# ID: svediakorp-gov438473
# author: Koukiadis (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-09-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 843
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden gjorde mig den äran att be mig att utarbeta ett initiativbetänkande om de rättsliga grunderna och respekten för EG-rätten.
Betänkandets titel är inte exakt.
Jag skulle nog säga att den är lite vilseledande.
I själva verket rör det sig i betänkandet om en mycket stor fråga, som på grund av motsägelsefulla ståndpunkter är mycket besvärlig för rådet, kommissionen och Europaparlamentet, och som gäller en undersökning av möjliga rättsliga grunder för Europeiska unionens rättsliga befogenheter att införa straffpåföljder vid vissa allvarliga överträdelser av EG-rätten.
Det råder stora meningsskiljaktigheter i frågan om och i vilken utsträckning man kan lagstifta om denna typ av verksamhet.
För att vi skulle få fram ett väl underbyggt betänkande, föreslog jag därför att det skulle hållas en offentlig utfrågning med företrädare för de olika åsiktsriktningarna, vilket kommissionen godkände.
Jag vill uttrycka min tacksamhet över deras bidrag, och tala om för kammaren att betänkandet bygger på de punkter där alla verkar mer eller mindre överens.
Det gemensamma målet för oss alla måste vara en effektiv tillämpning av gemenskapsbestämmelserna, men med pålitliga lösningar, eftersom det allra viktigaste för oss är att skapa rättssäkerhet.
Jag vill också påminna er om att frågan om att införa straffpåföljder för allvarliga överträdelser av EG-rätten också har väckts tidigare i samband med lagförslag om miljöskydd, skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen, skydd av immaterialrätter, föroreningar till havs och föroreningsbrott i allmänhet.
Ur rättslig synvinkel är det en ganska komplicerad fråga.
Den försvåras ytterligare genom åtskillnaden mellan de tre pelarna.
Betänkandet är inriktat på frågan om att lagstifta om straffpåföljder inom den första pelaren.
För att göra problemet förståeligt, har jag nöjt mig med att formulera den grundläggande fråga som betänkandet ger ett positivt svar på, med andra ord i vilken utsträckning gemenskapen kan ålägga medlemsstaterna att införa straffpåföljder vid allvarliga överträdelser av EG-rätten.
Det rör sig om den så kallade blandmetoden, där gemenskapen ålägger medlemsstaterna en skyldighet att införa straffpåföljder i den aktuella frågan.
Jag har begränsat mig till denna metod, eftersom den verkar ha ett brett stöd.
Den renodlade gemenskapsmodell som innebär att man inför straffpåföljder direkt i EG-rätten, vilket innebär att straffrätten på sätt och vis görs till gemenskapsfråga, väcker däremot allvarliga juridiska invändningar, eftersom det inte finns någon tydlig rättslig grund i fördraget i denna fråga och eftersom beslut om straffpåföljder faller under medlemsstaternas nationella suveränitet och straffrätten är en oförytterlig del av den nationella kulturen.
En annan invändning som förs fram är också att straffpåföljderna innebär en begränsning av individens rättigheter, vilket förutsätter en fullständigt konstitutionellt samordnad stat och inte en ofullkomlig rättsordning, med de uppenbara ekonomiska inslag och det demokratiska underskott som kännetecknar Europeiska unionen.
Under alla omständigheter skulle den rena gemenskapsmodellen, även om den accepterades, begränsas till införandet av en enda straffpåföljd.
Modellen förefaller inte innebära någon befogenhet att utdöma straffpåföljd i detta specifika fall.
Vad beträffar den så kallade nationella metoden, som innebär att medlemsstaterna har rätt att ålägga straffpåföljder vid överträdelser av EG-rätten, föranleder den inga problem.
Det står staterna fritt att tillämpa denna metod.
Påföljderna måste dock vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.
Det skulle till och med framgå tydligt att det sålunda inte rörde sig om en harmonisering av straffrätten eller straffpåföljder, eftersom det bara är den tredje pelaren som kan användas för detta, och då bara i specifika fall.
Dessa frågor kommer att få en ny rättslig grund i och med den konstitution som utarbetas.
Betänkandets ståndpunkt i den grundläggande fråga jag nyss nämnde, dvs. frågan om huruvida gemenskapen kan ålägga medlemsstaterna att införa straffpåföljder, är att gemenskapslagstiftaren har rättsliga befogenheter att kräva detta av medlemsstaterna.
I betänkandet erkänns närmare bestämt den princip om skydd av lagstiftningen som fastställs i artikel 10 i EG-fördraget, dvs. medlemsstaternas skyldighet att se till att överträdelser av EG-rätten leder till effektiva straffpåföljder.
Eftersom vi erkänner att medlemsstaterna har en sådan skyldighet, bör vi följaktligen också erkänna att gemenskapslagstiftaren kan ålägga motsvarande skyldigheter, åtminstone vid allvarliga överträdelser av EG-rätten.
I betänkandet klargörs det därför att för att ett sådant gemenskapsinitiativ skall vara förenligt med nuvarande rättsordning får det bara användas i de fall där detta är den enda möjligheten att garantera att gemenskapsbestämmelserna verkligen följs.
Slutligen framförs i betänkandet också förslaget att Europeiska kommissionen i egenskap av väktare av gemenskapens intressen skall kunna göra en anmälan eller föra enskild talan, åtminstone i de fall då motsvarande rätt erkänns i medlemsstaterna.
Det är uppmuntrande att författningskonventet är inne på samma linje i sina slutliga resolutionsförslag, såsom framgår av artiklarna I-13, III-65 och III-172.
När det nya fördraget har trätt i kraft, bör vi ta upp frågan på nytt.
