# ID: svediakorp-gov438101
# author: Lamy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-07-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,108
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Moreno Campo, som nyligen utsågs till åklagare vid Internationella brottmålsdomstolen, sade följande i samband med att han avlade sin ed:? En totalt oberoende och opartisk internationell brottmålsdomstol är en garanti för hopp, men den orsakar också farhågor och missförstånd.?
Denna domstol väcker nämligen hopp om en ny era för internationell rättvisa, den erbjuder ett effektivt verktyg för att bekämpa straffrihet och avskräcker därför - som rådsordföranden just sade - dem som försöker begå allvarliga brottsliga gärningar som domstolen är behörig att döma.
Men den väcker också, med tanke på Förenta staternas ståndpunkt, farhågor och missförstånd.
Amerikanernas rädsla för att se sitt eget folk åtalade av politiska skäl har fått dem att runtom i världen vilja ingå bilaterala immunitetsavtal för sina medborgare, och den har också lett till en förlängning av säkerhetsrådets resolution 1422.
För att ingå dessa avtal har Förenta staterna inte tvekat att hota med att vägra ge militärt stöd till de länder som inte undertecknar.
Vad betyder denna ståndpunkt?
Eftersom Förenta staterna inte har anslutit sig till Romstadgan anser sig landet fritt att ingå immunitetsavtal, framför allt med anledning av det stora antalet amerikanska soldater som är stationerade i jordens alla hörn.
Oavsett vilket värde detta argument har är det helt klart att Förenta staternas bidrag till fredsbevarande insatser inte kan förbigås med tystnad.
Det är också helt klart att länder som har anslutit sig till Romstadgan inte får använda sig av något slags hemlig utväg för att slippa ifrån sina förpliktelser gentemot Internationella brottmålsdomstolen.
De vägledande principerna, som unionen antog i september 2002 och som rådets ordförandeskap nämnde, kan inte vara tydligare på denna punkt: vi anser inte att dessa avtal är nödvändiga, men vi godtar dem på villkoret att de uppfyller ett antal väl definierade kriterier.
De avtal som Förenta staterna strävar efter att ingå uppfyller inte våra villkor och syftar uppenbart till att underminera Romstadgan, eftersom de inte innehåller en tydlig bestämmelse om att förhindra straffrihet och utvidgar begreppet på ett sådant sätt att det inte endast omfattar amerikanska medborgare som är närvarande inom ett territorium av vissa militära eller strikt administrativa skäl.
Hur kan vi då göra vår ståndpunkt gällande?
Det gjorde vi bland annat i samband med den gemensamma ståndpunkten av den 16 juni i år, där vi klart och tydligt anger att de vägledande principerna inte får reduceras till ett slags internt recept, utan att de måste tillämpas för att motivera skyddet av Romstadgans integritet i våra förbindelser med tredje land.
Denna ståndpunkt är resultatet av uppvaktningar och dialoger.
Mina kolleger Patten och Verheugen har tillsammans med det grekiska ordförandeskapet skickat gemensamma skrivelser till utrikesministrarna i medlemsstaterna, kandidatländerna och länderna på Balkan, där de betonar nödvändigheten av att ta hänsyn till unionens ståndpunkt.
Vi har gett instruktioner till våra delegationschefer i tredje land om att framhålla vikten av denna fråga.
I de länder där man redan har undertecknat ett immunitetsavtal har våra delegationschefer uppmanats att närmare analysera sannolikheten för att avtalet i fråga kommer att ratificeras.
Dessa diplomatiska ansträngningar bygger på det stora stöd vi har gett de icke-statliga organisationer som arbetar för en effektiv internationell brottmålsdomstol, genom Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter.
Helt nyligen bekräftade Europeiska rådet i Thessaloniki att unionen stöder Internationella brottmålsdomstolen utan reservationer.
Vilka är resultaten?
När vi har framhållit våra principer och vårt handlande måste vi vara klarsynta: resultaten är snarare blandade.
Även om jag bortser från det avtal som undertecknades skyndsammast av Rumänien i augusti 2002, och även om medlemsstaterna och kandidatländerna har motstått de amerikanska påtryckningarna för att anpassa sig efter unionens ståndpunkt av den 16 juni, är det uppenbart att situationen på Balkan fortfarande är oklar: Albanien, Bosnien och Hercegovina och nyligen f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har undertecknat den här typen av avtal, och inget av dem uppfyller de villkor som fastställs av unionens vägledande principer.
Vi har inte dolt vår besvikelse, och vi har meddelat detta till länderna i fråga.
När det gäller förlängningen av säkerhetsrådets resolution 1422 råder det enligt vår mening ingen som helst tvekan om att lagligheten i denna åtgärd i bästa fall är tvivelaktig.
Vi bidrog till att få till stånd en öppen debatt i säkerhetsrådet, där oron över det lagliga i detta förslag kunde komma till uttryck.
I ett anmärkningsvärt inlägg framförde Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan inte bara tvivel om det lämpliga i att grunda säkerhetsrådets resolution på artikel 16 i Romstadgan, utan ifrågasatte också om den var nödvändig.
Förenta nationernas fredsbevarande soldater är rättsligt hemmahörande i den stat där de är medborgare, och de skulle omedelbart sändas hem om de begick ett allvarligt brott.
Om ursprungsstaten hanterade målet i vederbörlig ordning skulle brottmålsdomstolens kompletterande jurisdiktion inte komma i fråga.
Det grekiska ordförandeskapet har i unionens namn slutligen förklarat att det inte är frågan om att godta en automatisk förlängning av denna resolution under de kommande åren, och förhindrade därmed att detta förfaringssätt - det rör sig nämligen om ett sådant - får bestå utan diskussion.
Jag vill slutligen nämna det viktiga stöd - 13 miljoner euro är inte så lite - som unionen har gett Internationella brottmålsdomstolen sedan 1995, genom Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, och de insatser vi har gjort för att informera parlamentsledamöter, tjänstemän, det civila samhället, tjänstemän inom rättsväsendet och även militär personal, i de nya oberoende staterna.
Vi har dessutom arbetat med att utbilda försvarsadvokater för att se till att domstolen blir verklighet inom kort.
Vi funderar för övrigt på hur vårt stöd skall utformas under de kommande åren, genom att lyssna till icke-statliga organisationer och flera ledamöter i Europaparlamentet som kommer att uttala sig vid ett seminarium som kommissionen anordnar den 14 juli för att höra olika synpunkter i frågan.
Jag har en känsla av att ha försvarat och redovisat en linje som stämmer helt och hållet med den som rådets ordförandeskap har redogjort för.
Ingen kan bli förvånad över det.
Internationella brottmålsdomstolen utgör en utmaning för de transatlantiska förbindelserna.
När det framstående laget med 18 domare och åklagare inleder sitt arbete är vi européer övertygade om att Internationella brottmålsdomstolen kommer att göra skäl för vårt stöd och vårt förtroende.
Därmed kommer den också att medverka till att skingra den oro som finns kvar här och var bland amerikanerna.
