# ID: svediakorp-gov437889
# author: Corbey (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-07-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,051
# sentences: 72
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman, kolleger, fru kommissionär!
Mot slutet av den andra behandlingen skulle jag vilja kommentera ett antal viktiga punkter i mitt betänkande.
Men det vill jag inte göra utan att först tacka mina kolleger.
Skuggföredragandena har varit utomordentligt hjälpsamma.
Jag skulle också vilja passa på att rikta ett tack till sektorn.
Vi har haft möjlighet att föra intensiva samtal med både förpackningsindustrin, förpackarna och miljögrupper.
Det har lett till häftiga diskussioner och det har gett mig större insikter i praktiken.
Dessa diskussioner har gjort mig övertygad om att vi måste börja se på förpackningar på ett annat sätt.
Det har länge varit självklart att betrakta förpackningar som ett miljöproblem, förvisso ett litet och nödvändigt problem, men ändå ett problem.
Man kan också förhålla sig positivt till förpackningar genom att betrakta dem tillsammans med produkterna.
Då är förpackningen det som skyddar produkten och förekommer slöseri.
Förpackningar är dessutom ett instrument för globalisering, världshandel och socioekonomisk utveckling.
Så betraktat är hållbar utveckling inte längre möjlig utan förpackningar.
Ett positivt sätt att tänka om förpackningar är emellertid bara trovärdigt om allt görs för att förhindra att miljön belastas.
Därför är materialutnyttjande och förebyggande nödvändigt.
Jag skall helt kort gå in på det.
Till att börja med materialutnyttjande.
Det här är en viktig del av direktivet.
Vissa påstår till och med att förpackningsdirektivet snarare är ett direktiv om materialutnyttjande.
I debatterna under första behandlingen har jag påpekat att materialutnyttjande inte är något mål i sig, och att det dessutom finns gränser för de miljömässiga fördelarna med materialutnyttjande.
Under den andra behandlingen handlade det framför allt om kostnaderna för materialutnyttjande.
Framför allt den brittiska regeringen bekymrar sig för de extra kostnader som mer materialutnyttjande för med sig och har presenterat siffror för detta.
Det är emellertid fortfarande oklart hur kostnaderna har beräknats.
Materialutnyttjande kostar pengar, men den ger någonting också.
Ju storskaligare desto mer kostnadseffektivt, men det finns naturligtvis gränser.
Vill man hämta den sista tomburken i norra Finland så kostar det naturligtvis oproportionerligt mycket pengar.
Vår diskussion om de miljömässiga fördelarna i den första behandlingen och de ekonomiska kostnaderna i den andra behandlingen leder nästan oundvikligen till slutsatsen att det optimala procenttalet skulle kunna skilja sig avsevärt från land till land.
I själva verket var diskussionen mer en diskussion mellan länder än mellan politiska grupper.
Till syvende och sist måste vi nå dithän att varje land finner och efterlever sin egen maximala nivå.
Men det är endast möjligt om det redan finns en tillräcklig kapacitet för materialutnyttjande i varje land.
Därför är det nu nödvändigt med tydliga målsättningar.
I det sammanhanget får vi absolut inte lägga ribban för lågt, för högt, för nära eller för långt bort.
Vi behöver en bra mellanposition.
Därför uppmanar jag till att stödja kompromissen som grupperna enades om.
Den kompromissen är 55 procent år 2007.
I förbigående vill jag påpeka att vi är ännu senare än det ursprungliga förslaget från kommissionen, för det var 55 procent år 2006.
För de nya medlemsstaterna är det mycket viktigt att fastställa ambitiösa men realistiska målsättningar.
I det sammanhanget måste de själva involveras.
Avfall och materialutnyttjande har blivit globala marknader.
Det finns inga invändningar mot export av sorterat avfall, men vi måste vara säkra på att det verkligen är sorterat och att det verkligen bearbetas på ett riktigt sätt i utvecklingsländerna.
Exportören måste bevisa det.
Förebyggande.
I förpackningsdirektivet får förebyggande fortfarande för lite uppmärksamhet.
Vi måste föranstalta om producentansvaret.
Det har vi gjort tidigare i direktivet för elektroniskt avfall och i direktivet för skrotbilar.
Här är producentens ansvar inte bara ekonomiskt.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor kräver en bättre tillämpning av de grundläggande kraven och begär att producenter väljer det miljövänligaste alternativet.
Det är en bra idé att utarbeta en indikator för det.
Olika material som papper, metall, glas och plast måste konkurrera på basis av miljökvalitet.
Därmed stimuleras kontinuerlig innovation på miljöområdet.
Och det finns en stimulans att investera i kapacitet för materialutnyttjande.
Det leder till att en optimal kapacitet för materialutnyttjande uppstår i varje land eftersom materialutnyttjande då ligger i varje materialproducents intresse.
Att införa en indikator är också ett sätt att göra konsumenten mer delaktig och att göra det möjligt för livsmedelsaffärer och företag att till exempel endast välja förstklassiga förpackningar.
På så vis är hållbar utveckling något som angår oss alla.
Det här tillvägagångssättet passar in utmärkt i det sjätte handlingsprogrammet för miljön.
Så skulle jag vilja fästa er uppmärksamhet på två andra punkter.
För det första vad gäller återanvändning.
Diskussionen om återanvändning tog ny fart sedan Tyskland den 1 januari gjorde pantsystem obligatoriska.
Nu strömmar det in klagomål om störning av den inre marknaden.
Pantsystem kan mycket riktigt komma på kollisionskurs med den inre marknaden.
Det är synd att kommissionen inte tog tillfället i akt under omprövningen att göra någonting åt den långa listan med klagomål.
Der är också synd att det i den första behandlingen inte gick att få någon majoritet för ändringsförslaget för att skapa tydlighet.
Oegentlig användning av återanvändning måste vi förekomma, och därför måste vi sätta miljöresultatet i första rummet.
Den andra punkten som jag vill ta upp avser keramik.
Jag skulle vilja ställa en fråga till kommissionen om det.
Keramikindustrin oroar sig för effekterna av förpackningsdirektivet och begär att få bli helt undantagen.
Det är två saker som jag skulle vilja att kommissionen gör tydliga uttalanden om.
För det första: enligt mig är det inte fördelaktigt för keramikindustrin att helt falla utanför förpackningsdirektivet - det här direktivet bildar ju grunden för handel på den inre marknaden.
Vad anser kommissionsledamoten om detta?
För det andra skulle jag vilja få klarhet i om materialutnyttjande är en skyldighet för keramikindustrin fram till år 2007.
Enligt mig är det inte så, men även på den punkten ber jag om en bekräftelse från kommissionen.
