla åtgärder, eftersom det är minst lika viktigt att lösa dessa problem som problemen i den nuvarande förordningen.
