# ID: svediakorp-gov438514
# author: Marques (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 399
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
I den här debatten skall jag enbart belysa den paradox som ekonomisk och social sammanhållningspolitik ställs inför, en paradox som dessutom visar sig i de båda betänkanden som nu debatteras.
Jag gratulerar föredragandena till det utmärkta arbete de har uträttat.
Faktum är att samtidigt som utvidgningen är den största utmaning som den gemensamma politiken någonsin har ställts inför, är det lätt att urskilja en matt och till och med motsträvig politisk vilja att bemöta det överväldigande behovet av att vitalisera den centrala programpunkt som europeisk integration utgör.
I stället för att vitalisera politiken talar man ibland om att återföra den till nationell nivå.
I stället för ökade resurser och större solidaritet sticker det nationella egenintresset fram huvudet.
Trots denna stämning har jag dock ännu inte förlorat hoppet om att få se visionära och enade politiska svar liknande svaren på de stora europeiska utmaningarna i samband med inrättandet av den inre marknaden och Ekonomiska och monetära unionen.
Då, när vi stod inför dessa utmaningar, fördubblades resurserna till den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken.
Nu, när vi står inför utvidgningen, är det just den ambitionen, att ta itu med de enorma regionala olikheterna till följd av utvidgningen, som behövs, inte minst eftersom sammanhållningspolitiken i framtiden även kommer att ställas inför den brist på sammanhållning som fortfarande råder bland Europeiska unionens nuvarande femton stater.
Denna brist på sammanhållning riskerar att bli ännu allvarligare till följd av den dynamik som utvidgningen medför samt den förmodade orättvisa fördelningen av bidrag.
Det är fullkomligt logiskt att länder som tjänar mest på utvidgningen skall bidra med mest för att finansiera europeisk solidaritet.
Detta är ännu en förhoppning som grundar sig på den ståndpunkt som kommissionen har intagit, i synnerhet kommissionsledamot Barnier, som tack och lov aldrig har slutat tro på en effektiv ekonomisk och social sammanhållningspolitik på europeisk nivå, förutsatt ett minimum av ekonomiska resurser: enklare, mindre centraliserat, mer effektivt och med en annan gemensam politik som i än högre grad bidrar till det som sammanhållningen syftar till, med andra ord en sammanhållningspolitik som måste förbättra sättet på vilket den möter de behov som finns i ö- och bergsregioner, glesbefolkade regioner och, naturligtvis, särskilt perifera regioner.
