# ID: svediakorp-gov437749
# author: Nobilia (UEN). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-07-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 416
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Först och främst vill jag framföra min uppskattning till de två föredragandena för deras mödosamma arbete.
Jag menar det inte sarkastiskt, för det är sannerligen inte någon liten insats att lyckas förena ståndpunkter som ursprungligen var så skilda och komma fram till den breda samsynen i dag.
Men ändå kan jag inte förtiga att den samsyn vi har i dag är resultatet av en kompromiss, som inte ens var särskilt tillfredsställande och som bara antogs på grund av kommissionens, och framför allt rådets, kompakta motstånd mot att skapa en bättre grund.
Den bild som framkommer kan verkligen inte sägas vara komplett.
Detta beror inte så mycket på att frågan fortfarande behandlas i 35 betänkanden utan minsta försök till sammankoppling, och inte heller på att man i detta skede har beslutat att dela upp sakfrågan i hela tre förordningar - av vilka en för övrigt inte skall diskuteras under denna sammanträdesperiod - utan snarare på att den bild som framkommer i sig är full av inkonsekvenser, som man avsiktligt har bortsett ifrån för att snabbt komma till beslut.
Man skulle kunna nämna många, som till exempel att tillstånden å ena sidan gäller i tio år, men att tvånget att spara korrespondens och gjorda analyser å andra sidan bara gäller i femton år.
Och inte nog med det, det finns fortfarande inga märkningskoder och provtagningsmetoderna är tveksamma, utan standardiserade förfaranden, och dessutom har vi rekommendationen att genetiskt modifierade organismer och produkter som innehåller dem skall övervakas noggrant, utan att man emellertid kan göra kompletterande riskbedömningar.
Det är särskilt en sak som jag tycker är paradoxal: frågan om den så kallade samexistensen.
Det tjänar ingenting till att här upprepa argumenten från den animerade debatten om detta, men faktum är att den beslutade inriktningen - att tills vidare kräva regler i frågan av staterna, i avvaktan på att kommissionen tar ställning - är den klart mest bisarra.
Jag hoppas att jag har fel om jag säger att det inte kommer att vara benchmarking-tekniken som stoppar kontaminationen, särskilt inte när det saknas anvisningar för principen att? den som förorenar betalar?, vilket totalt kullkastar tröskelvärdena 0,5 - 0,9 som har lett till så många diskussioner.
Avslutningsvis var det verkligen rätt att avskaffa dagens undantag, men det hade kunnat göras med större pregnans och framför allt med större konsekvens.
