# ID: svediakorp-gov437903
# author: Doyle (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-07-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 452
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Ett huvudelement i direktivet från 1994 var medlemsstaternas mål för materialutnyttjande och återvinning av förpackningar som första gången skulle fastställas för en femårsperiod och därefter ses över vart femte år.
Där befinner vi oss i dag.
Jag stöder det mål som anges i detta direktiv om att minimera inverkan från förpackningar och förpackningsavfall, så länge som kostnaderna står i proportion till miljövinsterna.
Man glömmer ofta att förpackningsavfallet endast utgör en liten del av det avfall som skickas till avfallsdeponier.
Den främsta invändningen mot ändringsförslagen till detta direktiv är den tidsfrist som gäller för att uppfylla de högre mål för materialutnyttjande och återvinning som föreslås.
Tidsfristen, eller tidsramen, bör vara realistisk och möjlig att uppnå i linje med bästa praxis.
På så vis kan infrastrukturen och återvinningskapaciteten byggas upp i en takt som garanterar att man närmar sig direktivets mål samtidigt som man undviker att kostnaderna blir orimliga eller oproportionerliga.
Jag vill uppmärksamma det undantag enligt vilket Irland, Grekland och Portugal får mer tid på sig att genomföra målen, även om målen är desamma som för de övriga tolv medlemsstaterna.
Jag vill uppmana alla att ställa sig bakom den gemensamma ståndpunkten, där man fastställer tidsfristen till år 2012.
Utgångspunkten är att alla medlemsstater, oavsett storlek, geografiskt läge eller infrastruktur, i slutändan skall nå samma mål för materialutnyttjande och återvinning.
Detta handlar inte bara om att dessa medlemsstater inte har vidtagit några åtgärder.
Visst skulle man kunna göra åtskilligt mer, men Irland har färre än fyra miljoner invånare och marknaden är för liten för att hålla igång en infrastruktur för förpackningstillverkning.
Vi importerar 75 procent av våra paketerade varor.
Det finns endast en anläggning för pappersåtervinning, plaståtervinningen är begränsad, det finns ingen anläggning för metallåtervinning och landets enda anläggning för glasåtervinning upphörde nyligen med verksamheten.
Därför har vi hela tiden ett geografiskt och strukturellt handikapp.
För att uppfylla bestämmelserna i detta direktiv måste vi skicka förpackningsavfallet utomlands eller bygga fler återvinningsanläggningar och exportera de tomma förpackningarna, vilket vore oekonomiskt.
Kostnaderna kommer inte att stå i proportion till miljövinsterna.
Jag betonar det som Jackson sade angående det meddelande från kommissionen om den tematiska strategin för förebyggande och återvinning av avfall som publicerades i maj 2003.
Ur miljösynpunkt är det viktigare att optimera insamling och återvinning i gemenskapen som helhet, än att se till att denna verksamhet äger rum i en viss medlemsstat.
Detta borde återspeglas i det övergripande återvinningsmålet på gemenskapsnivå.
Kan kommissionsledamoten med egna ord förklara hur detta stämmer överens med det förslag som nu föreligger?
