# ID: svediakorp-gov438522
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,703
# sentences: 113
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger, föredragande!
Jag vill först tacka kammaren för denna nya debatt om sammanhållningspolitikens framtid.
Detta tack riktar sig givetvis till de båda föredragandena, Mastorakis och Pomés Ruiz, som jag har lyssnat till med stor uppmärksamhet, men också till var och en av er.
En ny debatt om EU: s framtid - och det är inte den sista - pågår därför i denna församling i ett ytterst viktigt skede, eftersom det bara är några månader kvar till det utvidgade, återförenade Europa där, jag upprepar, de ekonomiska, sociala och regionala skillnaderna och orättvisorna kommer att bli mycket större än i dag.
Unionen kommer att utökas med en tredjedel så många medborgare, med en tredjedels territorium men endast med 5 eller 6 procent i välfärd.
Så ser verkligheten ut i det utvidgade och återförenade Europa som blir verklighet den 1 maj nästa år.
Denna verklighet gör att vi måste ifrågasätta den politik vi bedriver i dag, en politik som jag har den äran att leda tillsammans med mina kolleger Anna Diamantopoulou och Franz Fischler.
Vi måste utvärdera den objektivt och klarsynt och föreställa oss hur den kommer att se ut under den nya perioden från 2007 till 2013 eller 2011.
Kommissionen kommer att lägga fram sina förslag för denna period i den tredje sammanhållningsrapporten, vilken jag arbetar med just nu.
Samtidigt har vi inom kommissionen självklart diskuterat nästa budgetplan i flera månader.
Jag vill i förbigående betona den anda vi arbetar i och som jag har arbetat med er i de senaste fyra åren.
Denna anda färgas av en vilja till öppenhet.
Vi har ingen hemlig agenda.
Vi har inget i bakfickan för strukturfonderna under nästa period.
Sedan januari 2001 har kommissionen antagit och offentliggjort flera dokument - framför allt inför kammaren - inklusive det dokument som behandlas i betänkandet av Mastorakis.
I denna lägesrapport redogör vi för fakta och siffror samt anger vissa framtida riktningar, dock utan att vara så ambitiösa att vi formar en strategi för framtiden.
Denna strategi kommer att ingå i den tredje sammanhållningsrapporten, som planeras till slutet av detta år.
Alltsedan forumet för sammanhållning hölls i maj 2001 har kommissionen ärligt och öppet sökt bidrag från parlamentet och utskotten, men även från lokala myndigheter, sammanslutningar av valda företrädare och medlemsstaterna.
Vi har fått många bidrag som finns tillgängliga - öppenheten är total - och kan hämtas på vår webbsida.
Vi skyggar alltså inte för förslag, kritik och debatter.
Miguélez Ramos talade nyss om Sapir-rapporten som jag har uttalat mig ganska kritiskt om, inte på grund av att jag skulle ta avstånd från den diagnos som ställs på den europeiska situationen och vårt behov av att öka satsningarna på konkurrenskraft, innovation, forskning och utbildning, utan därför att jag tar avstånd från slutsatserna och framför allt - vilket ni med rätta påpekade, Miguélez Ramos - den vansinniga idén att avskaffa regionalpolitiken som instrument.
Samtidigt är jag öppen för all konstruktiv kritik.
Scallon tog för en stund sedan själv upp några idéer som jag noterade.
Sammanhållningspolitiken är ingen helig ko som vi inte skulle ha rätt att störa.
Tvärtom: under de två senaste åren har jag fört en ständig dialog med parlamentet, särskilt med utskottet för regionalpolitik, transport och turism som i ytterligare några veckor inspireras av Luciano Caveri - som jag hedrade i går i en annan debatt - och även med budgetutskottet och budgetkontrollutskottet.
Allt detta har resulterat i konkreta reformförslag.
Vissa av dessa reformer genomförs dessutom redan innan den kommande programperioden ens har inletts.
Även om vi hur som helst är överens om att vi behöver förnya sammanhållningspolitiken, också ganska grundligt, håller vi inte med om att den bör avskaffas eller åternationaliseras.
Jag vill inte ha en halv sammanhållningspolitik.
Karas talade för en stund sedan om välgörenhet.
Men sammanhållningspolitiken, en solidaritetspolitik som EU kan vara stolt över och som har varit ett av Europeiska unionens bästa och mest konkreta politikområden, är inte en välgörenhetspolitik.
Den är inte heller en blankocheck som kan skickas till de fattigaste länderna och regionerna.
Den är inte bara en finansiell eller skattemässig överföring från ett land till ett annat.
Denna politik uttrycker något annat.
Den symboliserar en särskild idé om Europa.
För mig liksom för många av er, ärade kolleger, betyder denna idé om Europa något mer än bara en stormarknad.
Sammanhållningspolitiken bör vara symbolisk.
Den är beviset på en gemenskap - och detta ord är viktigt - en gemenskap av regioner och stater som delar med sig till varandra i väntan på den dag man - vilket jag hoppas - blir en politisk makt.
Jag delar Markovs uppfattning om denna Europaidé, som han nyss beskrev.
Han talade om en genuin politik som tjänar både ett närmande, där ett sådant närmande krävs, särskilt i de regioner som släpar efter mest i utvecklingen, och behovet av konkurrenskraft för alla, samtidigt som hänsyn tas till att regionerna faktiskt finns.
Herr talman!
Effektiviteten i denna politik har framhållits av några ledamöter, men den har också kritiserats av andra.
Jag vill tacka Guy-Quint för att hon påminde kammaren om hur viktig den är.
Jag håller däremot inte med Korakas om att denna politik har varit ett misslyckande.
De siffror jag har och som står till ert förfogande visar inte att allt är perfekt, men denna politik har gett resultat för de fyra länder som omfattas av sammanhållningspolitiken.
I dessa länder har BNP per capita ökat med 10 procentenheter mellan 1988 och 2001, tack vare deras ansträngningar men också tack vare det europeiska stödet.
Utifrån de siffror för mål 1-områden som medlemsstaterna har lämnat till oss kan jag konstatera att de genomsnittliga tillgångarna per capita i dessa länder ökade med 6 procentenheter mellan 1989 och 2001.
Dessa siffror bevisar att politiken gör nytta.
Återigen: vi bör bevara denna politik men samtidigt förnya den.
Vi måste inse vikten av att det finns regioner och att dessa inte bara skall förvaltas.
I många regioner, särskilt mål 1-områden, har det gjorts framsteg när det gäller partnerskap, jämställdhet, utvärdering, programplanering och planläggning.
Det är sådant sammanhållningspolitiken för med sig: inte bara pengar utan också en modernisering av vårt sätt att arbeta tillsammans och administrera våra angelägenheter.
Att det finns regioner är lika viktigt både ekonomiskt och socialt.
Varje territorium har sina särskilda behov, och jag blir ofta förvånad över att man kan förneka denna självklarhet.
För Schroedter, som uttalade sig tidigare och vädjade om en långsiktig strategi, vill jag klargöra att detta kommer att stå i centrum för mina och mina kollegers tankearbete när vi skall specificera våra förslag i den tredje sammanhållningsrapporten.
Detta är den främsta politiska lärdom jag skulle vilja lyfta fram från behandlingen av Mastorakis och Pomés Ruiz betänkanden, med andra ord den samstämmighet som förenar våra institutioner i den grundläggande ambitionen om en politik för alla, en tydlig regional politik som tjänar gemenskapens prioriteringar.
Vi har inte tid att gå närmare in på föredragandenas förslag.
Jag vill bara mycket kortfattat peka på sex punkter som till viss grad utgör ryggraden i den reform som vi tillsammans skulle kunna tänka oss och vilja ha.
För det första prioriteringen - som kommer att bekräftas och förstärkas - av de regioner vars utveckling släpar efter.
De flesta av dessa regioner finns naturligt nog i alla nya medlemsstater, men inte bara i dessa stater.
Till Berend och hans granne Cocilovo, till Markov eller till Wenzel-Perillo vill jag säga att jag kommer att hitta en rättvis gemenskapsbaserad lösning för de regioner som kommer att drabbas av den så kallade statistiska effekten.
Jag kan just nu tänka mig ett mål 1 a för att möta dessa regioners särskilda problem.
Den andra punkten gäller enigheten om att stödja regionernas konkurrenskraft, där sådant stöd är nödvändigt, med hjälp av ett begränsat antal tematiska prioriteringar som hänger samman med och ger synergieffekter tillsammans med de allmänna mål för EU som fastställdes i Lissabon eller Göteborg.
Låt mig i sammanhanget, eftersom jag talar om konkurrenskraften i alla regionerna, säga till Duin att det nya mål 2 enligt min uppfattning kommer att bli ett riktat och verkligen decentraliserat mål som följer de prioriterade målen från Göteborg och Lissabon.
Med andra ord, några av er har kritiserat det faktum att anslagen sprids ut till alltför många mottagare, vilket regionalpolitiken fortfarande tillåter med stöd av de förordningar och åtgärder som fastställdes i Berlin.
Jag tror att vi måste begränsa och kanske till och med sätta stopp för denna spridning genom att rikta in oss på målen och prioriteringarna från Lissabon för det nya mål 2, om vi behåller detta mål.
Ärade kolleger, många av er är medvetna om att det i utvecklade regioner vars utveckling inte släpar efter ibland eller rentav ofta kan uppstå situationer som är mycket allvarliga, ibland tragiska och ibland skamliga, särskilt i fattigare områden, som ett resultat av olaglig invandring.
Detta gäller även i fråga om den industriella omstrukturering som hänger samman med marknaden som helhet och som kan slå hårt mot industridistrikt.
Det gäller ibland även klimatrelaterade katastrofer.
Tidigare hänvisade Ferrández Lezuan, vilket jag också gjorde i går kväll, till vad som sker till följd av skogsbränderna i Portugal.
Det kommer att behöva skapas nya arbetstillfällen i de områden som har förstörts helt av branden, för om det inte finns någon skog finns det heller inget arbete för invånarna där.
Vi är alltså väl medvetna om att Europeiska unionen aktivt måste visa solidaritet med de regioner som inte nödvändigtvis tillhör mål 1.
En tredje punkt som vi är eniga om är att väsentligt förstärka samarbetet, vilket också är en symbol för Europeiska unionen, framför allt i fråga om gränsöverskridande arbete och projekt.
En fjärde punkt som Pomés Ruiz framhöll i sitt betänkande rör sammanhållningspolitikens territoriella aspekt.
För en stund sedan gav Pohjamo och Kauppi en utmärkt beskrivning av den verkliga situationen i de nordliga regionerna - som jag för övrigt har besökt - i Sverige och i Finland.
Santini gjorde detsamma för bergsområdena.
Det är förresten inte nödvändigt, Santini, att förklara situationen i bergsområdena för mig: under 20 år har jag varit förtroendevald för en bergsregion.
Segni i sin tur talade om öarna.
Allt detta handlar om regionala förhållanden i områden med strukturella begränsningar, vilket innebär att det i dessa regioner är svårare än på andra håll att lyckas med eller att ens genomföra gemenskapspolitiken.
Vi måste således ta hänsyn till detta faktum, kanske på det sätt som Hatzidakis föreslog tidigare, eller genom ett ändringsförslag, genom att höja anslagsnivån.
Låt mig än en gång säga att jag beaktar alla idéer, särskilt Pomés Ruiz förslag.
När det är dags att utarbeta nya förslag vet jag också att jag kommer att få stöd inte bara från kammaren, utan även från den nya europeiska konstitutionen.
Jag har haft äran att delta i arbetet i konventets presidium och jag har varit mycket angelägen om att införa begreppet territoriell sammanhållning i den europeiska konstitutionen.
Jag hoppas att stats- och regeringscheferna kommer att stå fast vid detta.
Detta begrepp har nyligen lagts till begreppet och kravet på ekonomisk och social sammanhållning, ett begrepp som det också förstärker.
Den sista punkten vi är eniga om är att ett enklare och effektivare system bör införas för programplanering, förvaltning och kontroll, så att man inte alltid ifrågasätter Brysselbyråkratin, vilket Virrankoski just gjorde.
Jag vet mycket väl, mina damer och herrar, att det självklart finns byråkrater och teknokrati i Bryssel.
Men om man letar tillräckligt noga finner man byråkrati på många andra ställen än i Bryssel.
Om ni anser att det är svårt att genomföra strukturfonderna i era regioner och i era länder finns en del av förklaringen till svårigheterna troligen i Bryssel och i Bryssels komplexitet.
En förklaring finns också i de förordningar från Berlin vars tillämpning jag ansvarar för.
Det finns också objektiva skäl.
Om jag inte har resurser att genomföra kontroller kan jag inte lägga fram exakta siffror om förvaltningen av strukturfonderna eller redovisa räkenskaper - korrekta räkenskaper dessutom - för parlamentet och revisionsrätten.
Men ni är också väl medvetna om att en del av svårigheterna beror på komplexiteten i de nationella förvaltningssystemen.
Man kan mycket väl förenkla allt detta och jag är beredd att föreslå betydande förändringar i den här frågan, vilket även omfattar nya idéer.
Tidigare kritiserade Bradbourn idén om trepartsavtal.
Det handlar inte om att kringgå nationalstaterna: tanken med trepartsavtal är att föra samman Bryssel, den nationella huvudstaden och regionen när det gäller regional programplanering.
Detta är de punkter jag kan stödja, givetvis med tillägg av en budgetmässig strävan efter att förverkliga denna politik med en för trovärdighetens skull nedre gräns som jag personligen fastställt till 0,45 procent av gemenskapens BNP, även om det ännu är för tidigt att diskutera detaljer.
Flera av er har tagit upp en hel del frågor, och även om jag inte nämner er alla har jag noggrant noterat era synpunkter.
Jag skall därför avsluta genom att i likhet med Sudre, Fruteau och Marques tala om de mest avlägsna regionernas speciella situation.
Också i denna fråga har jag sett till att kommissionen i den nya artikel 326 återger och dessutom förstärker det som säkerställs i artikel 299.
Jag har också noterat den oro Karas och Esclopé uttrycker, en oro jag delar, angående tjänster av allmänt intresse och om dessa verkligen existerar, särskilt i de regioner som har de största problemen.
Slutligen, och detta är mina slutord, herr talman, mina damer och herrar, är jag angelägen om ytterligare en sak i samband med min kommande presentation av den tredje sammanhållningsrapporten: jag hoppas att debatten inleds mycket snart, trots valet till Europaparlamentet nästa år och förändringarna av kommissionen.
Låt oss inte förlora alltför mycket tid när det gäller att fatta beslut baserade på kommissionens förslag.
Det som står på spel är verkligen mycket viktigt.
Vi måste försöka skynda på tidplanen så att regioner och medlemsstater ganska snabbt vet vad de har att hålla sig till.
De bör om möjligt få kännedom om åtgärder och förordningar innan den pågående programperioden löper ut.
I sådana fall kan förhandlingar med regionerna inledas före utgången av 2006 och det blir möjligt att inleda genomförandet av projekt och program i alla regioner, framför allt i regionerna med de största svårigheterna, redan i början av nästa programperiod 2007, och inte först två år senare, vilket jag noterade blev fallet efter Berlin.
Vi har inte nått dit än, men det är en möjlighet som jag gärna ville framhålla för er.
I dagsläget måste vi fortsätta föra denna debatt som är svår eftersom sammanhållningspolitiken ifrågasätts och ibland döms ut.
Personligen kommer jag aldrig att tröttna på att förklara och försvara den på ett öppet och konstruktivt sätt, samtidigt som jag tar emot kritik och förslag.
I denna anda har jag noga uppmärksammat de två föredragandenas slutsatser och det - allmänt sett - mycket konstruktiva stöd som kammaren gett denna politik, en politik som är, och jag säger det igen, en av Europeiska unionens bästa och mest konkreta.
Detta är inte en passiv utan en aktiv solidaritetspolitik som hedrar Europeiska unionen.
(Applåder)
