# ID: svediakorp-gov438525
# author: Schmitt (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 822
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
I dag diskuterar vi faktiskt en förordning om förhandling om och genomförande av luftfartsavtal.
Detta förebådar slutet på en tvist som har sysselsatt kommissionen och medlemsstaterna i flera år, en tvist som tyvärr inte avgjordes politiskt vid en tidpunkt då detta fortfarande skulle ha varit meningsfullt, utan som slutligen måste så att säga biläggas på grundval av ett beslut från EG-domstolen.
Tidigare fortsatte medlemsstaterna att sluta bilaterala luftfartsavtal, vilket ledde till att den inre marknaden, som vi redan hade förverkligat 1992, avskaffades inom lufttransportsektorn, vilket slutligen ledde till att möjligheterna och tillfällena för medlemsstaternas flygbolag inskränktes.
Därför är det logiskt - vilket jag helt håller med om - att vi äntligen får ett gemenskapsavtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, för att kunna ta upp konkurrensen som europeisk kontinent och utnyttja de möjligheter som Förenta staterna sedan flera år har utnyttjat i våra medlemsstater.
Jag förstår inte riktigt kommissionens synpunkter och har också klargjort detta i mitt betänkande: kommissionen har, säkert delvis på grund av irritation och delvis på grund av frustration efter att i åratal försökt påverka rådet för att få ett förhandlingsmandat, hänvisat till lagstridighet och därmed kanske kastat ut barnet med badvattnet!
När kommissionsledamot Barnier nämnde att rådet redan mer eller mindre hade godtagit att medlemsstaterna i framtiden måste lägga fram resultaten från sina bilaterala förhandlingar för godkännande, då tror jag att vi har kommit långt bort från det som vi tidigare diskuterade så intensivt och även skrev in i det konstitutionella fördraget, nämligen subsidiaritetsprincipen.
I detta kan jag - trots all irritation, trots all hänförelse - över huvud taget inte stödja kommissionens förfaringssätt att behandla medlemsstaterna som småbarn i en fråga som när allt kommer omkring är viktig för de nationella flygbolagen.
Jag ifrågasätter inte att gemenskapen i framtiden måste leda förhandlingarna på vissa områden, det är rätt och riktigt, inte minst med tanke på den jämlikhet som måste åstadkommas.
Som ni med rätta påpekade finns det hur som helst fler än 2 000 nationella bilaterala luftfartsavtal och dessa luftfartsavtal måste vidareutvecklas, de måste absolut upprätthållas och nya måste läggas till detta antal.
Jag anser att det är rätt och riktigt att dessa bör få bli kvar inom medlemsstaternas suveränitet om det inte finns någon skyldighet eller något behov av ett gemenskapsavtal.
Att dessa nationella avtal uppenbarligen måste vara utformade i enlighet med gemenskapsrätten är, som jag ser det, självklart, men det är oacceptabelt att begränsa medlemsstaternas spontanitet och suveränitet så att de i fråga om varje avtal inte bara så att säga måste anmäla när förhandlingarna har börjat, utan också meddela resultaten och få dem godkända av kommissionen.
Jag vill än en gång klart och tydligt säga att jag i mitt betänkande har försökt uttrycka detta på ett något annorlunda sätt, och jag har inte följt kommissionens förslag, vilket kommissionsledamot Barnier än en gång tydligt har redogjort för.
Jag anser att kommissionen bör inskränka sig till de områden där det finns ett behov för gemenskapen att förhandla, och att medlemsstaterna i övrigt även i fortsättningen bör ha rätt att förhandla, naturligtvis med beaktande av gemenskapsrätten och kommissionens rätt att vid behov ingripa.
När jag säger att vi närmar oss slutet på tvisten är jag optimistisk och tror att vi senast vid den andra behandlingen kommer fram till en lösning som rådet, kommissionen och parlamentet kan godkänna.
Fram till helt nyligen fördes också diskussioner i denna riktning, eftersom alla sidor är beredda att ta ett litet kliv framåt.
Medlemsstaterna är beredda att godta att åta sig att infoga vissa standardklausuler i kommande luftfartsavtal, och därför tror jag att vi, trots att våra utgångslägen fortfarande skiljer sig åt, kommer att lyckas reglera detta i god tid, till ömsesidig tillfredsställelse för alla parter.
Jag vill ta upp en sista punkt, eftersom vi ju strax skall gå till omröstning, och det är ändringsförslag 17.
I detta ändringsförslag, som dessvärre - jag använder ordet medvetet - fick majoritetens stöd i utskottet, slås fast att principen om att förorenaren skall betala bör spela en roll i framtida avtal.
Än en gång vill jag understryka att förhandlingar om luftfartsavtal uteslutande handlar om vilka trafikrättigheter som behålls och vilka som kan utnyttjas, och jag kan över huvud taget inte begripa vad principen om att förorenaren betalar har att göra med ett luftfartsavtal om dessa trafikrättigheter.
Uppenbarligen kan vi skriva in en hel del i förordningar, men det som inte hör dit bör tas bort igen eftersom det inte är relevant i sammanhanget.
Därför vädjar jag uppriktigt till er att inte rösta för ändringsförslag 17.
(Applåder från vissa håll)
