# ID: svediakorp-gov438237
# author: Duisenberg (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,802
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Tack för ert vänliga inledningsanförande.
Jag skulle också vilja tacka Blokland för de vänliga ord med vilka han presenterade den resolution som ligger framför er i dag.
Trots det faktum att det med största sannolikhet är sista gången som jag är här, är det mig ett stort nöje att i dag lägga fram ECB: s årsrapport för 2002.
Detta var ett år som - trots alla händelser som ni kanske har överväldigats av - utmärktes av betydande framsteg på vår väg mot ett mer integrerat Europa.
Under 2002 fick vi i synnerhet uppleva det framgångsrika införandet av euron i dess verkliga form, när eurons sedlar och mynt snabbt blev accepterade och antagna av medborgarna inom euroområdet.
Vid sitt toppmöte i december i fjol fattade dessutom stats- och regeringscheferna det historiska beslutet att erbjuda tio länder att ansluta sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004.
Samtidigt var den penningpolitiska omgivningen år 2002 präglad av stor osäkerhet.
Efter den ekonomiska nedgången under 2001 kunde man i början av 2002 konstatera en måttlig återhämtning av den reala BNP-tillväxten inom euroområdet.
Allteftersom året fortskred sjönk emellertid återhämtningens styrka efter att den påverkats av den återupplivade turbulensen på finansmarknaderna och av geopolitiska spänningar, vilket fick återverkningar på oljepriser och förtroende.
Totalt sett uppskattas den årliga reala BNP-tillväxten inom euroområdet endast ha varit 0,8 procent under 2002, jämfört med 1,4 procent under 2001.
Trots den reala BNP-tillväxtens försvagning stannade inflationen på i genomsnitt 2,3 procent under 2002.
Inflationstakten var oförändrad i jämförelse med 2001, och något högre än Europeiska centralbankens definition på prisstabilitet.
Detta berodde delvis på ett antal tillfälliga eller enstaka faktorer, däribland högre oljepriser, höjda indirekta skatter och ogynnsamma väderförhållanden.
Utöver detta kan det inte förnekas att det förekom vissa effekter till följd av valutaövergången.
Även om valutaövergångens totala inverkan på inflationen var obetydlig, var dess percipierade inverkan mycket större än dess verkliga inverkan, antagligen på grund av de jämförelsevis kraftiga prisökningarna inom vissa specifika sektorer.
Av större betydelse för prisstabilitetens medellångsiktiga utsikter var det faktum att nominallönernas utveckling förblev relativt stark, trots en försvagad ekonomi och ökad arbetslöshet, medan produktivitetsökningen förblev låg.
Denna utveckling tyder på en bestående strukturell stelhet på arbetsmarknaderna inom euroområdet.
Penningtillväxten var stark under 2002.
Även om denna utveckling delvis var ett resultat av en kraftig instabilitet på finansmarknaderna, vilket förstärkte investerarnas preferenser för kortsiktig likviditet och mindre riskfyllda finansiella tillgångar, återspeglade den också relativt låga räntor inom euroområdet under 2002.
På det hela taget uppfattades emellertid inte överskottslikviditeten som ett tecken på risker för prisstabiliteten i en omgivning präglad av dämpad ekonomisk aktivitet och måttlig kredittillväxt.
Trots att vissa faktorer pekade på ett eventuellt stigande inflationstryck i början av året, pekade ekonomins försämrade utsikter och eurons relativt omfattande och långdragna värdestegring mot ett lägre inflationstryck på medellång sikt.
Mot denna bakgrund beslutade ECB-rådet att sänka ECB: s viktigaste räntor med 50 räntepunkter i december 2002.
Denna åtgärd följdes i mars 2003 av en sänkning med 25 räntepunkter och av en ytterligare sänkning med 50 räntepunkter förra månaden, i juni 2003.
Dessa sänkningar medförde viss motvikt till de olika faktorer som hade en motsatt verkan på ekonomin och förbättrade därigenom utsikterna för prisstabilitet på medellång sikt.
Dessa beslut medförde att den lägsta anbudsräntan på de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna nådde 2 procent i juni 2003.
Räntorna inom euroområdet ligger nu på rekordlåga nivåer med historiska mått mätt, både i nominella och reala termer.
När det gäller de nuvarande utsikterna för prisstabilitet låg Eurostats uppskattning av den årliga inflationen inom euroområdet på 2 procent i juni 2003.
Apprecieringen av euron, som har medfört att växelkurserna ligger på en nivå i närheten av långsiktiga medelvärden och mer i linje med gynnsamma ekonomiska grunder, borde bidra till att inflationstrycket bevaras på en låg nivå.
Inom ramen för en måttlig ekonomisk återhämtning förväntas dessutom lönetillväxten fortsätta att vara förenlig med en bibehållen prisstabilitet.
Den kraftiga penningtillväxten borde för tillfället inte inverka negativt på utsikterna för prisstabilitet.
Även om utsikterna för prisstabilitet i stort sett har förblivit oförändrade sedan vårt senaste beslut den 5 juni 2003, kommer ECB-rådet att fortsätta att noggrant övervaka alla de faktorer som är relevanta för dess värdering.
Trots att utsikterna för prisstabilitet är gynnsamma och att räntorna har fallit till historiskt låga nivåer kan inte penningpolitiken automatiskt generera en bestående och hållbar tillväxt och sysselsättning inom euroområdet.
Andra politiska beslutsfattare måste också ta sitt ansvar.
Den svaga ekonomiska tillväxten inom euroområdet kan också delvis kopplas ihop med en brist på ambitioner inom såväl skattemässiga som strukturella reformområden för att ytterligare förbättra villkoren för investeringar och sysselsättning.
Jag kan antagligen inte i tillräcklig utsträckning betona behovet av att påskynda strukturella reformer på arbets- och produktmarknaderna, med hänsyn till reformernas positiva inverkan på euroområdets möjligheter att bättre uthärda externa chocker, såväl som att öka dess tillväxtpotential.
I de länder som kämpar med en allt högre skattemässig obalans borde man också sträva efter att etablera en välutformad konsolideringsstrategi inom skattepolitiken.
Ett medellångsiktigt, stabilitetsorienterat förhållningssätt till den ekonomiska politiken skulle kunna eliminera en stor del av den osäkerhet som för närvarande överskuggar den långsiktiga planeringen och utsikterna.
Det skulle också leda till positiva effekter på kort sikt.
I själva verket gör den nuvarande situationen med dämpad ekonomisk tillväxt och eurons allt stabilare externa värde att de strukturella reformerna blir än mer nödvändiga.
Låt mig nu ta upp en del andra frågor som nämnts i resolutionsförslaget om ECB: s årsrapport.
Jag har noterat - och jag välkomnar - att de åsikter som uttryckts i resolutionsförslaget i vissa väsentliga avseenden till stor del liknar ECB: s hållning, till exempel kravet att medlemsstaterna skall respektera stabilitets- och tillväxtpakten och nödvändigheten av att deras åtaganden infrias i enlighet med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, återigen i synnerhet med hänsyn till strukturella reformer.
Jag uppskattar också det faktum att man i ert resolutionsförslag välkomnar klargörandena av ECB: s penningpolitiska strategi som vi offentliggjorde i maj.
Eftersom dessa klargöranden återspeglar den övergripande framgångsrika erfarenheten av ECB: s penningpolitiska strategi sedan dess början, kommer de att gynna förståelsen för ECB: s penningpolitik ytterligare.
Även om Europaparlamentet och ECB har liknande uppfattningar i många viktiga frågor återstår vissa åsiktsskillnader, som t.ex. resolutionsförslagets idé att ECB borde offentliggöra ECB-rådets sammanfattande protokoll och dess röstfördelningar.
Av ett antal orsaker, som jag har nämnt för parlamentet vid tidigare tillfällen, anser vi att de redskap som ECB valt ut för att meddela och förklara dess beslut garanterar öppenhet, är mer lättillgängliga och ger en bättre återspegling av den institutionella miljö där ECB verkar.
Ni kommer inte heller att bli förvånade över att jag inte kan dela uppfattningen att beslutsfattandeprocessen inom ECB har försenats av det faktum att de flesta av ECB-rådets beslut hittills har fattats i samförstånd.
ECB-rådet har sannerligen fattat sina beslut på ett lämpligt sätt, genom att vederbörligen reagera för förändrade ekonomiska förhållanden när så varit nödvändigt.
I resolutionsförslaget hänvisar man också till det amerikanska centralbankssystemets? Beige Book? som utgörande ett riktmärke för en översyn av varje enskilt land att utföras av Eurosystemet.
Låt mig få påpeka att de nationella centralbankerna inom Eurosystemet regelbundet övervakar och analyserar makroekonomiska, skattemässiga och strukturella utvecklingar inom de respektive länderna.
De offentliggör dessa rön i sina månatliga, kvartalsvisa eller årliga rapporter.
Dessa analyser ökar tydligt vår förståelse för utvecklingen inom euroområdet.
Med hänsyn till Europeiska centralbankens fokusering på euroområdet är det emellertid naturligt för banken att fästa större uppmärksamhet vid ett euroområdesperspektiv i förklaringarna av den gemensamma penningpolitiken.
Som jag nämnde i inledningen av mitt yttrande håller vi för närvarande på att undersöka en äkta historisk utveckling.
Drömmen om ett enat Europa, som sträcker sig längre tillbaka än forna brytningar under efterkrigstiden, håller på att bli verklighet.
Trots att omfattande utmaningar ligger framför oss, eftersom flera av de anslutande länderna ännu håller på att utvecklas till fullfjädrade marknadsekonomier, anser jag att undertecknandet av anslutningsfördraget vid toppmötet i Aten i april intygade om vår gemensamma tro på ett integrerat Europa.
Det tydliga stödet för fördraget i de nationella folkomröstningarna, som redan har ägt rum i ett antal av de anslutande länderna, vittnar om detta engagemang.
Det säger sig självt att en utvidgad europeisk union kommer att kräva ett antal anpassningar av de europeiska institutionernas och organens arbetsförfaranden och interna verksamhet, däribland en reform av omröstningsreglerna inom ECB-rådet.
Jag är väl medveten om den inställning som Europaparlamentet har uttryckt i detta hänseende, men låt mig återigen få påpeka att Nicefördraget definierar tydliga villkor och gränser inom vilka vi var tvungna att formulera vårt reformförslag.
Även om de antagna förändringarna gällande omröstningsreglerna obestridligen är komplicerade, har de beprövade principerna i Eurosystemets struktur bevarats intakta, i synnerhet styrelsemedlemmarnas deltagande ad personam och principen? en medlem, en röst? för de medlemmar som har rösträtt.
Detta kommer att se till att ECB-rådet, också i ett framtida betydligt utvidgat euroområde, kommer att bevara förmågan att fatta beslut lägligt och effektivt.
Vid anslutningen kommer de nya medlemsstaterna att ansluta sig till den ekonomiska och monetära unionen med statusen? länder med undantag?, och deras centralbanker kommer omedelbart att bli en del av Europeiska centralbankssystemet.
Vid ett senare skede kommer dessa centralbanker att utgöra en del av Eurosystemet, när en gång deras respektive länder har uppfyllt konvergenskriterierna för eurons införande.
En av Europeiska centralbankenshuvudprioriteringar är att den nödvändiga tekniska och institutionella infrastrukturen finns på plats för att garantera en välordnad utvidgning av Europeiska centralbankssystemet (ESCB) och, senare, av Eurosystem.
En intressant försmak av det nya större ESCB gavs under ECB-rådets möte i förra veckan, när centralbankscheferna i de anslutande länderna för första gången deltog som observatörer vid ett möte med ECB-rådet.
Med denna blick mot framtiden skulle jag vilja avsluta mitt anförande.
Det här kommer förvisso att bli den sista gången jag har möjlighet att presentera Europeiska centralbankens årsrapport för er, som jag har haft äran och privilegiet att leda under de senaste fem åren.
Herr talman!
Jag vill tacka parlamentet, utskottet för ekonomi och valutafrågor och dess ordförande, Randzio-Plath, för det samarbete och de varma förbindelser som vi har haft.
(Applåder)
