# ID: svediakorp-gov437857
# author: Byrne (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-07-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 487
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Förordningen om allmän livsmedelslagstiftning trädde i kraft i februari 2002 och innehåller nya bestämmelser angående systemet för tidig varning.
För att öka genomblickbarheten i enlighet med artikel 10, publicerade kommissionen för första gången en rapport om systemet för tidig varning om livsmedel och foder för år 2002.
En liknande rapport kommer hädanefter att publiceras varje år.
Däremot kan vi inte tillämpa livsmedelslagstiftningen retroaktivt och gå så långt tillbaka som 1992.
Offentliggörandet av denna årsrapport var bara ett första steg.
Sedan slutet av maj 2003 har kommissionen dessutom varje vecka publicerat sammanfattande rapporter med information om alla mottagna anmälningar på Internet.
Dessa rapporter innehåller information om typen av produkt och det aktuella problemet, produktens ursprung och anmälande medlemsstat.
Det system för tidig varning som definieras i artikel 50 i förordningen syftar framför allt till att fungera som ett verktyg för att snabbt översända information till de behöriga myndigheterna om en risk har upptäckts och åtgärder redan har vidtagits av den anmälande medlemsstaten, såsom kvarhållande, återkallande, beslagtagande eller avvisande av de aktuella produkterna.
Den snabba översändandet av information gör det möjligt för medlemsstaterna att omedelbart kontrollera om även de påverkas av problemet, eller att se till att en produkt som har avvisats vid ett ställe för införsel inte kommer in vid ett annat ställe.
Dessutom garanterar systemet att alla medlemsstater vidtar koherenta och samtidiga åtgärder.
Om en produkt ännu finns på marknaden och inte bör konsumeras, kan myndigheterna i medlemsstaterna vidta alla nödvändiga brådskande åtgärder, däribland sprida direkt information till allmänheten.
Den information som samlas in genom systemet för tidig varning används dessutom även av kommissionen.
Mina tjänsteavdelningar använder till exempel informationen för att göra prioriteringar för livsmedels- och veterinärbyrån och för att föreslå åtgärder såsom att skjuta upp utsläppandet på marknaden, avbryta importer eller någon annan av de nödåtgärder som anges i förordningens artikel 53.
Kommissionen använder även denna information för att bistå tredje länder.
När en produkt som är föremål för en anmälan kommer från ett tredje land, informeras landets myndigheter fortlöpande för att göra det möjligt för dem att åtgärda problemet vid dess källa eller att förebygga ytterligare fall.
Det stämmer att kommissionen enligt artikel 52 i förordningen om livsmedelslagstiftning inte skall offentliggöra handelsnamn eller namn på enskilda företag i de vanliga översikterna över tidiga varningar.
Om en medlemsstat eller kommissionen däremot vidtar en nödåtgärd i ljuset av den analys som görs av den risk som varningen utgör, skall sådan relevant information om de produkter som omfattas av åtgärden offentliggöras.
Systemet för tidig varning om livsmedel och foder används både för att vidta åtgärder med syfte att förhindra fler fall av livsmedelsrelaterade risker, och för att omedelbart reagera på sådana risker för att se till att konsumenterna har säkra livsmedel att tillgå.
