# ID: svediakorp-gov438594
# author: Lambert (Verts/ALE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 933
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Som vi har hört är förordning (EEG) nr 1408 / 71 en mekanism för samordning av sociala trygghetssystem mellan medlemsstater, inte för harmonisering av dem.
Till exempel är det denna förordning som ger dig rätt till ersättning av akuta sjukvårdskostnader när du blir sjuk i en annan medlemsstat, förutsatt att du har din E111-blankett med dig, vilket jag är säker på att vi alla har.
Förordningens utgångspunkt är att ge de personer från en medlemsstat som bor eller arbetar i en annan samma rätt till social trygghet som en medborgare som bor i den medlemsstaten.
Det handlar om likabehandling.
Det innebär inte att du tar ditt nationella system med dig - vilket är någonting som människor inte förstår - utan att du växlar till det nya systemet där du bör behandlas jämlikt med andra.
När vi ändrar denna förordning är vi begränsade av en strikt rättslig grund inom fördragen och av flera avgöranden av EG-domstolen om förordningens tillämpningsområde: definitioner av social trygghet och inte av social välfärd i allmänhet, till exempel.
Det är sant att vi, som utskott, har funnit detta frustrerande.
Oförmågan att bygga broar mellan nationella system är problematisk, och detta får många människor att känna sig dåligt omhändertagna när luckor uppstår mellan systemen.
De tycker att det är Europas uppgift att sörja för dessa broar.
Vi vet att en av de tre huvudfrågor som sysselsätter rådgivningstjänsterna är frågan om människor som lämnar sin anställning för att tillsammans med sin partner eller make flytta till ett annat land och som därmed förlorar rätten till arbetslöshetsunderstöd; härav ändringsförslag 2 och 43 från utskottet.
Medlemsstaterna skulle kunna hjälpa till genom att erkänna detta som ett giltigt skäl till arbetslöshet.
Som vi har hört syftar kommissionens förslag till att förenkla och modernisera förordningen.
Rådet har arbetat utifrån dessa förslag sedan 1999, och parlamentet har följt arbetet i avsikt att samarbeta för att nå framsteg som gynnar medborgarna och ligger i linje med EG-domstolens avgöranden.
Vi har dock även försökt att signalera när vi sett problem och att söka lösningar när så har varit möjligt inom förordningens begränsade tillämpningsområde.
Jag är mycket tacksam för samarbetet med såväl rådet som kommissionen och, naturligtvis, för den mycket stödjande samverkan mellan kollegerna i utskottet.
Vi i denna lagstiftande församling har en ömsesidig önskan att se de nödvändiga ändringarna av förordningen genomföras.
Vårt utskott stöder utvidgningen av tillämpningsområdet för förordning 1408 / 71.
Vi stöder steget att infoga förtida pensionsförmåner oavsett hur länge dessa fortsätter att gälla, med tanke på den nuvarande tendensen att förlänga arbetslivet och ursprungsförmåner.
Majoriteten i utskottet beklagar djupt att en svag rättslig grund har inneburit att den utvidgade familjedefinition vi önskar se i ändringsförslag 20 är så problematisk.
Vi hoppas att rådet skall finna en progressiv lösning i sitt svar på Europaparlamentets omröstning om Santinis betänkande.
Om problemet kvarstår tror många av oss att vi kommer att få se mål i EG-domstolen rörande bristen på ömsesidigt erkännande av civilstånd när det gäller par där båda är av samma kön.
Utskottet gläds likväl över att det under Europeiska handikappåret tycks göras framsteg i fråga om utnyttjande över gränserna av vissa handikappförmåner.
Jag uppskattar Oomen-Ruijtens initiativ att lägga fram den föreslagna nya artikel 55, som stöds av många politiska grupper.
Detta betyder att ändringsförslag 42 - utskottets överbryggande och i viss mån varnande ändringsförslag - kan ersättas av ändringsförslag 55.
Livet för många funktionshindrade har blivit ett rent elände till följd av den nuvarande situationen, i vilken handikappförmåner inte kan tas med från ett land till ett annat.
Dessa människor har inte kunnat utöva sin fria rörlighet, eftersom de inte har haft råd.
Ett annat område där kollegernas arbete har varit till mycket god hjälp gäller gränsarbetare, vilka ställs inför särskilda svårigheter att balansera mellan två system.
I den ändrade texten i skäl 4 görs en särskild hänvisning till frågan om beskattning.
Jag vill här betona att det rör sig om en hänvisning och inte om ett försök att harmonisera beskattningen inom Europeiska unionen.
Där påpekas att det finns svårigheter som måste lösas, även om denna förordning kanske inte är rätt instrument för att göra det.
Detta är ett problem som bara kan förväntas växa, eftersom vissa medlemsstater slår ihop sina system för betalning av skatter och sociala avgifter och människor kan inse att de betalar två gånger för en tjänst som de bara kan erhålla en gång.
Även de ändringsförslag som rör artiklarna 57 och 59 tar upp behovet av att angripa möjliga problem innan de drabbar enskilda människor och anknyter i själva verket till tidigare beslut av Europaparlamentet.
Som jag tidigare nämnde är förordningens tillämpningsområde begränsat: den kan inte lösa alla frågor som står i samband med gränsarbetare eller tillgång till sjuk- och hälsovård, särskilt inte när dessa saker för närvarande behandlas i fördragen som en uppsättning varor och tjänster snarare än samhällsomfattande sociala tjänster.
Vi kan likväl försöka se till att förordningen blir så tydlig och allsidig som möjligt, så att arbetsgivare inte kan smita undan sina skyldigheter gentemot arbetstagarna genom att till exempel uppmana dem att bli egenföretagare för att slippa betala sociala avgifter.
Förordningen bör vara ett stöd för fri rörlighet, inte ett hinder, och vi hoppas att vårt gemensamma arbete kommer att leda i den riktningen.
