# ID: svediakorp-gov438548
# author: Souchet (NI). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 550
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det dokument vi behandlar i dag har i själva verket ett direkt samband med den grundläggande frågan om sjösäkerhet, och vi måste närma oss den med den senaste tidens katastrofer i åtanke.
Dessa katastrofer har kastat en skugga över våra kuster och har ett tydligt samband med frågor som rör otillräcklig utbildning av besättningar.
Inte bara de senaste årens ökade antal haverier orsakade av mänskliga misstag, utan också antalet kollisioner med dödlig utgång och olyckor som inte rapporteras, avslöjar både stora brister i fråga om utbildning av besättningar och avsaknaden av en grundläggande kultur som innebär största möjliga solidaritet mellan sjöfolk.
Våra fiskares arbete innefattar i dag en ständig fruktan för att kollidera med ett handelsfartyg.
Sådana kollisioner har tyvärr blivit vardagsmat längs våra kuster.
Vi ser också hur svårt det är för familjerna till de förolyckade sjömännen att få kompensation för sitt lidande, och då tänker jag framför allt på fallet med det franska fiskefartyget Cistude som för nästan precis ett år sedan klövs av det norska lastfartyget Bow Eagle.
Det faktum att denna olycka, som orsakade flera sjömäns död, inte anmäldes tycks inte ha lett till mer än ett kort fängelsestraff.
I själva verket måste rekryteringen av besättningsmän från tredje land ses som en nödlösning.
I verkligheten sker detta genom bemanningsföretag.
Dessa rekryteringsorgan är i vissa fall mer angelägna om att ta ut höga avgifter på lönen för de sjömän de förmedlar till fartygsägarna än om sjömännens kvalifikationer.
Verkliga insatser för att förhindra katastrofer där den mänskliga faktorn spelar en avgörande roll måste därför organiseras utifrån två grunder och inte bara en.
Den första grunden är en föregripande satsning på att utbilda besättningar bestående av medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, innan vi uppmuntrar och underlättar anställning av sjömän från tredje länder, vilket detta direktiv tenderar att göra.
Vi måste allvarligt rannsaka oss själva i fråga om de verkliga orsakerna till den nuvarande bristen på kvalificerade sjömän i unionen och utforma en förebyggande politik för att rätta till denna negativa utveckling.
Därför anser jag att ändringsförslag 1 och 2, som det berörda utskottet lagt fram, är ytterst relevanta.
Den andra grunden för detta förebyggande arbete handlar om det oeftergivliga kravet på att skaffa största möjliga antal garantier för kvaliteten på och effektiviteten i utbildningen för utländska sjömän när dessa rekryteras till fartyg som seglar under en av Europeiska unionens medlemsstaters flagg.
Även om det är besvärligt är det önskvärt att själva utbildningsinstituten också kontrolleras, vilket föreslås i ändringsförslag 12 och 15.
Ett system med återkommande kontroller, som föreslås i ändringsförslag 23, förefaller mig relevant för att undvika att direktivets bestämmelser låses under en lång period.
Men varför vill man då till varje pris frånta medlemsstaterna deras ansvar på ett område som i första hand rör säkerheten?
Europeiska sjösäkerhetsbyrån kan säkert bidra med värdefull expertis när det gäller att utvärdera utbildningar, men varför skulle en sådan utvärdering av tredje länder begränsas till kommissionen och sjösäkerhetsbyrån?
Till sist, herr talman: varför skulle vi vilja frånta medlemsstaterna rätten att återkalla erkännanden när de menar att detta är ytterst viktigt för deras egen säkerhet?
